En tredje ståndpunkt

Bild från Tingstenssamlingen

”OFTA ÄR DEN tredje ståndpunkten blott en täckmantel för kommunistisk propaganda.” Så skrev Herbert Tingsten i huvudledaren i DN 17 juni 1951.

Han vände sig mot författarna; Karl Vennberg, Arthur Lundqvist, Erik Blomberg, Werner Aspenström, Folke Isaksson, Stig Carlson och Sivar Arnér, som framträtt med den så kallade ”tredje ståndpunkten”. Den innebar att inte ta ställning för någon av det två stormakterna, Förenta staterna eller Sovjetunionen.

Det var en reaktion på ett engagerat vårtal av Eyvind Johnsson till Uppsalas studenter 1951 där han angrep Sovjet och dess medlöpare i Sverige. Herbert Tingsten gav eldunderstöd från ledarplats i Dagens Nyheter. Även Vilhelm Moberg anslöt sig till denna hårda Sovjetkritik.

Bakgrunden var utvecklingen i Europa och det nya ”kalla kriget”. Pragkuppen 1948 var en nyckelhändelse. Denna innebar de facto ett kommunistiskt maktövertagande i Tjeckoslovakien, som i sin slutfas även innehöll en ministers död. Inrikesminister Jan Masaryks hittades död under ett toalettfönster utanför utrikesdepartementets byggnad. Han var den siste borgerlige ministern som därmed avlägsnades ur Tjeckoslovakiens regering. Om han mördades eller tog livet av sig har aldrig kunnat klarläggas.

Nato var knappt tre år gammalt. Sverige och Finland hade valt att inte ansluta sig, till skillnad från Norge och Danmark som anslutit sig. Koreakriget pågick för fullt, som ju var en dragkamp mellan Sovjet (kommunism) och Förenta staterna (demokrati) enligt ett liknande ideologiskt mönster som i Tjeckoslovakien. Det västerländska kapitalistiska systemet (demokratin) stod emot det planekonomiska sovjetiska systemet (kommunismen). Tingsten med flera propagerade för svenskt Nato-medlemskap.

Upprördheten var stor. Tingstens, Aspenströms, Mobergs och senare Olof Palme stormade mot kommunismens illdåd och manövrer för att säkra sin maktposition. Men å andra sidan formulerade Vennberg, Lundqvist, Aspenström, Isaksson, Carlson och Arnér en linje mellan de två ekonomiska systemen. Risken med att starkt fördöma den ena stormakten var att hamna i knät på den andra. Man var ju väl bekanta med Förenta staternas många bockfötter.

Så här 70 år senare kan man utan svårighet förstå båda sidor i denna häftiga intellektuella strid.

Likheter med dagens situation
Diskussionen då om den ”tredje ståndpunkten” har stora likheter med situationen idag under det pågående Ukrainakriget. Två ekonomiska system står emot varandra, den dollarledda globaliserade västvärldens ekonomiska ordningen (demokratin) och de asiatiska jättefolkens framväxande ekonomiska ordning (diktaturen).

De ledande medierna upprörs (Tingsten då och Wolodarski nu) över diktatorernas ljugande och manipulerande och beskriver konflikten som en strid om våra grundläggande värderingar, demokrati mot kommunism (1950-talet), eller som demokratiska västerländska värderingar mot diktaturernas brist på mänskliga rättigheter (2020-talet).

Företrädarna för ”tredje ståndpunkten” byggde sin kritik på att man skulle akta sig för att kasta sten i glashus och därför förhålla sig neutral. Idag är det precis som då Nato-motståndare och alliansfrihetsvänner som i motvind företräder en sådan linje.

Tvivlen på att Ukrainakriget är ett utslag av putinska imperiedrömmar, alltså ambitioner att återta det forna Sovjets förlorade områden, är en alltför enkel orsaksförklaring. Rysslands anfall på Ukraina är ett olagligt övergrepp som aldrig kan försvaras, men bakgrunden till kriget måste få diskuteras. En ”tredje ståndpunkt” måste kunna framföras utan att stämplas som putinism.

Det är så mycket som förs bort från diskussionen, som om även vi i Sverige befann oss i krig. Jag kan omöjligt svälja den gängse uppfattningen att den grundläggande striden gäller värderingar eller demokrati mot diktatur. Värderingar har viss betydelse på marginalen på samma sätt som religionsfrågor hade viss betydelse under 30-åriga kriget. Men grundläggande för Ukrainakriget är att ta kontrollen över energin och maten (de stora jordbruksområdena) i världen. Den som kontrollerar energin (fr a olja och naturgas) och spannmålsodlingen har den ekonomiska makten. Det spelar ingen roll hur många triljoners triljoner dollar som kontrolleras av Förenta staterna. Den som saknar eller lider brist på egna energikällor och mat är beroende av dem som har kontrollen och riskerar i en konflikt att bli fattiga.

Att – som många gör idag – påstå att det vore en relativt enkel sak att göra sig fri från rysk gas är att föra Europas folk bakom ljuset. Europas länder riskerar att få betala ett mycket högt pris för detta sitt agerande. De verkar förblindade av sin egen värdegrundsfixering. Det är milt uttryckt oklokt att göra sig till fiende till en majoritet av världens folk. Vi behöver dem för vår försörjning.

Den humanitära sidan av Ukrainakriget är som i alla krig en enorma katastrof. Men jag kan omöjligt bortse från att mycket av västvärldens brösttoner om mänskliga rättigheter och demokrati kan faktiskt kan ses som hyckleri. Tänk på alla etniska rensningskrig, kolonialkrig, slavhandel, bombmattor och andra övergrepp som till exempel Förenta staterna, Storbritannien … presterat genom historien. Så resonerade nog företrädarna för den ”tredje stånpunkten” på 50-talet och så resonerar jag och en del andra idag.

Problemet nu är att vår egen demokrati och vår egen yttrandefrihet inte längre fungerar som den borde. Företrädarna för den ”tredje ståndpunkten” kunde på 50-talet framföra sina argument i tidningsartiklar, radio, broschyrer och böcker, men det är inte längre fallet. Vi har fått en slags ”Pravda-situation” i Sverige.

Mediesituationen
Den 17/12 1951 skrev Tingsten ett litet ledarstick i DN apropå mediernas behandling av den tredje ståndpunkten:

Den tredje ståndpunkten
har under loppet av några dagar två gånger presenterats i radio av hrr Artur Lundqvist och Erik Blomberg. Det är i sin ordning att denna särmening får komma till tals. Men det är förbluffande att vår radio samtidigt systematiskt underlåter att låta den uppfattningen framträda som kräver en närmare anslutning till Västerns försvarsorganisation. Endast vid något enstaka tillfälle, in form av en kort debatt, har kännedom om att en sådan uppfattning existerar. Det är alltför väl känt att regeringen inte önskar upplysning och diskussion kring detta problem – medan i varje fall regeringsorganet anser tredje ståndpunkten värd att propageras i en massa artiklar. Radions följsamhet är lika tydlig som olustig.”

Regering, riksdag, alla politiska partier och alla stora medier har kastat sig i armarna på Förenta staterna och Nato (Tingstenlinjen). Alla stora mediekanaler är koordinerade med makten i dessa frågor. En ”tredje ståndpunkt” i Ukrainafrågan är helt marginaliserad. Det faktum att en diskussion om Förenta staternas, Natos och EU:s agerande på Natos östflank sedan 2013 – ja ända sedan Berlinmurens fall – samstämmigt förtigs eller beskrivs som putinism, riskerar att föra Sverige in i Nato och ett än värre läge säkerhetspolitiskt. Att demonisera Ryssland och helt frånkänna dem rätten att ens begära säkerhetsgarantier vid sin gräns i Europa är knappast fredsfrämjande.

Trycket hårdnar även inom den lilla föreningen Folket i Bild/Kulturfront. Medlemmar kräver att redaktionen ska avvisa artiklar för ”en tredje ståndpunkt” i Ukrainafrågan med hänvisning till parollen om antiimperialism. Man kräver att diskussion i denna fråga ska hållas borta från tidningen och inte företräda ”en tredje ståndpunkt”, trots parollen för yttrandefrihet. Jag har – trots att jag fördömer Rysslands anfallskrig på Ukraina – mycket svårt att svälja dessa krav på tystnad, inrättning i ledet och krympande av fältet för eftertanke och meningsutbyte. Vi måste hålla hårt i rätten att föra en fri och anständig debatt, som jag tycker att vi gör här på lindelof.nu.


Hela Tingstens ledare 17 juni 1951. Går att förstora och läsa.

... är läst 847 gånger!

  7 kommentarer for “En tredje ståndpunkt

  1. Jan Arvid Götesson skriver:

    Det rätta är att stödja alla länder och folk som angrips.

    Jag vill ställa en naiv fråga! Varför skulle inte folken i västvärlden kunna börja att göra rätt med Ukraina – stödja landet tills angreppet slagits tillbaka – och sedan fortsätta på den inslagna vägen även om nästa offer för stormaktsangrepp ligger i Asien, Afrika eller Latinamerika? Du Knut och många andra (jag också) skulle lägga ner mycket arbete på att motarbeta likgiltighet i Väst nästa gång det smäller.

    Någon gång måste ju beteendet brytas? Din plan tycks vara att solidariteten med Ukraina skall begränsas, så att de blir lika utlämnade som länder i Asien och Afrika varit. Om alla lyssnade på dig så undvekes onekligen hyckleri: alla skulle ha fått otillräcklig stöd, vare sig de är vita i Ukraina, eller bruna långt borta.

  2. Gunnar Thorell skriver:

    Klokt av dig att påminna om detta, göra en ny sorts avvägning, för en ny tid. Tack!

  3. Hannu Komulainen skriver:

    Jan Arvid Götesson, är du inte lite naiv nu? Du resonerar som om det enda du känner till och behöver ta ställning till är att Ryssland anfallit Ukraina och att det gäller att stödja Ukraina mot Ryssland. Men de vapen som västsidan förser Ukraina med, vilka förlänger kriget, det accepterar du?

    Om man lyfter blicken lite så ser man att det handlar om en gigantisk kamp från USA:s sida att försvaga och helst förinta en geopolitiska rival. En strid där USA allierad sig med nynazister i Ukraina. Man måste ha någon aning om vad kriget handlar om innan man kan ta ställning, eller inta en neutral hållning för den delen.

    Jag var själv vietnamaktivist på 70-talet och hade insett att USA:s krig berodde på landets imperialism. Men efter att ha varit politiskt passiv ett antal år efter USA:s nederlag, lät jag mig ändå luras av massmediapropagandan under Jugoslavien-krigen till att tänka att ”USA kanske ändå kan vara på den rätta sidan någon gång”… Efter Irak, Libyen och Syrien inser jag hur oerhört naiv jag var och kommer akta mig väldigt noga för att köpa propagandan från de stora nyhetsbyråerna i Väst igen. Det enda vettiga i längden är att fortsätta studera fakta och sätta sig in i även motsidans bilder.

  4. Jan Arvid Götesson skriver:

    Hannu Komulainen!
    Ingen debattör här på lindelof.nu undviker att “lyfta blicken” och ”studera fakta”. Alla har skaffat sig ett stort faktaunderlag. Skillnaden mellan olika debattörer är att vi sedan finner olika förklaringsmodeller mer eller mindre användbara.

    Du förespråkar modellen att ”det handlar om en gigantisk kamp från USA:s sida att försvaga och helst förinta en geopolitiska rival”. Jag säger inte att det är fel. Men jag förfäktar som bekant två modeller till, som jag menar är kompletterande och kanske viktigare: chauvinistisk rysk irredentism, och att där finns imperialism i Rysslands och Folkrepubliken Kinas politik, som världens folk behöver se upp med. Längre än så kommer vi två inte i samtalet, för närvarande.

    Jag stödjer krigsansträngningsstärkande stöd till Ukraina. Jag uppmanar samtidigt (Väst)världens folkopinioner att börja gottgöra det som blivit fel när stormakters olagligheter tillåtits passera: rulla tillbaka Kosovoprejudikatet (erkännanden av stater kan tagas tillbaka); befria Julian Assange; utkräv ansvar av krigsansvariga politiker, med mera. (Fattar fortfarande inte varför mitt initiativ att väcka opinion för krigsansvarighetsprocesser mot svenska politiker ogillades av redaktören).

    Naivt! kan man tycka. Jag ser ingen annan väg.

    Du skriver att du i en annan fråga ”lät dig luras av massmediapropagandan” och att du ”kommer att akta dig väldigt noga” efter det. Mina föresatser är dessa: inte gräma sig över tidigare fel, och framför allt inte ha prestige. Om framtiden visar att du har rätt om något, och jag fel, så bara ändrar jag mig.

    Slutligen: frågan om nationalsocialisters stora makt i Ukraina, och folkmord i östra Ukraina, framläggs av din åsiktsriktning som avgjorda fakta. Den alltid läsvärde Salomon Schulman skrev ”att fascismen är en kraft i Ukraina, om än tynande, är otvetydigt.” Frågan är huruvida ”tynande” är en riktig beskrivning, eller om den otvetydiga existensen av högerextremism skall ges avgörande betydelse.

    DN:s Michael Winiarski skrev att ”Putin beordrat den ’speciella militära operationen’ för att försvara folket i Donbass från ’folkmord’ från Ukrainas sida. Han nämnde inte att de flesta av de 14 000 människor som hade dödats under åtta års lågintensiva krig i Donbass civila fallit offer för beskjutning från den ryska militären”.

    Jag säger inte att Michael Winiarski har rätt, men att DN kan skriva så visar att folkopinionen inte har gemensamma grundfakta. Så var det inte i början av 70-talet. Då skrev högertidningen Svenska Dagbladet att Förenta staternas bombningar dödade tusentals och åter tusentals människor i Indokina, och ödelade civil infrastruktur.

    Jag har föreslagit till redaktören att lindelof.nu används som forum för att utreda frågorna om högerextremism och folkmord.

  5. Mats Larsson skriver:

    Det är flera Ukraina-trådar igång på lindelof.nu, så jag väljer denna eftersom jag vill kommentera den tredje ståndpunkten. Men först lite nyheter som inte är så enkla att hitta vare sig i MSM eller hos de s k analytikerna.

    International Congress of Mathematicians (ICM) skulle arrangerats i St Petersburg i sommar (6-14 juli) med Putin själv som öppningstalare. Kongressen är matematikens i särklass viktigaste möte och arrangeras endast vart fjärde år. Matematikens mest prestigefyllda pris, Fields-medaljen, delas ut. Senaste arrangörsländer är Kina (2002), Spanien (2006), Indien (2010), Sydkorea (2014) och Brasilien (2018).

    Man har nu bestämt att ställa in kongressen i St Petersburg och flytta den i virtuell form till Helsingfors, ett dråpslag mot rysk matematik, som arbetat med kongressen under åratal (samma framförhållning som ett OS). Jag räknade upp tidigare arrangörsländer för att illustrera att detta är ingen västkongress, utan i bokstavlig mening en världskongress. Den illustrerar också den isolering som rysk vetenskap nu kommer att få genomleva under åratal framöver. Kina är ingen räddning eftersom Kina kommer att prioritera kontakt med länder som kan bidra till att deras egen vetenskap utvecklas. Dit hör inte Ryssland.

    Jag skulle kunna tänkt mig en tredje ståndpunkt om Putins krigsmål hade gått i lås: ett blixtkrig med parad på
    Khreshchatyk i Kiev efter ett par dagar (paraduniformerna låg ju packade i de fordon som slogs ut av ukrainsk militär). Bort med den ”kriminella ligan av narkomaner och nazister” och in med en marionett-regering styrd från Kreml. Ett brott mot folkrätten, ja, men man skulle utan tvekan kunnat hävda att Ryssland genom denna åtgärd förbättrat sitt säkerhetsläge. Detta hade varit en möjlig tredje ståndpunkt.

    Nu är situationen radikalt annorlunda. Inte ens en militär seger för Ryssland är längre säker. Oavsett resultatet av fredsförhandlingarna, såvitt man nu kan överblicka, så har Rysslands säkerhetssituation försämrats radikalt. Bara för ett par månader sedan kändes ett finskt Nato-medlemskap otänkbart, nu kan Ryssland komma att få en gräns mot Nato som utökas med 134 mil. Ryssland kommer att isoleras på ett sätt som gör att landet kommer att halka efter på alla tänkbara sätt; ekonomiskt, teknologiskt, vetenskapligt etc. En stor skillnad mot den unga Sovjetstaten (se Lennart Samuelsson, ”Röd koloss på larvfötter, 1999).

    Så i dagsläget är det alltså oklart för mig vad den tredje ståndpunkten i det pågående kriget innebär.

  6. Jan Arvid Götesson skriver:

    Mats Larsson skrev: ”paraduniformerna låg ju packade i de fordon som slogs ut av ukrainsk militär”.

    Finns bildbevisning på det, styrkt av oberoende källor? Det skulle ju motsäga tesen att målet inte vore att intaga Kiev.

  7. Mats Larsson skriver:

    Jag fick uppgiften från min vuxne bonusson, som bor i Sverige sedan mer än 10 år. Han har sin pappa, farmor och farfar i Ukraina, samt ett stort nätverk med gamla vänner. Han har sett bilderna på uniformerna.

    Ryssarna hävdar naturligtvis nu, efter misslyckandet att inta Kiev, att detta aldrig var målsättningen.

    Jag skrev för ett tag sedan, före kriget, att Charkiv skulle bli ett mål för ryssarna, och att den helt moderna neutronspridningsanläggning som finns där (en mindre version av ESS, som nu byggs utanför Lund) borde vara av stort intresse för ryssarna. Men ryssarna har inte lyckats inta Charkiv, så man har istället bombat sönder anläggningen. Jag besökte den för fem år sedan och noterade flera unga kineser i kontrollrummet. Tilläggas kan att anläggningen hade ingenting med kärnvapen att göra, utan skulle använts, precis som den framtida ESS, för materialvetenskaplig forskning.

    Slutligen kan noteras att den kvinnliga läkare i Charkiv (Charkov på ryska) som var med i ett nyhetsinslag i TV4 i måndags talade ryska, inte ukrainska. Jag påpekar det eftersom jag gissar att en del läsare inte kan skilja de två språken.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.