Paul Henrik Fager anlände till världen en töcknig och råkall skärtorsdag för 141 år sedan i metropolen Ekenäs, som ligger i Finlands sydvästra hörn i åldriga svenskbygder. Han föddes som nummer två i en syskonkrets på nio och växte upp under relativt trygga och ombonade förhållanden med ett oavlåtligt sjudande inre universum som den viktigaste arvedelen. Vid Helsingfors-universitetet läste han filosofi och historia men också klassisk litteratur.
Paul Fagers begåvning var av det allsidiga slaget. Han testade ett otal discipliner och behärskade som vuxen åtta språk i tal och skrift. Med tiden blev läkekonsten hans stora paradnummer.
Någon gång i 30-årsåldern vände den svenskättade ynglingen på en kopparslant – mycket pengar vid den tidpunkten… – och bytte ut sitt blod- och färglösa namn mot det mer fornnordiskt klingande Are Waerland. Han gjorde så för att markera sin böjelse för och känsla av samhörighet med gångna tiders vikingaideal. Under ett par årtionden framträdde han som en av Sveriges främsta opinionsförmedlare och som själva centralgestalten för den nordiska hälso- och frisksportarrörelsen. Livet igenom förblev han en kraft- och viljemänniska med kärvt temperament, principfast och okuvlig, bara sällan generös, inte alltid omdömesgill, nej, sannerligen inte alltid.
Are Waerlands livslåga brann med våldsam intensitet:
Han skrev och gav ut drygt fyrtio böcker, höll tiotusentals föredrag, var bosatt i fem länder – Finland, Sverige, England, Tyskland, Italien – gifte sig tre gånger och blev, 76 år gammal, far till dottern Sigyn, hans första och enda barn (och frukten av ett snedsprång utom ramarna för det tredje äktenskapet). Vid sitt livs middagshöjd tvingades Waerland dessutom skaka galler i en månad efter att ha ärekränkt en läkare. Fängelsestraffet avtjänades i Kristianstad.
”Livet är icke – det bygges” lyder den svårtolkade inskriptionen vid huvudingången till Tallmogårdens hälsohem i södra Dalarna. Orden är Waerlands.
Att ge en rättvisande bild av denne särling är ingen lätt uppgift.
Å ena sidan var Are W avgjort framgångsrik i rollen som kostreformator, där hans idéer har fått väldig betydelse. Han gick i bräschen för en grov, saltfattig och oraffinerad lakto-vegetarisk diet, nästan uteslutande byggd på råvaror, som uppodlats utan kemiska tillsatser. Till exempel är den famösa kruskan en ovanligt delikat Waerland-rätt. Den består av vetekli och korngryn, spetsade med russin, fikon och dadlar. Alltihop bör om möjligt kokas i källvatten och serveras med fruktmos. Det är kanske ingenting för galanta 50-årskalas, men desto begärligare spis för renlevnadsmän- och kvinnor med sina hjärtan i gryn- och kli-svängen.
I Are W:s program – den så kallade Waerland-regimen – ingick också bokliga studier, kroppsövningar, personlig disciplin, regelbundna faste-kurer och en uttalad skepsis mot ”gifter” och mediciner i skilda former. Det är ingen tillfällighet att en skara framstående maratonlöpare med fenomenet Erik Östbye (1921–2011) i spetsen var och är hängivna waerlandister. I hela sin drygt nittioåriga maratontillvaro levde Östbye på morotssaft, rent vatten, vildhonung, grönkål, sojabönor och en massa kli och kruska.
Å andra sidan hivade Are Waerland upp många av sina bärande tankar från nog så dunkla vattendrag. Oskrymtad socialdarwinism var ett av tillhyggena i hans ideologiska rustning, vikingadyrkan ett annat och en moraliserande – ofta moralistisk – syn på människorna ett tredje.
”Det finns inga sjukdomar”, förkunnade den kärnfriske vikingen med sitt karakteristiska trosnit, ”bara serier av livsföringsfel. Eliminera dessa fel och sjukdomarna försvinner”. Waerland ställde sig kort och gott uppgiften, dessvärre i likhet med åtskilliga andra, att förbättra och förädla ”människomaterialet” i 1930-, 40- och 50-talets Sverige och Europa.
Från denna extrema utgångspunkt låg det förstås nära till hands att betrakta den sjuke som en rätt så tvivelaktig existens, behäftad med en rad livsföringsfel. Det låg också nära till hands att, på tidstypiskt manér, beundra den ohöljda styrkan och förakta svagheten. Obestridligen gjorde Waerland detta och avsevärt mer än så.
Men han föll aldrig för nazismens locktoner och lät sig inte utnyttjas i Tredje rikets propaganda.
Från ca 55 till sin död vid 79 års ålder skrev Waerland lejonparten av sina böcker och for land och rike kring på ständiga föredragsturnéer; han medverkade i radioprogram och i debattaftnar, skilde sig och gifte sig på nytt, motionerade dag och natt, lyfte järnskrot och experimentbadade i 45-gradigt vatten; han nyttjade helt enkelt den tid som var honom given intill bristningsgränsen. Att han långtifrån alltid brukade sin tid förnuftigt är ju en annan sak. Systemtänkare med ambitioner att frälsa mänskligheten från ondo tillhör sällan de vidsyntas innersta krets.
Det finns intressanta likheter mellan Waerland-regimen och Den hippokratiska medicinen i det antika Grekland, där människans hälsa – eller ohälsa – helt riktigt förbands med hennes totala livsmiljö. Mat och dryck, sol och värme, vila och rörelse, kroppsliga och själsliga aktiviteter var faktorer, ansåg man, som alla påverkade den enskildes välbefinnande. Are W hade samma uppfattning och sympatiserade i stora stycken med ”de gamles” helhetssyn.
I själva verket måste hälsa och ohälsa ses i ett kulturellt och historiskt sammanhang och inte endast i ett strikt medicinskt. Sjukdomspanoramat ändras hela tiden i varje samhälle. Psykosomatiskt färgade störningar och olika ”välfärdssjukdomar” må vara dagens gissel här i Sverige men är för den skull inte gårdagens eller morgondagens, åtminstone inte med självklar automatik.
Ja, nog var han en fascinerande man, den inkarnerade hälsoprofeten! Själv ser jag Are Waerland som en kombination av Torsten Tegnér och Lewi Pethrus med rejäla tillsatser av Vilhelm Moberg och Jack London.
Onekligen en sällsam krumelur i tidens marginal – och för övrigt inte blott i marginalen.
På finska Wikipedia lär man att Fager-Waerland (han bytte 1912) kring 1903 smugglade motståndstidningen ”Fria Ord” från Sverige. I finländska tidningsarkivet läser man i ”Arbetet” 9.11 1906 om en ”hetsig partifejd” i Ekenäs:
”Det ena partiet består av stadens myndigheter, det andra av studerande Paul Fager, vilken dragit i strid mot det rådande klickväldet. Medan arbetarföreningen på orten räknar blott ett 70-tal medlemmar, av vilka ett obetydligt antal svenskar, har Fager försökt bilda en fristående svensk arbetarförening. Somliga arbetare ha slutit sig till företaget; andra, vilka särskilt gynnats av stadsmyndigheterna, ha ställt sig på dessas sida. På något besynnerligt sätt har denna fråga ställts i samband med frågan om några gamla trän, som växa mitt på en gata, skola nedhuggas. Herr Fager har också här tagit de förtrycktas försvar och är f. n. sysselsatt att studera Ekenäs historia sedan 25 år tillbaka. Sedan skall det åter gå löst.”
Fager verkar strax efter ha lämnat Finland.
Hjärtligt tack för denna mustiga berättelse om mannen som färgade min uppväxt. Mina föräldrar var waerlandister. Bröloppet på landsbygden med 150 gäster var vegetariskt 1947. Min faster berättade nyligen att övriga familjen fick smuggla kött till gästerna bakom ryggen på brudparet. Bröllopsresan företogs genom Gudbrandsdalen på cykel med böndernas logar som hotell. Bekvämt och betydligt tätare än våra dagars rum och härbärgen för resande.
Det innebar att jag är uppvuxen på råkost. Min hy blev gul av alla råa morötter. Kruska förstås och god äppelmust. Det var en god början på livet. Senare blev det råkost på vardagarna och fisk eller kött på helgerna, något jag fortfarande uppskattar. Utflykter i naturen var det också ständigt, inte illa det heller.
Att miljörörelsen kom med något nytt kunde min far inte förstå. Förgiftningen av Glafsfjorden var en stridsfråga redan på 1940-talet.
Det finns en del litteratur om dessa rörelser som gärna vandrade i naturen, ett tag till och med formade generationer med visor som Vi gå över daggstänkta berg fallera.
Tack för en ”mustig” artikel. Förstår dock inte riktigt syftet med den förutom att den kan ses som lite underhållande för dem som gillar en lätt raljerande ton.
Tyvärr fanns det en rad faktafel. Får inte plats att räkna upp alla, men bilden på Frisksports omslag är inte på Are Waerland. Ser mer ut som Ange Windmark som senare bytte namn till Agne Svalander i mitten av 40-talet.
För övrigt ger artikeln en väldigt snedvriden bild av Ares gärning. Are såg aldrig ner på människor som var sjuka, han ville hjälpa dem att återfå sin hälsa. Inte med tvång eller skamkänslor utan genom kunskap.
Om du inte gjort det redan rekommenderar jag hans genombrottsbok inom hälsoområdet In the cauldron of disease (1934). Den finns utgiven i ny svensk översättning (2008) av mig med titeln I sjukdomarnas häxkittel. Den skulle kommit ut med den titeln på svenska redan 1936, men så blev inte fallet. Det skedde först 1952.
Håller på med en ny bok om Are som planeras komma ut efter sommaren.
Han blev bara 79 år trots sin livsstil.
Vad dog han av?
Olyckshändelse?
Intressant artikel och efterföljande meningsutbyte. Det vore välgörande med renässans för Waerlands idéer om näringsmässig renhet. I varje fall jämfört med de moderna s k veganernas industribaserade kost där det mesta står att finna i livsmedelstemplens frysdiskar i paket med mystifierande innehållsförteckningar.
Kan ingen svara på min fråga:
Vad dog Are Waerland av?
Han blev ju bara 79 år, trots sin hälsosamma livsstil!