En vardagsmänniskas djupa tankar

Ur Viktor Sjöströms filmatisering av Körkarlen…

I Elin Wägners minnesteckning av Selma Lagerlöf får man veta att den berömda författarinnan, på sin ålders höst, läste dansken Johannes Hohlenbergs böcker om indisk levnadsfilosofi och utvecklades till lojal och trofast yogi, även om det vore överdrivet att klassa henne som dedicerad. Att lära sig befalla över den egna kroppen blev emellertid, allt framgent, viktigt för henne.

Sina yogaövningar supplerade Lagerlöf med studier i spiritism, teosofi och antroposofi. Dessutom gav hon sig i kast med Emanuel Swedenborg, denne Änglarnas och Mullvadarnas försvurne, med starkast tänkbara inlevelse och rörde sig, liksom Swedenborg, obehindrat mellan det över- och underjordiska.

Också med Zacharias Topelius kände sig den åldrande Selma nära befryndad. En gång karakteriserade hon Topelius som ovanligt gedigen och rikt utrustad, ”sådan som man tänker sig att människosjälarna skola bli, då de genom ett mångtal av inkarnationer ha nått sin fulländning”.

Det är inte uteslutet att Lagerlöf ägde en sorts sjätte sinne. Eventuellt kan man också säga att hon var förtrogen med en ”fjärde eller femte dimension” någonstans i tillvarons utmarker, låt vara i en annan mening än Einsteins.

Hennes skakande vittnesbörd om Körkarlen, utgiven 1912, talar för det. Det är i gränsområdet mellan liv och död som det kusliga och bitvis makabra dramat utspelas, ja det är i ett töcknigt mellantillstånd som läsaren möter den lungsjuke David Holm, den hjärtegoda slumsystern Edit och den fasaväckande körkarlen Georges – blåsvart om läpparna, gråblek om kinderna och med ögon simmiga och dimmiga som krossade speglar.

Det är en både spöklik och svindlande berättelse. I flera år var jag dödsförskräckt inför 24-slaget varje nyårsafton, eftersom en ny körkarl skulle träda i tjänst just då och byta av den som haft jour under de gångna 365 dygnen. Att nitlotten skulle bli min fruktade jag mera än allt annat. Med den bekännelsen har jag också låtit förstå att 1909 års Nobelpris i litteratur gick till rätt aspirant, trots att Körkarlen var av senare datum…

Själv föreställer jag mig Selma Lagerlöf som en vardagsmänniska i djupa tankar, däremot inte som en brinnande intellektuell med avancerade teorier om universums ändlighet eller oändlighet.

Samtidigt tror jag att hennes personlighet var gåtfull och ytterligt sammansatt. Kanske levde hon i för många skikt och på alltför många nivåer för att kunna ha en fix och färdig världsåskådning – filosofisk, politisk, religiös – möjlig att stycka, filea, skärskåda och recensera på ”normalt” vis. Löjtnant Lagerlöfs dotter låter sig inte ordnas in i något fack. I Selma förenas äkta berättartradition, värmländskt färgad och inspirerad, med realism, materialism, idealism och dunklaste mystik.

Elin Wägner har avsevärt mer att komma med. Bland annat påpekar hon att Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige har slående likheter med Djungelboken av Rudyard Kipling (1907 års Nobelpristagare).

Till exempel finns uppenbara likheter mellan bondpojken Nils på gåsryggen och den tilltagsne Mowgli – vargarnas Mowgli. Hos både Kipling och Lagerlöf finns dessutom en moralisk och viljemässig energi, som är lätt att identifiera och som man omedelbart tar till sig. Den medkänsla som de två författarna väcker är en medkänsla som kräver handling och som inte låter sig förlamas av sorg. Att Lagerlöf stod i tacksamhetsskuld till Kipling erkände hon själv utan blygsel. Också en tillsynes så främmande gestalt som Antonio Gramsci (1891 – 1937), den italienske kommunistikonen, hade oväntat stora aktieposter hos Kipling: under sin tid som Benito Mussolinis fånge uppmanade han i brevform sina båda söner att läsa just Kipling på grund av den driftighet och dådkraft som inte minst Djungelboken ger uttryck för.

När gåsapågen Nils och hans underbara resa gavs ut i sin första upplaga (1906), fick den en betydelse långt utöver den avsedda. Faktum är att den underblåste ett slags nationell pånyttfödelse i vårt land.

Den bidrog rent av till att stärka svenskarnas självmedvetenhet och självrespekt. Unionsupplösningen (1905) hade ju lett till både förödmjukelser och identitetskriser, främst bland våra tongivande kretsar och i det politiska toppskiktet.

Nu fick vi i ett slag Nils Holgersson i stället för Norge – till nytta och glädje för alla och inte bara, märk väl, för de redan rika och besuttna.

”’Inte är det värt, Nils Holgersson, att du är ängslig eller orolig så länge som JAG finns’, sade solen.”

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.