”Stay in the fight” – till den siste ukrainaren? Carl Bildt på konferens i Kiev i helgen. (Foto från hans twitterkonto.)
Knut Lindelöf har ställt frågan: Vad skall hända i Europa efter Rysslands seger i kriget i Ukraina? Jan Fredriksson spinner vidare på frågan.
I München har det avhållits den årliga säkerhetskonferensen med drygt 150 inbjuda ministrar av olika dignitet. Till skillnad från tidigare konferenser ville inte optimismen infinna sig. Ryska styrkor hade lagom till konferensen intagit staden Avdijivka. Den tidigare amerikanska Nato-ambassadören Ivo Daalder skriver i Politico den 20 februari att hans intryck från konferensen var en stark rädsla och växande oro över att Ryssland vinner kriget i Ukraina. Detta sker samtidigt som USA kan få en president som inte tror på Nato och behandlar sina allierade som fiender.
”Europa befinner sig mellan Putin och Trump” skall Carl Bildt skarpsinnigt informerat Daalder om. Europa behöver fundera ut hur de skall ta hand om sig själva. Kan dom? Vill dom? frågar Ivo Daalder. Men de europeiska ledarna ställer inga sådana frågor. De verkar helt inställda på att slåss till sista ukrainaren. Natochefen Jens Stoltenberg säger att vi måste vara inställda på decennielång konfrontation med Ryssland. Och i Sverige så hotar politiker, media och militär med Ryssland och det skramlas med vapen.
Det finns en krigströtthet bland befolkningen i Europa. För ett år sedan demonstrerade 50.000 människor i Berlin i protest mot upptrappningen av kriget i Ukraina. 1 miljon tyskar skrev på ett upprop med krav på att stoppa de tyska vapenleveranserna och att Tyskland skulle ta initiativ till fredsförhandlingar. I en opinionsundersökning från Europeiska rådet för utrikesrelationer (ECFR) är det bara 10 procent av européerna som tror Ukraina kan vinna kriget. De flesta ser en ”kompromisslösning” som nödvändig för att avsluta konflikten. Den sociala oro vi ser i Europa är konsekvenser av kriget och höga energipriser. Kriget i Ukraina har enligt Frankfurter Allgemeine hitintills kostat det tyska samhället mer än 200 miljarder euro.
När nu Europas ledare är oförmögna att reflektera över Europas framtid efter det att kriget är förlorat får vi själva göra det. En som uppmanar till detta är Michael von der Schulenburg. Han skriver i Berliner Zeitung den 17 februari att Europa behöver en diskussion om hur en europeisk fred skall se ut efter att kriget i Ukraina är avslutat. Han konstaterar att EU behöver fred med Ryssland. I samma tidning tar journalisten Thomas Fasbender upp samma tema. Han skriver att Tyskland nu står inför uppgiften att fundera över olika sätt att samleva med Ryssland som ett alternativ till en tillsynes evig konfrontation. Det här kommer att påverka hela Väst, menar han. Han ser en framtid i en framväxande multipolär värld. Det är vår framtid, skriver Fasbender.
Så är det naturligtvis. Vi kan inte acceptera en decennielång konfrontation med Ryssland eller Kina – som också är vår fiende enligt Säpo och svensk militär. Ytterst är det USA som styr konfrontationen med dessa länder i eget intresse.
En bra utgångspunkt för att lösa konflikten mellan EU och Ryssland kan vara Palmekommissionens rapport ”Gemensam säkerhet”. Palmekommissionen lade fram den 1982. Under 1981 och 1982 hade relationen mellan USA och Sovjetunionen starkt försämrats. Kapprustningen hade accelererat och nya kärnvapen utvecklades.
Principerna för att lösa konflikter stater emellan kan vi försöka använda oss av.
– ”Erkänna den gemensamma säkerheten som övergripande princip för ansträngningarna att minska krigshotet, begränsa rustningarna och slå in på nedrustningens väg innebär principiellt att konfrontation kommer att ersättas med samarbete för att lösa konflikter.”
– ”En stats säkerhet kan inte köpas på andras bekostnad”.
– ”Alla stater har rätt till säkerhet.”
– ”Diplomatins uppgift är att begränsa, spjälka och bena upp konflikter, inte att generalisera dem och klunga samman.”
Detta till skillnad från att lägga fram diktat och vrida om armen på sin motpart.
Men herregud, Putin skickade ju över ett förslag till säkerhetslösning hösten 2021, plocka upp det och skriv ett avtal. Hur svårt kan det vara?! Och Ryssland utgör dessutom inget säkerhetshot mot Europa, det är ju tvärtom!
Det är märkligt att ledare som Macron, Schulz och andra inom EU inte verkar inse risken för eskalering och storkrig i Europa. När man som statsminister Ulf Kristersson säger att Ryssland inte får vinna så måste det betyda att styrkor från Polen, Tyskland eller Nato blir det sista kortet man har att spela. Det mesta pekar mot att Ukraina inte kommer att kunna ta tillbaka eller ens försvara de östra delarna. Vi vet inte hur långt Ryssland vill gå och om de tänker slå sig ända fram till floden Dnepr.
EU för en oerhört farlig politik som kan sluta med ett förödande storkrig. Man kan fråga sig varför. Vad finns att vinna när allt är utslaget – människor, infrastruktur, industri, och bostäder? Efter två år av ”sanktioner från helvetet” och mer eller mindre tömda vapenförråd i Europa fortsätter man med samma retorik.
Putin säger att Ryssland är redo att förhandla. Om man nu säger sig inte kunna tro på Putin så säg bara, javisst låt oss sätta oss ned så får vi se om det finns något allvar i det. Bara Putin skulle förlora på det om det skulle visa sig att han bluffar. Jag tolkar det som att krafter som vill ha ett långt krig just nu är mycket starka. Svårt för förnuftiga röster att göra sig hörda.