En visdiktare och vissångare sjunger ut

JAG BORDE INTE skriva om Maria Lindströms memoarbok Det var inte jag, för hon är ju nästan min kusin. Eller mera exakt, hon är min framlidna hustrus kusin och kallar numera även mig sin kusin. Så jag är jävig. Vi har känt varandra på avstånd i åtminstone 45 år på ett sätt som släktingar ofta gör. Hon var 17 när jag som 25-öring kom in i hennes släkt.

Men efter genomläsning av Det var inte jag har jag lärt känna henne bättre. Hon berättar nämligen ingående om allt som legat henne nära från barndomen fram till idag. Vid sidan av musiken är hon sannerligen en driven språkmänniska, så det hela är mycket välformulerat i den ton och stil som är hennes signum även i alla hennes sången; distanserat humoristiskt. Det saknas sannerligen inte dramatik. Hon är skoningslöst självutlämnande på det personliga planet och väjer inte för den stora besvikelsen att hon aldrig slagit igenom som stor folkkär artist. Hon har satsat allt på sin musikerkarriär, men aldrig nått fram till den stora publiken. Återkommer till musiken.

Ett antal centrala teman snor sig runt varandra frän första till sista sidan. Mamma, pappa, musiken och musikkarriären, männen, alkoholismen, barnlösheten och hundarna. Insprängda dagboksanteckningar från själva skrivperioden varvas in emellan. Hon börjar skriva i mars 2019 och är färdig nästan precis ett år senare. Jag konstaterar att hon måste ha börjat dagarna efter att hennes kusin (min hustru) slocknat efter ett år med sin lungcancer. Maria gick själv igenom en lungcanceroperation strax innan med lycklig utgång, vilket hon förstås skildrar i boken.

Självutlämnande är hon som sagt. Hela sitt vuxna liv har hon försökt få barn, men så blev det inte. Det får vi följa nästan i detalj. Kjelle, alltså tonsättaren och Kjell Andersson, hennes man, har svåra missbruksperioder och själv har hon otrohetsaffärer för att testa gränserna och söka den snabba lyckan som en slags tröst i all bedrövelse. En berättelse jag saknar, eller åtminstone någon reflektion över arvet efter fadern; journalisten, litteraturkritikern och dagsverkssmeden (tillsammans med Edward Lindahl) i både DN och Expressen, Åke Lindström. Han dog redan när Maria var sex år, så de aktiva minnena är nog få. Men språket och diktandet hade nog varit i säck innan det kom i påse.

Något brett genomslag blev det alltså inte, men karriären är lång och ändå imponerande. Hon har jobbat med Lars Forsell, Olle Adolphson, Ted Ström, Jan Hammarlund och Izzy Young, spelat teater, varit stående inslag i TV-program, varit musikpresentatör i nattradion och sommarpratare två gånger, givit ut massor av skivor, gjort ett ansenligt antal scenshower, spelat på visfestivaler utomlands och jobbat med visans vänner. Hennes favoriter bland svenska diktare är Bellman, Strindberg, Birger Sjöberg, Evert Taube och Olle Adolphson. Hon är en återhållet humoristisk scenperson, suverän gitarrist och karaktärssångare med en ganska liten men mycket personlig ton.

Hon har fått flera priser och utmärkelser. Men, en utmärkelse hon ännu inte fått – som hon borde få – är Povel Ramels Karamelodiktstipendium. Hennes humoristiska, halsbrytande diktning ihop med snillrika melodier är sannerligen i Povels tradition. Konstigt att ingen upptäcket det. Det kommer kanske 2023?

Hon har tillsammans med ett gäng sammansvurna de senaste åren startat något de kallar Kultursekten, som återkommande ger konserter med framför allt olika såväl unga som mindre unga vissångare. Det hela försiggår hemma i övervåningen på hennes, mannen och hundens etagelägenhet i Högdalen. Det är mycket speciellt. Vill man veta mer om detta kan man läsa mer på Facebook.

Kul att lära känna sin kusin lite bättre. Men tveka inte, det är trevlig läsning för många, många fler.

Ett stycke musik av Maria från 2018…