En Wannsee-konferens i Palestina

Konferensen i Wannse den 20 januari 1942 hölls i denna villa. Protokollet från mötet finns bevarat i ett enda exemplar.

Den 20 februari 1942 samlades femton personer till en konferens i en större villa vid Wannsee i Berlin. Sammankallande till mötet var Reinhard Heydrich och som protokollförare fungerade Adolf Eichmann. Det som skulle avhandlas vid konferensen var ”den slutliga lösningen av judefrågan”. Ett projekt som Heydrich, i ett brev från riksmarskalken Hermann Göring daterat den 31 juli 1941, hade förordnats att leda.

Enligt protokollet från konferensen var projektets målsättning att evakuera alla judar österut. Från det egentliga Tyskland och från de områden som införlivats eller ockuperats under det pågående kriget. Projektets omfattning framgick av en tabell som upptog elva miljoner judar, från Frankrike i väster till Sovjetunionen i öster. En särskilt livlig diskussion tycks ha uppstått angående behandlingen av personer i blandäktenskap och deras barn.

Vad som egentligen skulle hända med de evakuerade där ”österut” ägnas inte många rader i protokollet. Man noterar bara att en del kan komma att sysselsättas i vägbyggnation varvid många kommer att försvinna på grund av naturlig förminskning. Dessutom noteras att det kvarvarande restbeståndet skall behandlas på ett adekvat sätt. Mellan raderna kan man ana att det fanns en samstämmighet i uppfattningen om vad detta kunde innebära.

Folke Schimanski diskuterar frånvaron av dokument som direkt innehåller tyska beslut om massmord på judar i en understreckare i SvD den 18 februari år 2002.

Konferensen i röda huset 1948
Sex år senare stod en annan ideologisk grupp inför ett liknande problem. Avlägsnandet av en befolkningsandel som inte var önskvärd inom det område som gruppen gjorde anspråk på att bebo. De icke önskvärda var den här gången blott en tiondel så många, men så var också det aktuella landområdet nu avsevärt mindre, nämligen den del av världen som fortfarande på kartorna i 1917 års svenska bibelöversättning kallades Palestina. Och som vid fredsförhandlingarna efter första världskriget blivit mandatet Palestina med Storbritannien som förvaltare.

Den 10 mars 1948 samlades en grupp på elva män, i vad som kallades ”Röda huset” i Tel Aviv, för att besluta om denna oönskade befolkningsandels öde. Inget protokoll fördes vid mötet men avgörande beslut fattades. Redan samma kväll gick militära order ut till enheterna i fält om att förbereda den systematiska fördrivningen av palestinierna från stora delar av landet. Med dessa order följde detaljerade anvisningar om vilka metoder som skulle användas för att genomföra denna omfattande etniska rensning.

Hur vet vi då detta när inget protokoll fördes vid sammanträdet? Jo, det finns ett flertal skrivna källor. Den som satt ordförande vid mötet, David Ben Gurion, förde en dagbok som finns bevarad. Liksom en stor del av hans brevväxling. Likaså finns den plan som mötet fastställde och som, efter godkännande av Haganas högkommando, skickades ut som militära order till trupperna i fält. Dessutom finns memoarer av flera militära befälhavare som ger sina bidrag till helhetsbilden.

Ilan Pappes bok Den etniska rensningen av Palestina gavs ut av Karneval förlag år 2007.

Den som nu har gjort det möjligt för vem som helst att ta del av all denna information är den israeliske historikern Ilan Pappe vid Haifas universitet. I sin bok Den etniska rensningen av Palestina skildrar han i detalj vad som hände i Palestina under åren 1947–1948. Här vederlägger han på punkt efter punkt den falska propagandabild som spridits om maktövertagandet i Palestina. Ty fakta om vad som verkligen hände finns dokumenterade i en rad olika israeliska arkiv och Ilan Pappe har öppnat denna Pandoras ask. En förskräckande läsning i flera avseenden. Dels genom den detaljrika genomgången av de grymma övergreppen i by efter by, i stad efter stad. Men också mot bakgrund av det hyckleri och de lögner som präglar den israeliska versionen av hur man slutligen löste problemet med befolkningsfrågan i den judiska staten.

Man genomförde sina planer
Den angreppsplan som antogs den 10 mars betecknades Plan D (på hebreiska Dalet). Det var inget oöverlagt beslut som fattades. Den slutligen antagna planen hade föregåtts av en plan från år 1937 och ytterligare två från 1946 som hade kodnamnen Plan B och Plan C. Allt var förberett in i minsta detalj. Särskilt anmärkningsvärt är det byregister som man tidigt börjat upprätta och som redan vid slutet av 1930-talet omfattade så gott som alla palestinska byar. Det innehöll omfattande uppgifter om allt som kunde beskriva en bys verksamhet och dess invånare och utgjorde i sig ett kraftfullt vederläggande av myten om ”ett land utan folk för ett folk utan land”. Efter 1944 satsades särskilt på registrering av dem som deltagit i revolten 1936 eller av andra anledningar ansågs vara fientliga mot judar. Vilket skulle leda till förödande konsekvenser för dessa personer.

Den 29 november 1947 antog FN:s Generalförsamling resolution 181 om Palestinas delning. Som ett svar på detta inleddes i början av december judiska rensningsaktioner mot palestinska byar och stadsdelar. Till att börja med försökte man ge sken av att det rörde sig om vedergällning för palestinska angrepp. Men snart blev det uppenbart att det rörde sig om rena upprensningsaktioner med tvångsfördrivning av befolkningen. Man utvecklade en taktik för angreppen som sedan formaliserades i Plan Dalet.

Den utvalda byn omringades på tre sidor och soldaterna gick in. Byns män fick order att ställa upp sig på torget och en man klädd i en huva med endast ett par hål för ögonen pekade ut vilka som skulle föras åt sidan för att omedelbart skjutas. Den maskerade var i allmänhet den kunskapare, som för byregistrets räkning, utnyttjat den palestinska gästfriheten och utforskat alla detaljer om byn. Resten av invånarna drevs sedan bort, utan möjlighet att ta med sig några av sina tillhörigheter, och husen sprängdes.

På detta sätt skulle så småningom femhundratrettioen byar komma att förstöras. På byarnas mark har sedan ofta planterats skog vilket gjort dem till omtyckta rekreationsområden för trivsamma helgutflykter för israeliska familjer. Rensningarna blev alltmer hänsynslösa och Ilan Pappe menar att de vid minst trettioen tillfällen måste klassas som massakrer.

Ett av husen i byn Deir Yassin som ockuperats av israeler. Läs mer om byn och Röda Kors-chefen Jaques de Reyniers text om massakern i bifogade pdf-fil.*

Den enda av dessa övergrepp som blivit allmänt känd är massakern i byn Deir Yassin den 9 april 1948. Förmodligen för att den dokumenterades av en utomstående, opartisk iakttagare, den franske chefen för Röda Korsets delegation i Palestina, Jaques de Reynier. Denne fick ett telefonsamtal och ombads bege sig till Deir Yassin där befolkningen just hade utsatts för en massaker. Trots varningar hade han tillräckligt mod och ansvarskänsla att bege sig dit och i sin bok A Jerusalem un drapeau flottait sur la ligne de feu berättar han vad han fick se. Gärningsmännen från Irgun och Stern var fortfarande kvar i byn och han uppskattade antalet döda till tvåhundrafemtio personer, många av dem kvinnor och barn. Så småningom skulle den siffran justeras nedåt och Ilan Pappe anger nu att den bekräftade siffran för massakern är minst nittiotre dödsoffer varav ett trettiotal spädbarn.

En palestinsk familj flyr undan det judiska angreppet på Jaffa år 1948. ”Before Their Diaspora”, Walid Khalidi, Institute for Palestine Studies 1984.

Även städerna drabbades
Den största delen av Palestinas befolkning bodde i byar på landsbygden. Men även stadsbefolkningen drabbades av rensningsaktionerna. Elva stadsdelar kom att tömmas på sina invånare. Ett exempel på detta är Haifa som angreps den 22 april av Carmelibrigaden. Dess befälhavare var Mordechai Maklef som hade gett mycket tydliga order till sina soldater: ”Döda varje arab ni träffar på; sätt eld på alla brännbara föremål och tvinga upp dörrarna med sprängmedel”. Liksom de flesta, som förde befäl under rensningsoperationerna, skulle även Maklef avancera uppåt inom den israeliska staten. Han blev senare stabschef för den israeliska armen.

Palestinier i Jaffa har den 22 april 1948 samlats I hamnområdet för att försöka undkomma de judiska angriparna. ”Before Their Diaspora”, Walid Khalidi, Institute for Palestine Studies 1984.

De tidiga morgontimmarna sökte sig folk till marknadsplatsen vid hamnen med förhoppningen att en ordnad evakuering sjövägen skulle kunna ordnas. De angreps av judiska prickskyttar och strax också med granatbeskjutning. Folkmassan bröt sig nu in på hamnområdet och stormade de båtar som var förtöjda där. Några överlevande har kunnat skildra vad som hände:

”Män trampade på sina vänner och kvinnor på sina egna barn. Båtarna i hamnen fylldes snart med levande last. De blev förfärande överfyllda. Många välte och sjönk med sina passagerare”.

Walid Khalidi, All that remains, Washington 1992, The Institute of Palestine Studies. På bokens 636 sidor beskrivs 418 förstörda palestinska byar. Med bilder och text om hur de en gång sett ut och vad som återstår idag.

Den etniska rensningen skulle pågå till december 1948 och totalt närmare åttahundratusen personer fördrevs. Den sista stora massakern drabbade byn Dawaymeh nära Hebron den 28 oktober och kanske var det också det värsta av övergreppen under det som palestinierna kallar ”Nakba”, katastrofen. När byns mukhtar vågade sig tillbaka in i byn dagen därpå möttes han av högar med lik och kunde räkna sig fram till att fyrahundrafemtiofem personer saknades, däribland hundrasjuttio barn och kvinnor.

Palestinierna har alltid kunnat berätta om vad som egentligen hände dessa ödesdigra år. Men som konfliktens förlorare har deras historia förvandlats till icke-historia. Förnekandet av förintelsen av det palestinska samhället har varit total. Nu visar Ilan Pappe fram segrarnas egen dokumentation av sina övergrepp och det finns ingen tvekan längre. Det var så här det gick till.


* En översättning till engelska av Jacques de Reyniers ursprungliga rapport till Röda Korset finns här.

... är läst 595 gånger!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.