Ens mor är också en kvinna

Madonnan, italiensk konstnär, 1600-tal

Jag är osäker på det exakta datumet. Men en fredagsnatt år 1971 tog Peter Handkes mor sitt liv med en överdos tabletter. I januari/februari 1972 skriver Handke boken Wunschloses Unglück: Erzählung om sin mor. (Boken finns utgiven i svensk översättning 2019.)

Det är värt att notera att han använder det obestämda berättelse. Alltså inte i bestämd form. Det är ett mycket medvetet val från den stilistiskt kontrollerade och alltid mycket medvetne Nobelpristagaren.

Detta är inte den sanna eller slutgiltiga berättelsen om Handkes mor. Men det är hans berättelse. Och den är märkvärdig. Jag finner inget annat ord för den. Redogörande. Noggrann. Initierad. Handke vill veta.

Handke är explicit och utförlig när han deklarerar svårigheterna med att skriva boken om modern. Jag vill tillägga: så att den inte kommer att handla om honom. Att han ställer sig i vägen för modern. Hans sökande efter de ord han behöver innebär en stor ansträngning.

Han söker oförtrutet de passande orden för en levnad med misshandlande man, fosterfördrivningar och “nervsammanbrott” som en nervläkare sade. På mer än ett plan armod. Men inte ord för att moderns liv endast handlade om detta.

Det var större och viktigare än så. Som allas våra liv. Större än mörka nedslag och förenklande sammanfattningar. Svårgripbart.

Berättelsen om henne får inte ta över, säger Handke en smula kryptiskt. Det låter som om det vore Lars Gustafsson som höll i pennan. Men jag fattar. Berättelsen riskerar att utveckla sin egen, inneboende logik.

Handke föddes 1942. Samma år som Wannsee-konferensen. Moderns bild av nazismen, som Handke på olika vägar framkallar, är en bild av att nu fick människor ett sammanhang. En betydelse. En gemenskap. Meningslöshet och leda försvann bort.

Detta återges utan att Handke fördömer eller distanserar sig. Det var helt enkelt bara så för modern och många andra i Tyskland efter 20-talets tröstlöshet och framtidslöshet. Plötsligt tänker jag filosofen Martin Heidegger. Nazismen som en kulturkritisk, vitaliserande rörelse.

En märkvärdig berättelse. Jag är själv son. Vi söners förhållande till våra mödrar är aldrig okomplicerat. Jag har skrivit om min egen mor. Talar ofta om henne, nästan dagligdags befarar jag. Haft lätt att sentimentalisera och förstora. Därmed låtit henne glida ur sikte.

Först långt efter hennes död gick det upp för mig att hon inte bara var min mor. Hon var också en kvinna. Oberoende av mig och mina behov. Helt i sin egen rätt. Föreningsaktiv. Samhällsengagerad. Bekymmer och lyckostunder blandade.

Förälskelser – fast hon sade till den som ville lyssna: “för mig har det bara funnits en man” – och förluster.

Det liv som var hennes.

Handke lyckas skriva om sin mor på det – vågar jag med ett farligt ord benämna det rättvisande?- sättet. Han har sett kvinnan som blev hans mor. Hur många söner gör det? Hur många vågar det och därmed sätta sin egen identitet och roll på spel?

För att inte tala om mer eller mindre förträngd regressiv, symbiotisk längtan? Skiljas från sin mor – det är en livslång process. Hennes frånfälle bryter den icke. Tvärtom. 

... är läst 690 gånger!

  4 kommentarer for “Ens mor är också en kvinna

  1. Björn Nilsson skriver:

    För många år sedan såg jag ett inslag på TV där man frågade folk på stan vem som var den viktigaste människan i deras liv. Det enda svar jag minns var från en biffig figur (såg ut som om man inte borde bråka med honom): “Ja, det måste ju vara ens mor.”

    Och vem kan säga emot det, vad än detta viktiga kan ha inneburit?

  2. Örjan Wedin skriver:

    Tänkvärda ord. Befinner mig ofta i samtal med mina föräldrar, trots att det är nio år sedan de gick bort.

  3. Bertil Carlman skriver:

    Också jag är regelbundet i samtal med mina föräldrar, och min svärfar. Ibland blir det komiska samtal. Jag (Batte) och min far (fallan) promenerar och debatterar.

    ”Du har fel fallan!”, ”Nej det är du som har fel, Batte!” Efter ett tag kommer batte på ett hårt argument. ”Men du har ju varit död i över trettio år nu fallan!”, ”Ja det är sant Batte, men du har i alla fall fel!”

    Min far brukade också ha komiska drömmar som han tyckte om att berätta för sin familj.

  4. Kristina Magnusson skriver:

    För den som inte vet det och är intresserad av att lyssna: Peter Handkes “Berättelse om ett liv” (om moderns liv) gick i början av januari som radioföljetong i radions P1.
    Går nu att höra på nätet.

    Så Nobelpristagare år 2019 Peter Handke än var valde radion en kort text i sex avsnitt
    för uppläsning… Men bättre det än inget alls!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.