Kollage; mina vårblommor just nu

Våren håller på att övergå i försommar. Gullvivorna har passerat max, mandelblommen peakar, rödbläran och liljekonvaljerna når också snart kulmen. Sista vitsippan har vissnat och häggen var kritvit igår. Den har börjat gulna en aning idag på morgonen. Gräset växer 5 centimeter per dygn. Allt på en gång, man hinner som vanligt inte med. Syrénen, roslagsrosorna och äppelträden ruvar än i sina hyllen. I Uppsala står allt i full blom. Här på Stjärnudden i norra Roslagen kyler havet ner klimatet och bromsar våren någon vecka.

Jag njuter instinktivt av denna korta tid. Snart blir det dock för mycket. De korta stunder man sitter med benen uppvärmda av förmiddagssolen med en kaffekopp i handen, och nyhetssändningarna ältar Israels bisarra inrikespolitik i minsta detalj, då överröstar fåglarna den stora världen och intar scenen. Det finns både ont och gott här i världen. Tanken på att sommaren snart är över ligger på lur. Stressen var dock värre förr då man hade fyra-fem veckors semester. Nu kan man ta vara på varje soldag. Det är ett privilegium – även om jag numera måste njuta i min ensamhet.

Coronaförtrycket håller också på att släppa. Med två Pfizer i överarmen negligerar jag trotsigt de sociala avstånden på affären en aning, och munskyddet får ligga kvar i fickan. Att andas fritt är – om inte en formell demokratisk rättighet så i alla fall en äkta frihetskänsla.

Det är nu andra solosommaren efter 50 somrar i mer eller mindre intensiv familjegemenskap. På den tiden kunde jag ibland hädiskt önska mig lite ensamhet, eftersom gemenskapen emellanåt gnagde på ens möjligheter att få tänka tankarna till slut, få läsa lite i fred, få tid att reflektera och kanske skriva. Jag visste teoretiskt att ensamhet är människans värsta fiende eftersom hon är en social varelse. Så jag höll den hädiska tanken för mig själv.

Nu efter två år som änkling vet jag lite mer vad ensamhet är. Den förr i hemlighet önskade ensamheten har jag nu i överflöd. Den vill jag trots allt inte vara utan. Den gör att jag kan göra vad jag vill. Problemet är bara att jag inte alltid vet vad jag vill. Det är alltför lätt att hamna för länge framför datorn i arbete med denna blogg eller annat man kan hålla på med på datorn. Ofta fastnar jag i långa engelskspråkiga artiklar om världsläget – på grund av att svenska tidningar är så förutsägbara. Det finns oändligt att sätta sig in i. Jag har också mycket mejlkorrespondens och telefonkontakter med vänner. Ja, jag skulle kunna säga att jag har ett heltidsjobb med allt detta.

Men det där som ett gott familjeliv gradvis skulle övergå i – att få åldras tillsammans – att ta hänsyn, visa omtanke, föra vardagliga samtal, planera ihop, lösa sociala irritationer, måltider, beröring… som hör till en god gemenskap, allt det där är plötsligt borta. Det är det jag nu saknar på ett sätt som jag aldrig skulle kunnat ana i förväg. För det bara fanns där som det mest självklara i min värld.

En del människor, som kanske valt att leva ensamma, har förstås lärt sig att dra nytta av alla de fördelar ett singelliv kan innebära. Men för mig är det något helt nytt och svårhanterligt, en slags insufficiens. Många av de goda kvaliteterna i en god pargemenskap är svåra att enkelt beskriva och registrera, men de blir väldigt tydliga när de inte längre finns. Tystnaden! Och att allt ligger precis där man själv lade det igår är ett kännetecken som gör att hela tillvaron blir nästan livlös. Du bestämmer allt själv. Du är oinskränkt härskare i ditt revir. Livet är bra, men trots allt bara halvt.

Detta stillastående utmanar jag så gott jag förmår med arbete av olika slag. Förutom läsning och arbete vid datorn lagar jag mat. Jag experimenterar med mat, som jag aldrig gjort tidigare. Det blir inte alls alltid bra. Jag försöker lära mig spela ukulele, men det är tråkigt att spela ensam. Jag spelar piano, vilket är lite lättare att göra ensam. Jag promenerar och promenerar och promenerar med mitt promenadgäng, dock ej på sommaren, för gänget bor i Uppsala. Nu på våren och sommaren försöker jag hålla trädgården fin. Det var ett gemensamt projekt, som jag försöker hålla liv i.

Och jag bygger möbler. Mitt senaste projekt är en ganska komplicerad stol efter inspiration av en från tidigt 1900-tal som är ett arv från min morfars barndomshem. Det är mycket avkopplande. Världen försvinner i koncentrationen på konstruktion och handarbete. Det blir ett konkret resultat av all tid som bara försvinner i allt snabbare takt – medan man åldras. Jag tänker att stolen blir kvar en gång hos något barnbarn och att de då kan tyda och tolka signaturen KL21. Ja, vi vill väl alla göra oss påminda och vara lite odödliga.

Terapiarbete som ger mening.
Föregående artikelLARS-GUNNR LILJESTRAND: ”UNDVIK NYA SVENSKA KRIGSÄVENTYR I AFGHANISTAN”
Nästa artikel”Det finns en vacker yta, men under den vilar en slags gröt av nånting annat”
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

9 KOMMENTARER

  1. Knut, det är mycket i Din text jag känner igen. Försommarens plötsliga växtkraft, i Brissund (där Du och jag dinerade för två år sedan) tokblommar syrenerna. De skiftande gröna nyanserna hos lövträden under klinten. Rapsen står knallgul på fälten. Vildsparrisen är försenad, men kommer nu så smått. Fågelsången! Just nu dominerad av koltrast och sånglärka. För att inte tala om himmelsljuset och glittret från havet, 50 meter bort…

    Likaså den ofrivilliga ensamheten, i ditt fall efter Barbro, i mitt efter Kerstin. I båda fallen efter långa, lyckliga äktenskap. Tystnaden! Ibland en vecka utan att höra vare sig den egna rösten eller någon annans. Jag kallar det en språklig amputation, alla de där uttrycken och jargongen som var våra helt egna är helt borta. Tvånget att tänka på, komma ihåg och ordna allt praktiskt själv. Emellanåt en plåga i vardagen.

    Så till skillnaderna. Jag spelar i motsats till dig inga instrument. Däremot emellanåt opera (Puccini och Mozart) och så här års Beethovens Pastoralsymfoni på skivtallriken. Ännu en skillnad oss emellan är att jag sedan lite drygt två år har ett särboförhållande med jämnåriga Elisabeth, även hon ofrivilligt ensam. Utan våra ”bönemöten” ca 1 gång/vecka skulle min – och troligen även hennes – tillvaro vara mycket svår att uthärda. Vi träffades av en slump, via en f d gemensam lärarkollega. Så Knut, lita inte på Tinder och liknande. Lita på slumpen i stället om Du vill träffa ”A Significant Other”. Tack för en tänkvärd och berörande text!

  2. Grattis till det fina snickeriarbetet! Ett sånt arbete som är en god del i apans utveckling till människa (fritt efter Friedrich Engels).

  3. Jan Myrdal ville hävda att hustru Gun under hennes sista tid i livet hade sagt: ”Jan, du ska inte bo ensam här i skogen.” Jag tvivlar på sanningshalten i detta minne. Det liknar Tjorvens bön vid kakburken: ”Gode Gud får jag ta en kaka till?” Och Gud svarade ”Ja, det får du.” (Ska förresten bli spännande att se hur nyinspelningen klarar den scenen.)

    Men kanske rådet ändå inte var så o-tokigt. Knut, du ska inte bo så ensam där ute i skärgården!

    Du har ju oss. Men det räcker ju inte.

    Och stolen är ju jättefin.

  4. Hans M G!
    Skillnader förvisso, men det där stillaståendet känner du igen. Jag kan nog skatta mig lycklig för mina många outvecklade talanger och handlag. Är bra på mycket men kan nästan inget på djupet. Fuskar i många grenar, dock ej i idrott. Har aldrig behövt idrott för att förgylla min tillvaro. Tinder och andra marknader är mig blott vämjeliga. Kanske bra för en del, men mig passar det inte. Jag ser framtiden an med viss tillförsikt. Om inte annat kan jag göra en stol till. Jag saknar också glittret i havet. Där har du något obetalbart. Nästa tisdag kl 12.45 angör båten Visby.

  5. Ja, tack, jag har många goda vänner, tillsammans med alla intressen räcker inte tiden till. Nej, det är tvåsamheten som saknas. Men jag klarar mig rätt bra och man ska fan inte klaga.

  6. Var viss om att jag då kommer att stå i färjeterminalen skrudad i kryckkäpp och hatt. Ser fram mot det. En gång i tiden hade jag det britterna kallar ”good hands”, inte minst i trä- och metallslöjd på högstadiet (detta var i den grå forntid då det lades pengar och resurser på sådant). Svarvade träskålar, byggde ljuslyktor i trä och glas med lagom ventilation, gjorde mässingssmycken med mångfärgade glaspärlor (som jag sålde till de yngre lärarinnorna för att dryga ut veckopengen), knackade små tennmuggar (har en kvar) samt förtenta ljuslampetter av tunn plåt. Hade varit kul att pröva på silversmide, har i alla år haft ett intresse för sådant. Nå, sedan gick livet andra vägar. Men min beundran för mästare som Viven Nilsson, I-B Dahlkvis och Olle Barve består. Den tremor jag sedan några år härbärgerar i händerna sätter stopp för slikt som varit kul i ensamhetens rike.

    Idrott har aldrig förgyllt Din tillvaro. Ingen ovanlig inställning bland mina – och en gång Kerstins vänner och bekanta. Så, när vi under en trevlig sittning i Brissund för sådär 15 år sedan berättade att Finnkampen i fri idrott i skiftet augusti-september var för oss en verklig höjdare, ramlade ett antal hakor ned. Limmade vid TV:n följde vi varenda gren (20 st. både för damer och herrar) under två dagar. K. hojtade och skrek, bultade stundom i soffbordet så det blev märken efter ringarna, jag var mer stillfärdig. Finnkampen är ett unikum, den enda årligen återkommande tävlingen i fri idrott mellan två nationer i världen. Startade 1925. Även om man hoppas på bra resultat (”Citius, Altius, Fortius”) är det avgörande att: Slå din finne! I min värld – en gång vår – kul som bara den. Elisabeth går i gång på hästhoppning och dressyr. Hon kallar det ”hästporr” och då sitter hon limmad, med avstängd telefon. Men så har E drivit en hästgård i Halland också, med en dotter som tog silver i SM när det begav sig. Således behöver inte vissa idrottsliga intressen vara inkompatibla med sådana för den stora stygga världen utanför, i mitt huvud går de två att kombinera som gammal orienterare från anno dazumal… (nu blir det sista perioden Sverige-Ryssland i hockey-VM.)

  7. Jo, jag noterade att det var Sverige Ryssland. Såg första 5 minuterna, sedan stängde jag av. Boken Landet utandför del 2 lockar mera. Men jag fastnade som vanligt vid datorn… Vi ses 12.45 nästa tisdag.

  8. Tack. Jag tyckte om din betraktelse. Jag blev oväntat änka för tre år sedan, och undrar vad jag ska göra under resten av mitt liv. Valen är flera, men så trist vara ensam om besluten.

  9. Bra skrivet om ensamhetens olika sidor! Snickeriet får också högt betyg!

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.