Erik av Pommern och Engelbrektsfejden

Erik av Pomerns kröning (stick av Rasmus Christiansen). Drottning Margareta drygt ett huvud längre än alla andra…

Med småländska Kalmar som given replipunkt byggde drottning Margareta år 1397 upp ett imperium som påminde om en supermakt, åtminstone vad arealen beträffar. Det sträckte sig ända från Slesvig i syd till Lofoten i norr och från Karelska näset i öster till Atlanten i väster. Även Shetlands- och Orkney-öarna tillhörde det unionella väldet liksom Finland, Island, Grönland och Färöarna. Detta omfångsrika statsförbund, känt som Kalmarunionen, ägde bestånd till 1521 med Danmark som kärnland.

Efter Margaretas död i lungpest 1412 blev hennes släkting Bogislav ny unionsregent. Här i Sverige har denne Bogislav gått till hävderna som Erik XIII eller som Erik av Pommern (1382–1459), en nästan 190 cm lång, viljestark och blodbesudlad envåldshärskare med digert syndaregister. Hans eftermäle är allt annat än tilltalande. I andra delen av Vilhelm Mobergs Min svenska historia berättad för folket (1971) jämförs och jämställs kung Erik med de bägge 1500-talstyrannerna Gustav I av ätten Vasa och Kristian II av huset Oldenburg.

Erik av Pommern var förvisso ett stridslystet majestät. Han bekämpade Hansans legioner och framför allt Holsteins i decennielånga krig. Dessa sammandrabbningar krävde soldatliv i mängder och kostade pengar som inte alltid fanns. Unga frälsemän och tonåriga bondpojkar från (vad som omsider kom att bli) Sverige offrades på slagfält och i sjöstrider långt söder om ”våra” hjärtlandskap.

Följden blev olidliga pålagor och tributer för det gemena folket. Till detta kan så läggas att nästan alla slott och borgar norr om Skånegränsen anförtrotts åt skatteindrivare och skattefogdar med tyska och danska rötter, något som den inhemska adeln definitivt inte såg med blida ögon. Inte heller i de alltid lika vanskliga utnämningsärendena på de förandligade spelplanerna gjorde konung Erik succé: mot all rim och reson satte han en viss Johannes Jerechini – 1400-talets Bert Karlsson – på ärkebiskopsstolen i Uppsala och ådrog sig, med denna utmanande gest, hela prästerskapets samlade missnöje. På grund av de ideliga krigen med ty åtföljande handelsblockader fick inte heller gruvarbetarfolket i Bergslagen avsättning för sin järn- och kopparmalm.

Entusiasmen för den rådande (o)ordningen var med andra ord synnerligen dämpad. I alla cirklar och i rikets samtliga ständer – adel, präster, borgare och bönder – svors det både ven och förbannelser. En revolutionär situation hade sakta men säkert vuxit fram. Troligen skulle det räcka med en enda gnista för att tända en flammande palatsbrand.

En undersätsig bergsman uppifrån Dalarna – eller snarare från Norbergs-trakten i Västmanland – kom nu som alla vet att bli upprorets mytomsusade och med tiden helgonlike centralgestalt. Han skrev sig Engelbrekt Engelbrektsson, hade tysk stamtavla, förde ett lågadligt vapen med tre halva liljor inritade i en triangel och kunde berömma sig av handfast erfarenhet: redan 1432 hade Engelbrekt, i egenskap av vald folk- och Bergslagsrepresentant, på hästryggen tagit sig ner ända till konung Erik i Köpenhamn och där, inför regenten, protesterat mot både skattetryck och fogdevälde. Men det ledde ingenstans; de makthavande fortsatte i samma hjulspår som tidigare. Följden blev att Engelbrekt, 1433, gav sig av till Aros i spetsen för ett enormt folkuppbåd, denna gång för att tvinga tjänstgörande Västeråsfogden – den allmänt hatade dansken Jösse Eriksson – att lämna sitt chateau och per omgående resa söderut med Jyllands-diligensen.

Jösse Eriksson, som personifierade makten och det växande förtrycket, blev på ett senare stadium ett fogdehuvud kortare i Motala, 1436-12-09, efter att ha fångats in av en rasande bondehop från Aska – men det är en annan historia.

Midsommaraftonen 1434 brast alla fördämningar. Då brändes fogdenästet Borganäs vid Dalälven ner till grunden med Engelbrekt i täten för nya beväpnade förband. Under de följande veckorna antändes sedan borg efter borg, ödeland och vildmarksrike runt, allt som allt ytterligare hela 24. De fästen som inte eldhärjades köptes ut av den förslagne upprorsledaren, sannolikt med hanseatiska Lübecks-mynt – en finansieringskälla som också den i sin ungdom rebelliske skidkungen Gustav Eriksson Vasa gjorde bruk av ungefär 90 år senare. Gripsholms slott, Västeråshus, Dalaborg och Opensten föll samtliga i de upproriskas händer i likhet med Bjarneholm och Agneholm i Värmland. Tjogvis med andra borgar gick ett snarlikt öde tillmötes.

Längre norr- och österut for Engelbrekts trogne medarbetare Erik Nilsson Puke fram som ett yrväder i de ljusa sommarnätterna och eldade på med samma viljekraft och brinnande iver som vapenbrodern med de halva liljorna. Även Puke tillhörde lågadeln.

Engelbrekts uppror riktade sig aldrig mot Kalmarunionens anda och bokstav och var inte heller någon genuin bonderevolution. I 1434-årståget fanns avsevärt fler vagnar än en enda. De hade både första-, andra- och tredjeklasskyltar eller i många fall inga skyltar alls. Det handlade om en typisk enhetsfront med påfallande bred uppslutning och med sin udd riktad mot Erik av Pommerns vanstyre. Förtruppen dominerades av jordbrukare och arbetslösa gruvarbetare, men även handelsmän och sjöbjörnar löste färdbiljett redan vid hanegället i likhet med andligt och världsligt frälse. Missnöjet var omfattande.

Den 16 augusti 1434 anlände Engelbrekt och hans rebelliska följe till det nya rådhuset i Vadstena. I en av salarna logerade en rad honoratiores med riksrådsbefattning, och därmed fick Engelbrekt chansen att ställa saker och ting på sin spets. Med upprörda bönder och bergsmän i överväldigande skaror ute på torget – otvivelaktigt en stark förhandlingsposition! – kunde Engelbrekt tämligen lättvindigt tvinga de högättade i rådhuset att makulera Eriks furstekontrakt genom att signera ett äkta uppsägelsebrev. Bland undertecknarna märktes biskoparna Lars, Sigge och Tomas (”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring…”) från respektive Skara, Linköping och Strängnäs.

Två veckor efter att Vadstenabrevet skickats, kunde Erik inte längre titulera sig svensk härskare. Dock erkändes han återigen som vår rättmätige konung den 16 oktober 1435, varpå han detroniserades än en gång – för att slutligen få en tredje och sista kungachans i nästa krissituation. Inför decennieskiftet 1439–40 avpolletterades han för gott. I detta läge slog han ner sina bopålar på Gotland och försörjde sig en tid, tillsammans med en skara andra vinddrivna fursteexistenser, på sjöröveri.

I januari 1435 hölls det herostratiskt ryktbara herredagsmötet i Arboga. Där och då valdes Engelbrekt till rikshövitsman för allt land norr om Smålands gräns mot Skåne, Blekinge och Halland. Det innebar i praktiken att han erkändes som överbefälhavare för hela rikets alltjämt upproriska truppstyrkor.

Rådplägningen i Arboga har länge kallats vårt lands första riksdag, men den benämningen är felaktig; bondeståndet deltog inte. I dag vet vi att det rörde sig om en sammankomst för enbart privilegierade samhällsskikt. Det hindrar nu inte att 500-årsminnet av Arboga riksdag celebrerades med pompa och ståt över hela Sverige 1935. Till detta fanns uppenbara politiska skäl.

Mindre än ett år efter Arbogamötet försattes den utkorade hövitsmannen ur stridbart skick. Åtskilligt tyder på att Engelbrekt drabbades av reumatism, men några säkra uppgifter finns inte. Hur som helst blev kryckorna hans sällskap under de få dagar och nätter han ännu hade att leva. Det var också med stöd av kryckor och antagligen i en Hjälmaren-snipa, som han sjö- och båtledes satte av för att delta i ett rådsmöte i Stockholm fram på vårkanten. Ensam reste han inte; hustrun och en samling betjänter fanns med i samma båt, och enligt almanackorna – i den mån sådana existerade – var det fredag och fjärde dygnet i maj månad. Vid skymningsdags rastade de båtburna och slog läger på en av holmarna utanför Göksholms slott. Där residerade frälsemannen Bengt Stensson Natt och Dag med vilken både Engelbrekt och Erik Puke hade gäss oplockade.

Engelbrektsmordet (X:et Eriksson)

Utan förvarning anlände nu ännu en snipa till Engelbrekts holme, och i land stegade Måns Bengtsson Natt och Dag, slottsägarens son, beväpnad med yxor och åtföljd av stridslystna drabanter. Träffad av ett kvarts dussin plötsliga yxhugg och genomborrad av ett otal drabantpilar låg hövitsmannen död på marken ögonblicket senare.

Genom seklerna har åtskilligt sagts och skrivits om Måns Bengtssons nidingsdåd. Handlade det om en privat vendetta eller likviderades Engelbrekt på order av Karl Knutsson Bonde eller andra i högadeln? I del 1 av Historien om Sverige – Från islossning till kungarike (1992) tar Herman Lindqvist, på sid 356, ställning för det senare alternativet.

Efter lynchningen den 4 maj 1436 blev den höviske bergsmannen såväl martyr som nationalhelgon på nära nog ingen tid alls. ”Det sargade liket av Engelbrekt bars med tårfyllda ögon hela vägen till kyrkan i Örebro av förkrossade bönder”, heter det mycket riktigt – men språkligt oriktigt… – i en ofta citerad skoluppsats.

Att Engelbrekt Engelbrektsson var en hjältemodig och viktig aktör på den historiska scenen kan anses väl bestyrkt. Men det var inte människor nerifrån de sociala bottenskikten, som fick skörda frukterna av hans dristiga framfart; det fick i stället de mer välbeställda. I Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien (1879) läser vi att ”över 100 000 uppretade bönder” ingick i den allmogehär som Engelbrekt basade för. Det är en befängd utsaga: på sin höjd var de 25 000.

Men även av den numerären bör vi imponeras.

  5 kommentarer for “Erik av Pommern och Engelbrektsfejden

  1. Anders Persson
    2017-11-10 kl. 14:48

    Jösse Eriksson var visserligen ”säker” dansk, född och uppvuxen på Jylland. Men när vi läser om otäcka ”danskar” i historien, bör vi komma ihåg att fram till 1658 kunde många av dem vara blekingar, hallänningar och – givetvis – skåningar. Som min skånska mormor alltid sade: – Gustav Wasa var inte vår kung!

  2. Bengt Svensson
    2017-11-13 kl. 18:02

    Bogislav låter slaviskt. Varifrån kom han?

  3. Anders Persson
    2017-11-13 kl. 20:44

    Om Bogislav kan man få veta en del här. Under mitt googlande upptäckte jag till min fasa att ”Gustav” kanske inte är så kärnsvenskt som jag trodde.

  4. Bengt Svensson
    2017-11-14 kl. 0:51

    Bogislav kan alltså ha varit den förste jugoslaviske invandraren.

  5. Viveca Isberg
    2017-11-16 kl. 3:22

    Jösses, jag säger bara det! Så har jag ingenting sagt.. Viveca?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *