Erik Wijk, jag förstår dig inte!

Har under min bloggsemester grunnat och filat på den här texten. Å ena sidan kan jag inte följa Erik Wijks tankebanor, men å andra sidan har jan lätt att förstå mig på Ann Charlotte Altstadt. Det blev en lång snårig kria som alltså konstaterar att vi ser olika på politiken idag, men som inte ger något svar på varför.

Ann Charlott Altstadt och Erik Wijk (Montage: KL)

Författaren Erik Wijk har på senare tid ägnat en hel del tanke- och skrivarmöda åt att kritisera dem som håller sig fast vid vänsterns klassiska huvudfåra, den att bekämpa klassamhället. Jag tycker det är konstigt.

Först var det Jan Myrdals påstådda homofobi som han djupdök i (jag skrev om detta i april 2016), nu senast var det Ann Charlott Altstadts kritik av våra stränga ordpoliser och de som vägrar se riskerna med en resursslukande flyktingmottagning.

I en artikel (refuserad av AB Kultur men återgiven på Facebook) skrev Erik Wijk bland annat:

Insikten om att det är fullt möjligt att uppträda rasistiskt trots en självuppfattning om att vara allt annat än rasist – den insikten har dock svårt att få fäste i våra medvetanden. […]

Altstadts förmåga att ständigt se klass, och ställa klass mot klass, är ingen dålig sak – men också förföriskt. Och blir lätt förenklande.

I debatten om Myrdals homofobi skrev Hans Andersson på en blogg: ”Som gammal gruvarbetare från Malmfälten i norr slår det mig att jag aldrig hört talas om någon enda namngiven gruvis, som tillkännagett att han varit bög. Tusentals under flera decennier och inte en enda bög så lång ögat kan skåda. Rent statistiskt går det att med god precision beräkna ganska exakt det mörkertal som finns.”

Det finns ingen given motsättning mellan klasskamp och identitetspolitik. Tvärtom behövs antagligen den senare som mest i de miljöer som den förra just säger sig värna om. Att underblåsa denna motsättning är vad nyfascisterna ägnar sig åt – de vill inget hellre än att splittra alla dem som vinner på ökad jämlikhet i inbördes stridande grupper. […]

Om Altstadt kunde ta till sig en av de viktigaste poängerna med ”strukturell rasism” – att rasism också tar sig uttryck i samhälleliga normer som individen ofta inte ens är medveten om – så kunde hon kanske tänka att det går att kritisera n-ordet utan att orsaka moralpanik. Då behöver n-ordanvändarna varken uppfatta sig själva eller stämplas som ”onda” och deras kränkthet blir mindre viktig än de sår som ständigt öppnas och saltas av vardagsrasismens utbredning. […]

Vi har alla fördomar och strukturer att bearbeta. Och det finns ett otal sociala och ekonomiska reformer att kämpa för. I samma riktning. Konstruera inte onödiga motsättningar, utan låt den inre och yttre fronten stärka varandra.

Kan inte se dessa stycken som annat än dimspridning.

Vänsterns motsättningar
Visserligen har motsättningarna varit stora mellan olika vänstergrupperingar ända sedan början av 1900-talet, men det som ändå hållit samman dem som vänster har trots allt ändå varit att man velat stoppa överklassens ekonomiska utsugning av underklassen. Alltså de som arbetar ihop värdena står mot dem som tillgodogör sig arbetets mervärde. Det här är vänsterns grundbult 1.

Sedan Vietnamrörelsens upplösning (efter 1975) har dock denna grundläggande vänsteranalys gradvis övergivits av väldigt många, förmodligen utan att de ens märkt vad som hänt. Idag är frågan om det överhuvud taget finns någon klasskampsvänster längre, annat än mycket små helt marginaliserade personkretsar. Det har väl att göra med att ”vänstern” i betydelsen Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och den akademiska delen av 68-rörelsen flutit upp i makteliten och därmed förlorat kontakten med dagens arbetarklass, som blivit för grov för ”vänsterns” salonger.

Människan blir, hon är inte
För mig har en andra grundbult lika länge varit gällande. En enskild människa kan vara (bli) hur god eller hur ond som helst. Det är hennes grundläggande uppväxtvillkor som i huvudsak styr hur hon blir som vuxen samhällsvarelse. Tankar och handlingar formas alltså främst av de materiella livsbetingelserna i hennes sociala sammanhang. Nedärvda faktorer finns, men spelar en underordnad roll. Det här blir allt mer kontroversiellt för varje dag som går.

Inget är förutbestämt
Som i alla mänskliga sammanhang finns dock betydande marginaler för individer att gå mot strömmen och trotsa grundbult 1. Det är i denna glänta av mänsklig valfrihet som yttrandefrihet och demokrati har att verka och där folklig politisk rörelse kan hämta näring. Ty, om många individer organiserar sig och tillsammans går mot strömmen kan överheten utmanas, bojor slitas och grader av frihet uppnås. Detta kallas ibland klasskamp.

För min del finns ännu en gammal käpphäst, som blev avgörande för mitt engagemang i Folket i Bild/Kulturfront 1971. I något sammanhang – har glömt vilket – skrev Jan Myrdal att kulturfrågorna får allt större betydelse i vårt moderna välfärdssamhälle. Alltså, när alla har mat på bordet och grundtrygghet tack vare den offentliga sektorn, blir kampen inom överbyggnaden (kulturen) viktigare.

Jag minns detta som en slags frihetsfackla som gjorde det legitimt att inom vänstern ägna sig åt kulturen och bildningsfrågorna. Det var inte minst viktigt för att fördjupa diskussionerna och slippa den dogmatiska klasskampsretoriken, som var svårt förhärskande bland alla vänstergrupper från S, VPK till trotskister och andra kommunister i det tidiga 70-talet. FiB/K blev för mig en befrielse från vänsterdogmatismen, där man alltså upptäckt gläntan i vilken medborgerlig valfrihet och politisk organisering kan få betydelse. Plötsligt stod det klart för mig vad min religionslärare på komvux (1969 i Uppsala), den då unge teologen Lennart Koskinen, förklarat om marxismen och det dialektiska förhållandet mellan bas och överbyggnad (som han själv inte trodde på).

Gapande klassklyftor
Men alltså, trots att klassklyftorna ökar på ett skrämmande sätt mitt framför våra ögon idag , verkar ändå ”vänstern” ha tappat intresset för grundbult 1 (basen). Vi ser det i den ökande otryggheten i arbetet, utslagningen från arbetsmarknaden, segregationen i våra storstäder, den ökande kriminaliteten, rättsväsendets förfall, skolans förfall, vårdens och omsorgens förfall och inte minst i politikens förfall. Allt detta drabbar dem hårdast som endast är hänvisade till lönearbete för sin försörjning.

Vi pensionärer, som fick utbildning på 60-70-talen och som fick tillfälle till en bostadskarriär och/eller kanske till och med ärvt en förmögenhet, klarar oss förstås bra idag. Jag räknade ut häromdagen att om min fru och jag (två pensionärer) sålde vår bostad skulle vi tjäna 1 miljon kronor netto – efter att alla skatter och avgifter betalats. Det bygger förstås på att bostadens marknadsvärde tredubblats (minst) på 17 år. Denna politik har vi fått för att banker, byggbolag, försäkringsbolag, privatiserad skola, vård och omsorg… ska få en ännu större del av kakan. Objektivt sett är det alltså vi som gynnats av dagens ekonomiska politik och vi är dessutom ganska många, en betydande politisk kraft.

Men vi är trots allt inte blinda, även om just jag har en släng av gråstarr på höger öga. Nej, vi kan se och tänka så pass klart att vi borde kunna gå emot strömmen och kräva en annan ordning.

Den förrädiska godheten
Nå, vad har nu detta med Erik Wijk och “vänstern” att göra? Jo, jag utgår ifrån att han i stora drag håller med mig om beskrivningen ovan. Men ändå har vi kommit på olika kurs när det gäller politiken idag. Det gäller främst frågor som inte direkt kan kopplas till grundbult 1, alltså kulturfrågor, som jag också ser som allt viktigare. Särskilt verkar det gälla frågor där Jan Myrdal uttalat sig med tydlighet. Frågan om JMs medverkan i tidningen Nya Tider är säkert också en tvistefråga, för där har ju den lilla Clarté-gruppen vänt JM ryggen efter många års politisk armkrok.

Mig förefaller det som att Erik Wijk väljer att bara se ”så långt näsan räcker”. Jag ser inga onda avsikter i detta, dock en slags tillkämpad trångsynthet. Exempelvis i frågan “om man ska taga vara på sin broder” som knackar på vår dörr och söker skydd? Då blir svaret förstås JA – men sedan går ridån ner. Godheten som man härmed tror sig värna kan i värsta fall utnyttjas på det mest cyniska vis – om man alltså väljer att bortse från överblicken. Tänk bara på alla människooffer i dödliga smuggelindustrin över Medelhavet. Den är också en produkt av politiska beslut.

Produkter av vår bakgrund?
Många vänsterdebattörer är idag inbäddade i en slags etablissemangspolitik. Erik Wijk är inte på något sätt ensam. Men jag måste erkänna att när det gäller honom är det extra svårt att förstå vad som hänt. Jag vet ju att han är en eftertänksam, påläst och orädd person. Dessutom skriver han intressanta och gripande böcker. Därför tar jag honom på stort allvar.

De två senaste böckerna, den om hans pappa och den om hans mamma, skiljer sig från hans tidigare, t ex den om 90-talets Balkankrig. Och kanske har denna omsvängning i författarskapet haft betydelse?

Hans speciella uppväxt som sonson till – men ändå långt bort ifrån – den framstående industrimannen Erik Wijk i Göteborg (Broströmskoncernen), och med sin ”misslyckade” far (i farfars och släktens ögon) har kanske också sin betydelse. Dessa förhållanden har han ingående beskrivet i sina böcker.

Kanske är det betydelselöst, men faktiskt har både Erik Wijk och jag valt att lämna vår bakgrund och inträda i en tankevärld helt främmande för vårt bakomliggande borgerliga sociala sammanhang. Förstås mycket olika förhållanden (jag är 18 år äldre än Erik),  men trots allt något gemensamt. Varför har inte jag kommit till samma ”insikter”? Jag begriper som sagt inte.

Vad jag däremot vet är att många i mitt sociala sammanhang hade tyckt det varit skönt om jag – som Erik Wijk – ”tagit mitt förnuft till fånga” och insett att ”tiderna förändrats och att man inte längre kan se världen med gamla 70-talsglasögon”. Det finns ett starkt sådant socialt tryck.

Att tänka själv
Jag är medveten om att det är svårt att lyfta sig ur sina socialt nedärvda värdesystem. Men jag tycker ändå jag försöker tänka någorlunda rationellt, självständigt, faktabaserat och lyssna på andra. Jag skulle gärna ändra mig, men problemet kvarstår. Jag förstår inte.

Jag tycker nämligen att exempelvis Ann Charlotte Altstadt har en klokare och mer begriplig analys av dagsläget i Sverige. Den är i mina ögon även mer hoppfull, eftersom den inte i förlängningen leder till att 20% (SD-väljare och några till) måste stämplas som idioter.

Man borde kunna enas om att det finns drivkrafter (imperialistiska) bakom krigen i Mellanöstern och därmed också bakom den tragiska flyktingvågen till Europa som blockeras av vår inhemska diskussion om asylrätt. Att dessa krig måste upphöra för att på sikt stoppa de påtvingade och djupt tragiska folkfördrivningarna. Sambandet är i mina ögon glasklart, medan många gamla vänner verkar se det som två helt skilda frågor.

Sverigedemokraterna
Alla vet att Sverigedemokraterna är ett antivänsterparti med rötter i 1990-talets skinnskallevärld eller ända tillbaka till svenska 30-talsnazister. Däremot har två fientliga läger bildats angående orsakerna till SDs stora framgångar och om hur demokratin bäst bör försvaras.

De allra flesta (över hela det politiska fältet) ansåg tills helt nyligen att SD bör stämplas som främlingsfientliga rasister/nynazister av rena sakskäl (Arnstad). De bör även bojkottas och stängas ute från alla ”demokratiska” sammanhang. Många anser dessutom att SDs framträdanden på gator och torg bör störas och helst förstöras. En del anser till och med att de bör förbjudas. Huvudargumentet är att man måste stoppa fascisterna innan de tar över som de gjorde i Tyskland 1933 via riksdagen, snart kan det vara för sent.

Men vad som saknas här är en politisk förklaring till varför SD vuxit till ett stort parti. “Vänstern” fastnar i att man nu med alla medel måste avslöja deras innersta avsikter samt agera och agiterat emot främlingsfientlighet, rasism och nynazism i alla sammanhang.

Att SD nu är största parti bland LO-medlemmar pratar man inte gärna om.

Den lilla vänsterminoritet, som jag förstår mig bäst på för närvarande, är de som anser att man strikt bör hålla sig till demokratins regelverk, inte störa SDs möten, se dem som vilket politiskt parti som helst (i princip) och diskutera med dem i sak. Jag är övertygad om att allt annat leder ut i ett antidemokratiskt gungfly. Det kan kanske jämföras med när vi fibbare på 80-talet försvarade det borgerliga kulturarvet, som då helt fallit ur modet inom det politiska och kulturella etablissemanget.

Min förklaring till SDs framgångar finns inom grundbult 1. Alltså i ekonomin och den nyliberala politiken; den sociala nedrustningen som alla de traditionella partierna stått bakom. SD är det enda parti som vågat gå emot detta etablissemang och det har man gillat i arbetarklassen. I avsaknad av ett pålitligt vänsterinriktat arbetarklassparti väljer man till slut SD. Det är alltså mycket enkelt. Alltså, när ”ärlig skattebetalare” inte får bostad, skola, sjukvård och omsorg för sig och sina anhöriga – samtidigt som skattemiljarder går till ökade kostnader för invandring – uppstår problem. Då växer misstron mot politikerna och populismen vinner terräng.

Varför förstår inte ”vänstern”?
Så är vi då tillbaka till frågan varför Erik Wijk och andra vänsterdebattörer inte kan instämma i dessa för mig (och min lilla minoritet) så uppenbara sammanhang. Kanske är det rent av så att denna stora orättvisa sjunkit under synranden. Eller, om man trots allt anser att även klassklyftorna måste bekämpas, så är de i alla fall inte viktigare än identitetsfrågorna (kultur, nationalitet, religion, sexuell läggning, kön, hudfärg …) i politiken. Denna stora ”socialliberala vänster” verkar inte längre kunna se vad som är över- och underordnat i politiken.

Visst är det hemskt
Det är förstås alltid lika tragiskt när någon mobbas för sin hudfärg, eller när en homosexuell förnekas rätten till sin kärlek… Men dessa problem dinglar trots allt i osynliga trådar från de stora överordnade politiska frågorna inom grundbult 1. Att var och en ska ha rätt att vara sig själv (äga sin personliga identitet), kan bara uppnås i ett ekonomiskt rimligt rättvist och solidariskt samhälle. Det är – som jag ser det – till och med ett hot mot yttrandefriheten och demokratin att grotta ner sig i alla olika gruppidentiteters särintressen, som inte ska särbehandlas, diskrimineras, mobbas eller förföljas. Vi tillhör alla i något mening någon minoritet. Vi måste sluta göra identitet till ett problem. Alla är vi ju lika inför lagen.

Läs mer av Ann Charlott Altstadt:
Fräls oss ifrån sexet! AB 2007-12-17
Flyktingar räddar inte Sverige, AB 2016-03-23
Ta fajten – med fakta, AB 2016-04-17
Mångfald som religion, Fokus 2017-02-24

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  3 kommentarer for “Erik Wijk, jag förstår dig inte!

  1. dan kotka
    2017-03-04 kl. 20:49

    Bra att du skriver det jag tänker.

  2. Knut Lindelöf
    2017-03-04 kl. 20:56

    Har fått kritik på facebook för uppgiften att SD är största parti inom LO. Jag har slarvigt återgivit andras uppgifter utan att själv kolla. Enligt SCBs undersökningar så peakade SD nov 2015 med 31.5%, medan S hade 38.5% – bland manliga LO-medlemmar. Förvisso mycket, men absolut inte störst. Och hur är det bland kvinnor? Någon kanske kan ge oss mer exakta siffror?

  3. Jan Mellring
    2017-03-24 kl. 21:11

    Vidare söderut till det tyska klasshatet: Chruístian baron: proleten, pöbel parasiten. Om varför vänstern föraktar arbetarklassen-underklassen är obildad, lat och bär skulden till sin fattigdom… Så kan det låta och det är dags att översätta detta perspektiv till begriplig svenska.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.