pats-m-fl
Estlands starke män, presidenten Konstantin Päts (i mitten) och överbefälhavaren Johan Laidoner (t.h.) höll sina medborgare i okunnighet om vad som beslutades med Sovjetunionen.

Som bekant delade Tyskland och Sovjetunionen i ett hemligt tilläggsprotokoll till ”Molotov-Ribbentroppakten” upp de baltiska staterna, Finland och Polen mellan sig. I standardlitteraturen, t ex. Andre Küngs Baltikum – boken om Estland, Lettland och Litauen kan vi läsa om första steget av införlivandet av Estland:

Den 28 september 1939 for utrikesminister Karl Selter till Moskva för handelsförhandlingar. Han möttes av kravet att skriva under en ömsesidig biståndspakt med Sovjet. Förevändningen var att att en internerad polsk ubåt, Orzel, sluppit ut ur Tallinns hamn. Estlands regering tvingades samma dag att underteckna en ömsesidig biståndspakt. Sovjet fick rätt till [tre] flott- och flygbaser. I ett tilläggsavtal den 10 oktober fastställdes att Sovjet skulle få förlägga sammanlagt 25 000 soldater på dessa baser.

Den estniske historikern Magnus Ilmjärv har i sin avhandling Silent Submission – Formation of Foreign Policy of Estonia, Latvia and Lituania (2004) tittat lite närmare på kronologin under detta skeende.

Estnisk-sovjetiskt handelsavtal
Handelsavtalet hösten 1939 var ett initiativ från Estland. Kriget hade i stort blockerat fartygstrafiken genom de danska sunden ut till Nordsjön. Den estniska regeringen ville därför nå en överenskommelse med Sovjetunionen om att ta sin import via omvägen Murmansk-Leningrad. Samtidigt ville man ersätta produkter man tidigare fått från Västeuropa med import från Sovjetunionen.

Sovjetunionen reagerade positivt och den 14 september for en tjänsteman George Meri till Moskva. Den 19 september var en överenskommelse klar och fredagskvällen den 22 september begav sig utrikesministern Karl Selter, hans fru och chefen för handelsdepartement med nattåget till Moskva dit de anlände på lördagsmorgonen. Det var första gången på fem år, som en estnisk utrikesminister sändes till Moskva. Att man inte, vilket hade varit mer logiskt, skickat sin handelsminister, berodde på oväntade händelse veckan innan.

Orzelincidenten
Den 14 september inkom till hamnen i Tallinn en från tyskarna flyende polsk ubåt Orzel (Örnen). Dess kapten hade blivit sjuk och deras maskineri hade fått problem. När ubåten efter 24 timmar inte lämnat hamnen lät esterna, enligt folkrätten, internera båten. Den 18 september, dagen efter att Sovjetunionen gått in i östra Polen, beslöts sig dock den polska besättningen för att fly. De två estniska vakterna som var satta att vakta ubåten och dess besättning, övermannades och Orzel lyckades fly mot Skottland.

Världspressen reagerar
Att Orzel plötsligt kunnat bryta sig ut och försvinna mot Storbritannien sägs i en del framställningar ha lett till hätska beskyllningar i den sovjetryska pressen. Ilmjärvi har inte kunnat belägga någon ”hätsk” kampanj i sovjetryska medier. Allt han hittat är ett meddelande från TASS den 19 september ”att okända ubåtar gömmer sig i baltiska hamnar under stöd och beskydd från ländernas regeringsmedlemmar”. När meddelandet återgavs i SvD dagen efter hette det att man ”från säker källa” fått veta att det var polska ubåtar.

Däremot hade den utländska, icke-sovjetiska, pressen reagerat på händelsen. Redan den 16 september, samtidigt som Orzel löpte i hamn, kunde den alltid välunderrättade Helsingin Sanomat i sin söndagsupplaga rapportera att man i pressen ute i världen ansåg att Sovjetunionen stod beredd att ockupera Riga och planerade att inkorporera Estland och Lettland.

Några dagar senare, den 20 september, befarade Neue Zürcher Zeitung, Associated Press och Dagens Nyheter att Ryssland försökte hitta en förevändning att ockupera de baltiska länderna, vilket enligt NZZ vore en logisk fortsättning på ockupationen av östra Polen. Enligt uppgifter från diplomatkretsar till AP stod sovjettrupper redan i beredskap att marschera in i Estland. Enligt uppgifter som inkommit från Tallinn till DN hade den sovjetiska flottan blockerat den estniska kusten, i första hand hamnen i Tallinn. Fartyg tilläts inte att komma in i eller ut från hamnarna.

Den 21 september meddelade Svenska Dagbladet att Estniska nyhetsbyrån förnekat uppgifterna att den sovjetiska flottan blockerar estniska hamnar. Molotov hade informerat Estlands minister i Moskva att ryska flottan i Finska viken spårat den polska ubåten som flytt från Tallinn.

Om det gällde Orzel verkar detta mindre troligt. Den befann sig nog redan i skotska vatten. Helsingin Sanomat kunde istället rapportera att den sovjetiska Östersjöflottan har lämnat sin bas i Kronstadt [utanför Leningrad]. Fartyg hade observerats utanför Tallinn. I Estland var stämningen orolig.

22 september, samma dag som utrikesminister Selter förberedde sin resa till Moskva, skrev Svenska Dagbladet att det rapporterades från Paris att tidningspressen i Moskva skrev i en aggressiv ton om de baltiska staterna… Tidningens korrespondent i Zürich antog att den ryska aktionen mot Estland skulle komma att inledas inom kort…

Förhandlingar i Moskva
I enlighet med politiken att hålla den estniska befolkningen i okunnighet genom censur och nyhetsstyrning blev lite eller inget av detta känt för vanligt folk i Estland. Den estniske statsministern Kaarel Eenpalu höll söndagen den 24 september ett tal där han kritiserade alla ”falska rykten” som var i omlopp. Ute på stan arresterade den estniska hemliga polisen medborgare som oroligt diskuterade möjligheten att Röda armén skulle invadera.

Samma söndag sammanträffade i Moskva utrikesminister Selter och moskvaambassadören August Rei med utrikesminister Molotov och Anastass Mikoyan, kommissarie för utrikeshandel. Enligt esternas anteckningar (någon sovjetisk dokumentation har inte påträffats) var det nu som Molotov krävde rätt att få basera sovjetiska marin- och flygvapenenheter på estniskt territorium. Detta för att, som han sade, trygga säkerheten på Finska viken. Enligt Selter och Rei hade Molotov hotat med militärt våld om esterna inte böjde sig.

Ilmjärv menar att det är fel att kalla detta, som ofta sker i den gängse historieskrivningen för ett ”ultimatum” eftersom det meddelades muntligt och inte skriftligt, som brukligt är. Man kan tycka att det är en lite pedantisk attityd, men å andra sidan har vi ju bara Selters och Reis’ version av mötet. Kanske yttrade sig inte Molotov på det viset.

Det som ändå i sak stödjer den gängse historieskrivningen är att Ilmjärv i de ryska arkiven funnit dokument daterade just 24 september och utfärdade av försvarsministern Kliment Vorosjilov. De gick ut på just det som Helsing Sanomat varnat för en vecka tidigare: ett kraftfullt militärt angrepp på Estland samtidigt som man skulle utlösa ett ”blixtanfall” emot Riga för att förhindra en eventuell lettisk hjälpinsats.

Den 25 september flög utrikesminister Selter tillbaka till Tallinn sedan han underskrivit det estnisk-sovjetiska handelsavtalet. Dagen efter, den 26 september, godkändes det av regering och parlament i Tallinn.

Den 28 september trappades spänningen upp. Enligt dokument som Ilmjärvi påträffat utgick då order till Röda armén stationerad i Pskov att vara beredd att rycka fram mot Estland söder om Peipussjön. En ny incident hade nämligen inträffat som tvingade utrikesminister Selter att återvända till Moskva.

metallist

Frågor kring sänkningen av ”Metallist”
Den 27 september meddelade den sovjetiska nyhetsbyrån TASS att det sovjetiska lastfartyget ”Metallist” sänkts av en främmande ubåt i Finska viken, vid den estniska kusten strax väster om Narva. Denna ”främmande ubåt” kunde inte ha varit Orzel vilken efter att ha satt de två tillfångatagna esterna i land i Sverige fortsatte mot Skottland.

Men vem hade sänkt ”Metallist”? 1941 tillfångatog den finska armén en sovjetisk marinofficer och 1943 tog tyskarna en sovjetisk ubåtsman tillfånga. Både gav samstämmiga vittnesmål om vad som hänt ”Metallist”. Enligt dem hade fartyget sänkts av en sovjetisk ubåt SC 303 efter att besättningen lämnat fartyget.

Detta har dock förnekats av ryska historiker, som menar att det är tveksamt om ”Metallist” sänktes alls, eftersom det enda kända fraktfartyget med detta namn i den sovjetiska Östersjöflottan i Östersjön var fortfarande var i bruk 1941 och försvann vid Hangö bas i juli samma år. Ubåten SC 303 genomgick långsiktig reparation i Leningrad sedan oktober 1939 och var troligen inte i drift den 27 september 1939.

Enligt P O Ekman i boken Havsvargar – ubåtar and ubåtskrig i Östersjön ska Metallist ha sänkts på mycket grunt vatten och kommandobryggan fortfarande varit över vattenlinjen. Han drar slutsatsen att fartyget senare lyftes utan några större problem. Båda torpederna från SC 303 missade och det var eskortfartyget Tutja som sänkte Metallist.

Sovjetiska trupper till Estland
När Selter nu, tillbaka i Moskva, träffade Molotov hävdade denne att Sovjetunionens sjöfart och säkerhet stod på spel och att man önskade omedelbart förlägga 35000 man till Estland. Vid midnatt den 28 september gav esterna i stort sett efter för de sovjetiska kraven och tillät en styrka på 25000 att baseras i Estland.

Statsminister Kaarel Eenpalu och presidenten Konstantin Päts höll över radio lugnande tal till nationen. Ledarna i Kreml hade – sade de – försäkrat att de skulle respektera Estlands oberoende. De sovjetiska trupperna skulle inte på något sätt inskränka det dagliga livet i Estland. Ledande tidningar som Uust Eesti och Päevaleht förklarade för sina läsare att den nya pakten, eller ”värdlandsavtal” på modern svenska, var helt i linje med fredsavtalet 1920 och nonaggressionspakten från 1932.

Men i utlandet jämförde man den nya avtalet med Tjeckoslovakiens kapitulation under Hitler året innan (nästan på dagen). Skillnaden var att, medan tjeckerna, trots försök att mörklägga, faktiskt visste vad som höll på att hända och kunde protestera och till och med planerade en revolt, så fördes den estniska allmänheten bakom ljuset av sina ledare. Den ende som protesterade var åter liberalen Jaan Tõnisson, som den 26:e i riksdagen menade att konsekvenserna av pakten måste noga undersökas, att inte alla krav skulle mötas och att man (innan man skrev under) skulle förhala förhandlingarna så länge som möjligt.

Mot detta kan sägas, och det har sagts i alla år, att ett militärt motstånd varit utsiktslöst och krävt många människoliv. Jo, men händelsernas vidare utveckling visar att tiotusentals människor ändå skulle mista livet – och detta innan tyskarna ens inlett sin Operation Barbarossa 22 juni 1941.


Nästa avsnitt:
De glömda deportationerna

Föregående artikelVarför inga rapporter i svenska medier?
Nästa artikelEn konspiration utifrån vill förgöra Syrien

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.