Mellan Hitler och Stalin (3): Det sovjet-estniska värdlandsavtalet 1939

pats-m-fl

Estlands starke män, presidenten Konstantin Päts (i mitten) och överbefälhavaren Johan Laidoner (t.h.) höll sina medborgare i okunnighet om vad som beslutades med Sovjetunionen.

Som bekant delade Tyskland och Sovjetunionen i ett hemligt tilläggsprotokoll till “Molotov-Ribbentroppakten” upp de baltiska staterna, Finland och Polen mellan sig. I standardlitteraturen, t ex. Andre Küngs Baltikum – boken om Estland, Lettland och Litauen kan vi läsa om första steget av införlivandet av Estland:

Den 28 september 1939 for utrikesminister Karl Selter till Moskva för handelsförhandlingar. Han möttes av kravet att skriva under en ömsesidig biståndspakt med Sovjet. Förevändningen var att att en internerad polsk ubåt, Orzel, sluppit ut ur Tallinns hamn. Estlands regering tvingades samma dag att underteckna en ömsesidig biståndspakt. Sovjet fick rätt till [tre] flott- och flygbaser. I ett tilläggsavtal den 10 oktober fastställdes att Sovjet skulle få förlägga sammanlagt 25 000 soldater på dessa baser.

Den estniske historikern Magnus Ilmjärv har i sin avhandling Silent Submission – Formation of Foreign Policy of Estonia, Latvia and Lituania (2004) tittat lite närmare på kronologin under detta skeende.

Estnisk-sovjetiskt handelsavtal
Handelsavtalet hösten 1939 var ett initiativ från Estland. Kriget hade i stort blockerat fartygstrafiken genom de danska sunden ut till Nordsjön. Den estniska regeringen ville därför nå en överenskommelse med Sovjetunionen om att ta sin import via omvägen Murmansk-Leningrad. Samtidigt ville man ersätta produkter man tidigare fått från Västeuropa med import från Sovjetunionen.

Sovjetunionen reagerade positivt och den 14 september for en tjänsteman George Meri till Moskva. Den 19 september var en överenskommelse klar och fredagskvällen den 22 september begav sig utrikesministern Karl Selter, hans fru och chefen för handelsdepartement med nattåget till Moskva dit de anlände på lördagsmorgonen. Det var första gången på fem år, som en estnisk utrikesminister sändes till Moskva. Att man inte, vilket hade varit mer logiskt, skickat sin handelsminister, berodde på oväntade händelse veckan innan.

Orzelincidenten
Den 14 september inkom till hamnen i Tallinn en från tyskarna flyende polsk ubåt Orzel (Örnen). Dess kapten hade blivit sjuk och deras maskineri hade fått problem. När ubåten efter 24 timmar inte lämnat hamnen lät esterna, enligt folkrätten, internera båten. Den 18 september, dagen efter att Sovjetunionen gått in i östra Polen, beslöts sig dock den polska besättningen för att fly. De två estniska vakterna som var satta att vakta ubåten och dess besättning, övermannades och Orzel lyckades fly mot Skottland.

Världspressen reagerar
Att Orzel plötsligt kunnat bryta sig ut och försvinna mot Storbritannien sägs i en del framställningar ha lett till hätska beskyllningar i den sovjetryska pressen. Ilmjärvi har inte kunnat belägga någon “hätsk” kampanj i sovjetryska medier. Allt han hittat är ett meddelande från TASS den 19 september “att okända ubåtar gömmer sig i baltiska hamnar under stöd och beskydd från ländernas regeringsmedlemmar”. När meddelandet återgavs i SvD dagen efter hette det att man “från säker källa” fått veta att det var polska ubåtar.

Däremot hade den utländska, icke-sovjetiska, pressen reagerat på händelsen. Redan den 16 september, samtidigt som Orzel löpte i hamn, kunde den alltid välunderrättade Helsingin Sanomat i sin söndagsupplaga rapportera att man i pressen ute i världen ansåg att Sovjetunionen stod beredd att ockupera Riga och planerade att inkorporera Estland och Lettland.

Några dagar senare, den 20 september, befarade Neue Zürcher Zeitung, Associated Press och Dagens Nyheter att Ryssland försökte hitta en förevändning att ockupera de baltiska länderna, vilket enligt NZZ vore en logisk fortsättning på ockupationen av östra Polen. Enligt uppgifter från diplomatkretsar till AP stod sovjettrupper redan i beredskap att marschera in i Estland. Enligt uppgifter som inkommit från Tallinn till DN hade den sovjetiska flottan blockerat den estniska kusten, i första hand hamnen i Tallinn. Fartyg tilläts inte att komma in i eller ut från hamnarna.

Den 21 september meddelade Svenska Dagbladet att Estniska nyhetsbyrån förnekat uppgifterna att den sovjetiska flottan blockerar estniska hamnar. Molotov hade informerat Estlands minister i Moskva att ryska flottan i Finska viken spårat den polska ubåten som flytt från Tallinn.

Om det gällde Orzel verkar detta mindre troligt. Den befann sig nog redan i skotska vatten. Helsingin Sanomat kunde istället rapportera att den sovjetiska Östersjöflottan har lämnat sin bas i Kronstadt [utanför Leningrad]. Fartyg hade observerats utanför Tallinn. I Estland var stämningen orolig.

22 september, samma dag som utrikesminister Selter förberedde sin resa till Moskva, skrev Svenska Dagbladet att det rapporterades från Paris att tidningspressen i Moskva skrev i en aggressiv ton om de baltiska staterna… Tidningens korrespondent i Zürich antog att den ryska aktionen mot Estland skulle komma att inledas inom kort…

Förhandlingar i Moskva
I enlighet med politiken att hålla den estniska befolkningen i okunnighet genom censur och nyhetsstyrning blev lite eller inget av detta känt för vanligt folk i Estland. Den estniske statsministern Kaarel Eenpalu höll söndagen den 24 september ett tal där han kritiserade alla “falska rykten” som var i omlopp. Ute på stan arresterade den estniska hemliga polisen medborgare som oroligt diskuterade möjligheten att Röda armén skulle invadera.

Samma söndag sammanträffade i Moskva utrikesminister Selter och moskvaambassadören August Rei med utrikesminister Molotov och Anastass Mikoyan, kommissarie för utrikeshandel. Enligt esternas anteckningar (någon sovjetisk dokumentation har inte påträffats) var det nu som Molotov krävde rätt att få basera sovjetiska marin- och flygvapenenheter på estniskt territorium. Detta för att, som han sade, trygga säkerheten på Finska viken. Enligt Selter och Rei hade Molotov hotat med militärt våld om esterna inte böjde sig.

Ilmjärv menar att det är fel att kalla detta, som ofta sker i den gängse historieskrivningen för ett “ultimatum” eftersom det meddelades muntligt och inte skriftligt, som brukligt är. Man kan tycka att det är en lite pedantisk attityd, men å andra sidan har vi ju bara Selters och Reis’ version av mötet. Kanske yttrade sig inte Molotov på det viset.

Det som ändå i sak stödjer den gängse historieskrivningen är att Ilmjärv i de ryska arkiven funnit dokument daterade just 24 september och utfärdade av försvarsministern Kliment Vorosjilov. De gick ut på just det som Helsing Sanomat varnat för en vecka tidigare: ett kraftfullt militärt angrepp på Estland samtidigt som man skulle utlösa ett “blixtanfall” emot Riga för att förhindra en eventuell lettisk hjälpinsats.

Den 25 september flög utrikesminister Selter tillbaka till Tallinn sedan han underskrivit det estnisk-sovjetiska handelsavtalet. Dagen efter, den 26 september, godkändes det av regering och parlament i Tallinn.

Den 28 september trappades spänningen upp. Enligt dokument som Ilmjärvi påträffat utgick då order till Röda armén stationerad i Pskov att vara beredd att rycka fram mot Estland söder om Peipussjön. En ny incident hade nämligen inträffat som tvingade utrikesminister Selter att återvända till Moskva.

metallist

Frågor kring sänkningen av “Metallist”
Den 27 september meddelade den sovjetiska nyhetsbyrån TASS att det sovjetiska lastfartyget “Metallist” sänkts av en främmande ubåt i Finska viken, vid den estniska kusten strax väster om Narva. Denna “främmande ubåt” kunde inte ha varit Orzel vilken efter att ha satt de två tillfångatagna esterna i land i Sverige fortsatte mot Skottland.

Men vem hade sänkt “Metallist”? 1941 tillfångatog den finska armén en sovjetisk marinofficer och 1943 tog tyskarna en sovjetisk ubåtsman tillfånga. Både gav samstämmiga vittnesmål om vad som hänt “Metallist”. Enligt dem hade fartyget sänkts av en sovjetisk ubåt SC 303 efter att besättningen lämnat fartyget.

Detta har dock förnekats av ryska historiker, som menar att det är tveksamt om “Metallist” sänktes alls, eftersom det enda kända fraktfartyget med detta namn i den sovjetiska Östersjöflottan i Östersjön var fortfarande var i bruk 1941 och försvann vid Hangö bas i juli samma år. Ubåten SC 303 genomgick långsiktig reparation i Leningrad sedan oktober 1939 och var troligen inte i drift den 27 september 1939.

Enligt P O Ekman i boken Havsvargar – ubåtar and ubåtskrig i Östersjön ska Metallist ha sänkts på mycket grunt vatten och kommandobryggan fortfarande varit över vattenlinjen. Han drar slutsatsen att fartyget senare lyftes utan några större problem. Båda torpederna från SC 303 missade och det var eskortfartyget Tutja som sänkte Metallist.

Sovjetiska trupper till Estland
När Selter nu, tillbaka i Moskva, träffade Molotov hävdade denne att Sovjetunionens sjöfart och säkerhet stod på spel och att man önskade omedelbart förlägga 35000 man till Estland. Vid midnatt den 28 september gav esterna i stort sett efter för de sovjetiska kraven och tillät en styrka på 25000 att baseras i Estland.

Statsminister Kaarel Eenpalu och presidenten Konstantin Päts höll över radio lugnande tal till nationen. Ledarna i Kreml hade – sade de – försäkrat att de skulle respektera Estlands oberoende. De sovjetiska trupperna skulle inte på något sätt inskränka det dagliga livet i Estland. Ledande tidningar som Uust Eesti och Päevaleht förklarade för sina läsare att den nya pakten, eller “värdlandsavtal” på modern svenska, var helt i linje med fredsavtalet 1920 och nonaggressionspakten från 1932.

Men i utlandet jämförde man den nya avtalet med Tjeckoslovakiens kapitulation under Hitler året innan (nästan på dagen). Skillnaden var att, medan tjeckerna, trots försök att mörklägga, faktiskt visste vad som höll på att hända och kunde protestera och till och med planerade en revolt, så fördes den estniska allmänheten bakom ljuset av sina ledare. Den ende som protesterade var åter liberalen Jaan Tõnisson, som den 26:e i riksdagen menade att konsekvenserna av pakten måste noga undersökas, att inte alla krav skulle mötas och att man (innan man skrev under) skulle förhala förhandlingarna så länge som möjligt.

Mot detta kan sägas, och det har sagts i alla år, att ett militärt motstånd varit utsiktslöst och krävt många människoliv. Jo, men händelsernas vidare utveckling visar att tiotusentals människor ändå skulle mista livet – och detta innan tyskarna ens inlett sin Operation Barbarossa 22 juni 1941.


Nästa avsnitt:
De glömda deportationerna

... är läst 559 gånger!

  29 kommentarer for “Mellan Hitler och Stalin (3): Det sovjet-estniska värdlandsavtalet 1939

  1. Sven-Eric Holmström skriver:

    Återigen en intressant artikel. Bara några reflektioner. Det var knappast så att man “delade upp” baltstaterna, Finland och Polen. Det enda syftet med pakten för sovjetisk del var att slå igen dörren för tyskarna i Baltikum, Finland och östra Polen. Det är något som även en viss Winston Churchill ansåg på sin tid.

    Tidslinjen är rätt intressant. Pakten ingicks den 23 augusti men det dröjer alltså en hel månad innan man från sovjetisk sida börjar agera i Baltikum. Det kan knappast vara något annat än en konsekvens av den polska kollapsen. Man undrar onekligen hur det sett ut om polackerna gjort bättre motstånd.

    Det här med “Metallist” förstår jag inte riktigt. Varför skulle man sänka ett av sina egna fartyg?

    Slutligen, det här med Vorosjilovs dokument. Jag antar att din källa här är Ilmjärvs avhandling. Anger han någon källa själv?

  2. Anders Persson skriver:

    Sven-Eric H!
    Det ligger en fara i att bedöma vad som skedde hösten 1939 utifrån hur läget var innan eller efter. Tyskarna motsatte sig inte det balt-sovjetiska “värdlandsavtalet”. Det var priset man var beredd att betala för att få över Sovjetunionen på sin sida, men också – och det glöms ofta bort – för att blockera alla brittiska framstötar i Östersjön.

    Storbritannien var en av Estlands viktigaste handelsparters (nr 2 har jag för mig efter Sovjetunionen) och de borgerliga estländska politiker som inte var så hemskt tyskvänliga, som t ex liberalen Jaan Tönisson, såg britterna som sina bästa allierade. Som jag kommer att berätta i kapitel 5 skedde nästa upptrappning i den sovjet-estniska motsättningen, bl a efter anklagelser i Pravda våren 1940, att esterna var alltför sympatiskt inställda till Storbritannien.

    Tanken med att ryssarna själva sänkte “Metallist”, om det nu var så, var givetvis att få en förevändning att kritisera regering och försvarsmakt i Estland.

    Ilmjärvs källa för Vorosjilovs order 24 september 1939 ges på sidan 365 i fotnot 112 som 25888-11-14, 5-6 i Ryska Statens Militära Arkiv.

  3. Anders Persson skriver:

    I min tidiga ungdom läste jag Bigglesböcker, bl a Biggles i Östersjön https://www.bokborsen.se/Johns-Kapten-W-E/Biggles-I-%C3%96stersj%C3%B6n/2533257 som avspeglar britternas intresse av Östersjön i början av kriget. I maskopi med ett “litet neutralt land” har britterna skaffat sig en hemlig bas på en liten ö från vilken de kan göra raider mot Tyskland.

    Boken gick först som en serie Storm troop of the Baltic skies i tidskriften The War Thriller från 9 mars till 18 maj 1940 och kom ut som bok i juni samma år. På svenska dock först 1943, efter Stalingrad och El Alamein.

  4. Sven-Eric Holmström skriver:

    Anders P!
    Det här med att det skulle vara en fara att bedöma hösten 1939 efter hur det var före eller efter. Nåt du kan utveckla?

    Det här med att tyskarna skulle få över Sovjetunionen på “sin sida” är möjligen det man ville göra. I samband med inmarschen i östra Polen 17 september 1939 kungjorde dock Sovjetregeringen sin neutralitetsförklaring i det europeiska kriget mellan Tyskland och västmakterna. Tyskland sågs hela tiden som fienden.

    Utan att föregripa kommande artiklar alltför mycket skulle det vara intressant att veta vad de återstående fyra artiklarna exakt kommer att handla om. Nästa är visst om deportationer.

  5. Anders Persson skriver:

    Sven-Erik H!
    Jag skriver denna serie “i flykten” ungefär som Alexander Dumas skrev sina romaner med springpojkarna väntande utanför dörren.

    Nr 4 kommer att handla om de bortglömda deportationerna av balttyskarna vintern 1939-40, och ställa frågan om inte något av Estlands och Lettlands kulturella själ gick förlorad då.

    Nr 5 kommer att handla om de baltiska ländernas införlivande med Sovjetunionen sommaren 1940 och nr 6 diskuterar presidenten Konstantin Päts och hans överbefälhavares agerande, inte bara 1939-40, utan också åren dessförinnan. Är det sant att de stod i hemlig maskopi med ryssarna? Motarbetade de sitt lands självständighet? Var Päts gammal vän med Stalin?

    Sista avsnittet nr 7 ska söka summera Estlands historia fram till vintern 1940-41, d v s innan det som kallats “balternas Bartolomeinatt” d v s de enorma, svårförklarliga och tragiska deportationer som ägde rum 14-15 juni 1941 och Nazitysklands anfall en vecka senare. Det får anstå tills vidare.

    Författarna Imbi Pamju och Sofi Oksanen menar att diverse tvivelaktiga historiker har dragit ner Estlands historia i smutsen, gjort den solkig, och att man måste skapa en historia som esterna kan vara stolta över. Jag kommer (kanske) att diskutera hur en sådan historia ska se ut och därvid (kanske) hämta inspiration från Finland.

  6. Anders Persson skriver:

    Sven-Eric H!
    Glömde svara på dina andra två frågor:

    1) När vi läser om någon viss period i historien, t ex läget efter att Tyskland besegrat Polen i september 1939, hämmas vi av att vi vet mycket mer än samtiden om vad som skedde dessförinnan och – framförallt – vad som skedde därefter. Vid den tiden kunde utvecklingen ha gått så som många ville, nämligen ett fredsavtal mellan Tyskland och västmakterna. Kriget kunde också ha styrt in på nordiska banor med en engelsk-fransk invasion av Nordnorge och Lappland.

    2) Det kan hända att Sovjetledarna “hela tiden” såg Tyskland som sin strategiske fiende. Men i det politiska och militära läge som Sovjetunionen var efter “pakten” kunde de inte vara alltför öppet kärvänliga med sin nya paktbroders fiender. Dessutom visste de ju inte hur kriget mellan Tyskland och västmakterna skulle avlöpa. Det fanns ju en risk, sett från Sovjetunionens sida, att Frankrike och Storbritannien kom Finland till undsättning. Idag vet vi att så inte skedde och att det hade varit ytterst dumdristigt – men var västmakterna lika kloka då?

  7. Arne Nilsson skriver:

    Anders P!
    Intressant och välskrivet. Ser fram mot fortsättningen.

    Sven-Erik H!

    Du skriver: ”Det var knappast så att man ‘delade upp’ baltstaterna, Finland och Polen. Det enda syftet med pakten för sovjetisk del var att slå igen dörren för tyskarna i Baltikum, Finland och östra Polen.”

    Det ena utesluter inte det andra. Det var både en uppdelning och ett framflyttande av gränser för både Tyskland och Sovjetunionen. För Sovjetunionens del baserat på en felaktig bedömning: ju längre Sovjetunionens gräns flyttades västerut ju svårare för Tyskland att besegra Sovjetunionen. Men genom uppdelning kom faktiskt den tyska östgränsen närmare Sovjetunionens gränser. Grundfelet var dock att uppdelningen medförde att Sovjetunionen fick folken i Baltikum och östra Polen mot sig och dessa blev lätta att rekrytera till Wehrmacht. Dessutom var det inte 1939/40 tillåtet att anfalla, ockupera och införliva andra länder.

    Du menar vidare att Sovjetunionen även under perioden 23 augusti 1939 till och med 22 juni 1941 såg Tyskland som fienden: ”Tyskland sågs hela tiden som fienden.”

    Jag tror att du har rätt i detta, men Sovjetunionen förde inte en politik som optimalt bekämpade denna fiende. Huvudfelet har jag redan indikerat ovan: Molotov-Ribbentroppakten. När denna pakt väl var sluten kom alla följdfel. Eftersom kriget mellan Tyskland och Frankrike/England var ett imperialistiskt omfördelningskrig gällde det att bekämpa plutokraterna i London och Paris. Detta var också den linje som de kommunistiska partierna i Europa tvingades föra: inget motstånd mot tysk ockupation.

  8. Sven-Eric Holmström skriver:

    Anders P!
    Det är naturligtvis helt sant att det alltid är lätt att komma i efterhand då man har facit i hand. Det är känt att en del appeasementpolitiker som Halifax ville ha en fred med tyskarna efter Norge-fälttåget. Man kan nog inte utesluta att det kan ha funnits sådana tankar redan hösten 1939.

    Sedan det här med de tysk-sovjetiska förbindelserna efter pakten. Men i alla sovjetiska krigsspel så var det Tyskland som var fienden. De tysk-sovjetiska förbindelserna försämrades hösten 1940 efter den tyska storoffensiven i väster. Molotov rapporterade efter hemkomsten till Moskva i november 1940 till politbyrån om besöket i Berlin. Hans uppfattning var att Tyskland planerade krig i en nära framtid. Stalin stödde honom i den åsikten.

    Jag delar inte uttrycket ”paktbroder” men i övrigt är det naturligtvis rätt att den sovjetiska regeringen inte alltför öppet kunde gå emot tyskarna. Det är också helt riktigt att man från sovjetiskt håll inte kunde veta hur kriget mellan Tyskland och västmakterna skulle avlöpa. Man kan bara visa på hur oförberedda de sovjetiska medierna var på de tyska framgångarna. Tidigare hade de hånat västmakterna för deras obeslutsamhet och militära svaghet. Men i maj 1940 hävdades i de sovjetiska tidningarna att ingenting var avgjort och att fransmännen snart skulle samla sig till motoffensiv. För varje tysk framgång varnades det för vittgående slutsatser. Det var först då Paris stod inför sitt fall som man från sovjetisk sida tvingades se sanningen i vitögat – att det inte längre fanns någon landfront i väster.

    Att det fanns brittisk-franska planer att komma Finland till undsättning är väl känt. En brittisk historiker sa något i stil med att västmakterna ”hade tagit farväl av sitt sunda förnuft”. Med det menades att man redan var i krig med en europeisk stormakt och nu skulle man alltså gå i krig med en till.

    En rätt intressant grej är att tydligen fanns det planer i Storbritannien och Finland att sätta upp en sovjetisk skuggregering ledd av Trotskij. Hur seriöst menat det var kan man bara spekulera i.

  9. Sven-Eric Holmström skriver:

    Arne N!
    Jag har svårt att förstå påståendet att den tyska östgränsen skulle ha kommit närmaste Sovjetunionens gränser än om man inte ingått pakten. Befolkningen i östra Polen var inte särskilt negativt inställda till den sovjetiska inmarschen. MR-pakten var inte alls fel utan helt riktig. Man kan inte hjälpa länder som inte vill bli hjälpta. Vad skulle man gjort i stället från sovjetisk sida?

  10. Arne Nilsson skriver:

    Sven-Erik H!
    Du skriver: ”Jag har svårt att förstå påståendet att den tyska östgränsen skulle ha kommit närmare Sovjetunionens gränser än om man inte ingått pakten.”

    Min poäng är att den sovjetiska statsledningen trodde att ju mer land man kunde lägga under sig västerut ju starkare stod man inför det väntande tyska anfallet. En geopolitisk bedömning som inte tar hänsyn till att det är folket som gör historien. Ett ockuperat folk är inte särskilt välvilligt till sina ockupanter. En annan intervenerande stormakt ses lätt och felaktigt som en befriare.

    Efter att Polen hade delats hösten 1939 flyttades den tyska gränsen österut och den sovjetiska västerut. Innan dess hade Tyskland och Sovjetunionen ingen gemensam gräns.

    Du skriver: ”Befolkningen i östra Polen var inte särskilt negativt inställda till den sovjetiska inmarschen.”

    Tvivlar starkt på detta påstående. Särskilt med tanke på att det polska folket ställde upp och försvarade Warszawa mot Röda Armén 1920. Dessutom hade delar av Polen varit en den av det ryska imperiet och det skapar inga god vibbar inför sovjetisk ockupation.

    Du skriver: ”MR-pakten var inte alls fel utan helt riktig. Man kan inte hjälpa länder som inte vill bli hjälpta. Vad skulle man gjort i stället från sovjetisk sida?”

    Om MR-pakten har vi olika uppfattningar. Därom har jag argumenterat tidigare.

    Man behöver inte anfalla och ockupera länder som inte vill bli hjälpta.

    Om Sovjetunionen inte hade skrivit under MR-pakten vet vi vissa saker. Tyskland skulle tidigast under försommaren 1940 kunnat anfalla Sovjetunionen. Däremot vet vi inte vad som skulle ha hänt fram till sommaren 1940. Vid ett mycket troligt tyskt anfall på Polen under hösten 1939 och Sovjetiska krav på ett gemensamt agerande med England och Frankrike vet vi inte vart historien hade tagit vägen. Genom Sovjetunionens agerande, MR-pakten, togs loven av den antifascistiska kampen under nästan två år.

    MR-pakten medförde att Tyskland kunde lägga under sig industrierna i Frankrike, Benelux-länderna, Norge och Danmark. Även Balkan tillför dem ytterligare potential. Tyskland fick även möjlighet att öva sin krigsmakt i alla fyra väderstrecken innan det var dags för Barbarossa sommaren 1941. Så, MR-pakten gynnade förmodligen Tyskland mer än Sovjetunionen.

  11. Anders Persson skriver:

    Arne N!
    Du skriver att du tvivlar starkt på att “befolkningen i östra Polen var inte särskilt negativt inställda till den sovjetiska inmarschen. Särskilt med tanke på att det polska folket ställde upp och försvarade Warszawa mot Röda Armén 1920.”

    Jo, det gjorde polska folket. Men de områden som Sovjetunionen “marscherade in i” beboddes inte i huvudsak av polacker utan av litauer, vitryssar och ukrainare. Dessa områden hade Polen erövrat sedan det blivit självständig stat igen efter 150 år.

    MR-överenskommelsen ledde också till att det av polackerna 1920 annekterade Vilnius kom att tillhöra Litauen, ett beslut som ingen verkar ha haft några invändningar emot sedan dess. Den är nu landets huvudstad.

  12. Arne Nilsson skriver:

    Anders P!
    Jag utgår från att vi är överens om att Sovjetunionen inte hade någon rätt att hösten 1939 invadera, ockupera och införliva östra Polen i Sovjetunionen.

    Du skriver: ”Men de områden som Sovjetunionen ‘marscherade in i’ beboddes inte i huvudsak av polacker utan av litauer, vitryssar och ukrainare.” Detta är nog rätt i sak, men detta döljer det faktum att polackerna var den största befolkningsgruppen i området och utgjorde nästan hälften av befolkningen. Den näst största befolkningsgruppen var ukrainare. Har svårt att se att denna senare grupp skulle välkomna de sovjetiska trupperna.

    Anledningen till att denna fråga är av visst intresse är att ett av argumenten i den sovjetiska propagandan för att rättfärdiga anfallet på Polen vara att rädda ukrainare och vitryssar undan det polska förtrycket. Då blir det ju smakligare om de sovjetiska trupperna tas emot med öppna armar, eller åtminstone att ”befolkningen i östra Polen” inte var ”särskilt negativt inställda till den sovjetiska inmarschen”.

    Det andra argumentet för att anfalla Polen var att Polen hade upphört att existera som stat. Dessa två argument är enbart spetsfundigheter för att dölja den nakna aggressionen mot Polen.

  13. Sven-Eric Holmström skriver:

    Arne N!
    Anders har svarat bra gällande minoriteterna i östra Polen så det är inte så mycket att tillägga där.

    Nej, det var inte på något vis frågan om någon “naken aggression” mot Polen och inte fråga om någon sovjetisk invasion. Den polska regimen var ett politiskt lik och hade börjat på att sticka svansen mellan benen och fly till Rumänien före den 17 september.

    Sanningen är den att de styrande kretsarna i Polen deserterade och övergav sitt eget folk och sina egna soldater. De polska trupperna fick dessutom order att inte göra motstånd mot den sovjetiska framryckningen. Det är en myt att MR-pakten skulle ha gett grönt ljus till tyskarna att hoppa på Polen. Tvärtom förutsatte MR-pakten ett självständigt Polen.

    Anser du att Polen 1920 hade rätt att införliva västra Ukraina och västra Vitryssland i Polen?

    Den polska regimen saboterade konsekvent alla försök till kollektiv säkerhet mot Hitler. Regimens starke man, utrikesministern Josef Beck, besökte Berlin i januari 1939. Han hemlighöll då inte Polens aspirationer på Sovjetukraina och att få en passage till Svarta havet. Det var Beck som den 20 augusti 1939 slutgiltigt klargjorde för västmakterna att Polen under inga omständigheter ville ha någon sovjetisk hjälp mot tyskarna. Det finns tecken på att Beck var tysk agent.

  14. Anders Persson skriver:

    Arne N!
    Men för att “ekvationen” ska gå ihop måste vi också undersöka vad som hände när Polen kom till som stat efter första världskriget då dess gränser inte varit definierade på 150 år. De gränser som internationella instanser drog upp har i eftervärldens ögon haft hög status som “rättvisa”. Den som 1919 drogs upp för Polens östgräns kallas Curzonlinjen och stämmer ganska bra med gränsen 1939 och efter 1945. Curzon var britt och hade ingen anledning att gynna Sovjetunionen.

  15. Arne Nilsson skriver:

    Sven-Eric H!
    Du skriver: “Tvärtom förutsatte MR-pakten ett självständigt Polen.” Det är inte korrekt. I artikel 2 i det hemliga tilläggsprotokollet kan vi läsa följande: “I händelse av en territoriell och politisk omgruppering av de områden som tillhör den polska staten, skall intressesfärerna mellan Tyskland och U.S.S.R. avgränsas av en ungefärlig linje av floderna Narev, Wisla och San. Frågan om det ligger i båda parters intresse att det är önskvärt att upprätthålla en självständig polsk stat och hur en sådan stat ska begränsas kan endast avgöras med hänvisning till den fortsatta politiska utvecklingen.”

    Av detta citat framgår att Tysklands och Sovjetunionens intressesfärer avgränsas av tre floder. Inget självständig Polen blir kvar. Detta bekräftas också den 29 september i det tysk-sovjetiska gräns- och vänskapsfördraget.

    Helt klart är att den polska regeringen före andra världskrigets utbrott inte förde en särdeles klok politik. Men detta gav inte Sovjetunionen rätten att invadera, ockupera och införliva delar av Polen.

    Du skriver: “Det är en myt att MR-pakten skulle ha gett grönt ljus till tyskarna att hoppa på Polen.” Detta är en slirig formulering. Vare sig MR-pakten eller ej lär Tyskland ha attackerat Polen. Men MR-pakten gjorde det lättare för Tyskland att ge sig på Polen.

    Du skriver: “Sanningen är den att de styrande kretsarna i Polen deserterade och övergav sitt eget folk och sina egna soldater.” Det är förhållandevis ointressant om detta är rätt eller fel. Tyskland och Sovjetunionen hade kommit överens om att dela Polen mellan sig. Tyskland gjorde grovjobbet och krossade den polska armén. När detta var gjort och Polen var krossat som stat hävdade ledningen för Sovjetunionen att det som hade åstadkommits genom MR-pakten – krossandet av Polen – var god anledning att anfalla, ockupera och införliva östra Polen i Sovjetunionen. Cynism är en underdrift.

    Du frågar mig: “Anser du att Polen 1920 hade rätt att införliva västra Ukraina och västra Vitryssland i Polen?” Min bedömning är att detta är en ganska ointressant fråga då det gäller att bedöma MR-pakten. Dessutom hade gränserna mellan Sovjetunionen och Polen fastställts genom Rigafördraget 1921.

  16. Arne Nilsson skriver:

    Anders P!
    Ser fram emot att du löser ekvationen: Hur de olika etniska grupperna i Polen 1939 har betydelse för att värdera MR-pakten.

  17. Arne Nilsson skriver:

    Sven-Eric H!
    Du skriver: “MR-pakten var inte alls fel utan helt riktig.”

    Hoppas att den följande betraktelsen beskriver de moraliska dimensionerna av MR-pakten.

    Mellan två mäns lantegendomar ligger en kvinnas lantegendom. De två männen kommer överens om att lägga beslag på kvinnans mark och mörda henne. Med hänvisning till att kvinnan uppträder störande går den förste mannen raskt till verket och lägger beslag på sin del av marken, slår kvinnan blodig och lämnar henne döende i ett dike. Den andre mannen vill inte agera direkt tillsammans med den förste mannen, som han tidigare hade legat i konflikt. Efter ett tag uppfyller den andre mannen sina förpliktelser enligt avtalet och lägger beslag på sin del av marken och ger kvinnan nådastöten så att hon avlider. Man nummer två rättfärdigar sitt agerande med att kvinnan redan hade förlorat merparten av sin mark och att hon hur som haver skulle dö. För att göra anrättningen lite mer smakfull för omgivningen lovar han dessutom att ta hand om kvinnans tjänstefolk, som tidigare hade blivit illa behandlad av kvinnan. Som grädde på moset påstår man nummer två att han genom avtalet med man nummer ett får tid på sig att förbereda sig för det väntade anfallet från man nummer ett.

    Slutsats. Om du bara sluter ett avtal med en medbrottsling om mord och stöld så är det helt OK. Garnera gärna med ytterliga argument som kan bära för stunden.

  18. Anders Persson skriver:

    Arne N!
    Frankrikes lidande under 2:a världskriget ursäktar inte deras imperialistiska politik före och efter. Finland lidande under vinterkriget ursäktar inte deras chauvinistiska politik före och efter. Polens enorma lidande under 2:a världskriget ursäktar inte dessa handlande före och efter. 1920 hade den nya staten Polen lagt beslag på stora litauiska, vitryska och ukrainska områden. I efterspelet till Tjeckoslovakiens styckning lade de beslag på en liten bit nordost om Prag.

    Det skulle ha varit att begära för mycket att Sovjetunionen inte marscherade in i ostligaste Polen, eftersom det var områden som befolkningsmässigt (också enl britten Curzon) rättmätigt tillhörde Sovjetunionen + inte tillspillogav vitryssar och ukrainare till Nazityskland.

    Din moraliska saga haltar betänkligt. Bortsett från att det är livsfarligt att lägga moraliska aspekter på politik (Margot W är ju ett avskräckande exempel) så är det signifikant att de ägnar 2/3 av sagan till den “andre mannen”, medan den “förste mannen”, som ju är Huvudskurken, bara ägnas några rader.

  19. Sven-Eric Holmström skriver:

    Arne N!
    MR-pakten var helt riktig utifrån de förutsättningar som rådde. En överenskommelse med västmakterna och Polen hade varit att föredra. Det var det som den sovjetiska regeringen ända in i det sista strävade efter. Den 4 augusti 1939 rapporterade den tyske Moskva-ambassadören Schulenburg hem till UD i Berlin att det var hans fasta övertygelse att Moskva var beslutna att komma överens med västmakterna om de fick igenom sina krav. Stalin uttryckte också i ett samtal med Komintern-chefen Dimitrov den 7 september 1939 att han hade föredragit en överenskommelse med västmakterna framför den pakt som nu ingåtts med tyskarna.

    Allt stupade dock på den värdelösa polska regimens halsstarrighet.

  20. Sven-Eric Holmström skriver:

    Arne N!
    Jag finner det minst sagt märkligt då du påstår att händelserna 1920 är ointressanta för händelserna 1939 och att det ingick i ett avtal. Det var en våldsfred. Med samma resonemang kan man rättfärdiga München-avtalet 1938. Det var också ett avtal.

    MR-pakten förutsatte en självständig polsk stat. Det står tydligt: “I händelse av en territoriell och politisk omgruppering av de områden som tillhör den polska staten.” Det är alltså utifall det blir en förändring. Det är en väsentlig skillnad. Den polska regimen hade, i stället för att sticka svansen mellan benen, kunnat ta sin tillflykt till östra Polen och där be om fred. Det hade inneburit en fortsatt självständig polsk stat, förvisso rumphuggen, något i stil med Vichy-Frankrike. Då Polen kollapsade blev det nödvändigt med en omförhandling av MR-pakten.

    Sovjetunionen tvekade länge och väl innan man marscherade in i östra Polen trots ett enträget tyskt tjatande. Tyskarna hävdade att i fall Moskva inte marscherade in skulle tyskarna av militära skäl tvingas ockupera hela Polen.

    Den 12 september 1939 beslutade västmakterna i ett toppmöte i franska Abbeville att ingen hjälp skulle ges till Polen. Två av de franska delegaterna har sedermera avslöjats som sovjetiska spioner. Det är inget djärvt påstående att man från sovjetisk sida då fick vetskap om vad som bestämts på det västallierade toppmötet. Man insåg nu att Polen slutgiltigt var förlorat och att man var tvungen att agera för att inte få tyskarna in på husknutarna. Man avslutade snabbt konflikten med Japan borta i Mongoliet och sedan kom då inmarschen den 17 september 1939.

    Så bra att du i alla fall medger att tyskarna under alla omständigheter invaderat Polen.

  21. Arne Nilsson skriver:

    Anders P!
    Du skriver: “Din moraliska saga haltar betänkligt. Bortsett från att det är livsfarligt att lägga moraliska aspekter på politik (Margot W är ju ett avskräckande exempel) så är det signifikant att de ägnar 2/3 av sagan till den ”andre mannen”, medan den ”förste mannen”, som ju är Huvudskurken, bara ägnas några rader.”

    Delar inte din uppfattning “att det är livsfarligt att lägga moraliska aspekter på politik”. Politik måste vara moraliskt försvarbar. Frågan är bara vad som är god moral och/eller god Politik. Håller med dig om att Margot Wallström står för en usel politik.

    Att förste mannan, Huvudskurken, får mindre utrymme beror på att vi är överens om att han är just Huvudskurken i sammanhanget. Vad vi diskuterar är om den andre mannen i detta sammanhang också är en Skurk, eller om han är den gode grannen.

    Du skriver vidare: “Det skulle ha varit att begära för mycket att Sovjetunionen inte marscherade in i ostligaste Polen, eftersom det var områden som befolkningsmässigt (också enl britten Curzon) rättmätigt tillhörde Sovjetunionen + inte tillspillogav vitryssar och ukrainare till Nazityskland.”

    Att Sovjetunionen marscherade in i östra Polen var bara en konsekvens av MR-pakten och det baserades på en felaktig politik. Så det skulle inte ha varit för mycket begärt att Sovjetunionen inte skulle ha ockuperat och införlivat östra Polen. Här skymtar jag även vissa moraliska ansatser då du talar om områden som “rättmätigt tillhörde Sovjetunionen”.

    Noterar med intresse att du nämner det “lidande” som folken i Frankrike, Finland och Polen utsattes för. Detta är en moralisk dimension som tilltalar mig. Utgår från att det är ett förbiseende att du utelämnar att de två senast nämnda länderna blev utsatta för angrepp av Sovjetunionen.

  22. Arne Nilsson skriver:

    Sven-Eric H!
    Du beskriver anledningen till att det inte blev en överenskommelse mellan Sovjetunionen, England, Frankrike och Polen mot Tyskland på följande sätt: “Allt stupade dock på den värdelösa polska regimens halsstarrighet.”

    Även om detta vore fullt ut är sant, vilket det inte är, leder detta inte till att Sovjetunionen måste sluta en pakt med Tyskland som innebar att Polen skulle delas mellan Tyskland och Sovjetunionen. Då Sovjetunionen ställe krav på att få stationera sovjetiska trupper på polskt territorium borde man veta, man kanske till och med visste, att detta var ett omöjligt krav för den polska regeringen att gå med på. Den sovjetiska positionen skulle mycket väl kunna ha varit att om Tyskland skulle angripa Polen skulle Sovjetunionen komma Polen till hjälp om en dylik begäran framfördes.

    Du skriver: “Jag finner det minst sagt märkligt då du påstår att händelserna 1920 är ointressanta för händelserna 1939 och att det ingick i ett avtal. Det var en våldsfred. Med samma resonemang kan man rättfärdiga München-avtalet 1938. Det var också ett avtal.”

    Det är fel att likställa fredsavtalet i Riga 1921 med München-överenskommelsen 1938. Rigaavtalet reglerade gränsen mellan de två parterna Polen och Sovjetunionen och godkändes av dessa länder. I München-överenskommelsen överlämnas Sudetområdet i Tjeckoslovakien till Tyskland, utan att Tjeckoslovakien tillfrågas.

    De allra flesta fredsavtal är våldsavtal i den bemärkelsen att den starkare parten tvingar på den svagare parten sina villkor. Frågan är om det är berättigat att kalla Rigaavtalet ett våldsavtal. Polen fick faktiskt mer land än vad man hade begärt.

    MR-pakten skall först och främst bedömas utifrån ett politisk och militärt perspektiv och då spelar den etniska sammansättningen i östra Polen en undanskymd roll, utom för de som vill se Sovjetunionen som befriare av förtryckta minoriteter i östra Polen.

    Du upprepar ditt påstående: “MR-pakten förutsatte en självständig polsk stat. Det står tydligt: ‘I händelse av en territoriell och politisk omgruppering av de områden som tillhör den polska staten.’ Det är alltså utifall det blir en förändring.”

    Vad som åsyftas med “territoriell och politisk omgruppering” är planerade delningen av Polen i en tysk och en sovjetisk intressesfär. “I händelse av” är bara en förskönande omskrivning av vad som komma skall. MR-pakten syftade dessutom till att fastställa hur denna delning skulle se ut. Då herrarna i Moskva och Berlin undertecknande MR-pakten var den enda oklara punkten NÄR Tyskland respektive Sovjetunionen skulle anfalla Polen. Inte OM. Vi skall även komma ihåg att i paragraf 2 i MR-paktens hemliga tilläggsprotokoll fastställer en demarkationslinje mellan tyskt och sovjetisk inflytande. Detta innebar att allt polskt motstånd skulle krossas. Ingen utrymme för ett självständigt mini-Polen mellan Tyskland och Sovjetunionen. Det sägs dessutom att när denna demarkationslinje uppnåtts skall den polska statens framtida öde avgöras. Kring den 17 september verkar Moskva ha varit intresserat av ett mini-Polen. Men det intresset försvann den 19 september och Polen slukades av Tyskland och Sovjetunionen. Således medförde MR-pakten att Polen upphörde att existera som självständig stat och inte som du vill göra gällande att “MR-pakten förutsatte en självständig polsk stat”.

    Du skriver vidare: “Den polska regimen hade, i stället för att sticka svansen mellan benen, kunnat ta sin tillflykt till östra Polen och där be om fred. Det hade inneburit en fortsatt självständig polsk stat, förvisso rumphuggen, något i stil med Vichy-Frankrike.”

    Detta alternativ finns enbart i fablernas värld. Om nu Sovjetunionen hade ansett att detta var ett bra alternativ så kunde man låtit detta ske inom sin intressesfär i östra Polen. I stället införlivades dessa områden i Sovjet-Ukraina och Sovjet-Vitryssland efter korrupta val. Även om det skulle ha upprättats ett mini-Polen så hade dess självständighet varit mycket begränsad, om inte helt obefintlig.

    Du skriver: “Då Polen kollapsade blev det nödvändigt med en omförhandling av MR-pakten.”

    Detta ger intryck av att Polen ramlade ihop av sig själv. Men det var det tyska anfallet som fick Polen att rasa ihop. Sedan hoppade Sovjetunionen in och besegrade och avväpnade de polska trupperna i östra Polen.

    Du skriver: “Sovjetunionen tvekade länge och väl innan man marscherade in i östra Polen trots ett enträget tyskt tjatande.”

    Detta är sant. Moskva hade svårt att hitta en förevändning för sitt angrepp på Polen.

    Du skriver: “[Sovjetunionen] insåg nu att Polen slutgiltigt var förlorat och att man var tvungen att agera för att inte få tyskarna in på husknutarna.”

    Just genom delningen av Polen fick man nu en gemensam gräns med Tyskland.

  23. Hans Andersson skriver:

    Naturligtvis hade Sovjetunionen inte någon enskild rätt att hösten 1939 invadera, ockupera och införliva östra Polen i Sovjetunionen. Detta oavsett befolkningsstrukturen i det nya Polen.

    Sovjet tog sig den rätten, för att få en större buffertzon och ett bättre strategiskt läge när den förväntade tyska inmarschen skulle komma. De ville köpa sig tid och maximalt förbereda sig för det som komma skulle.

    Visst hoppades Stalin och övriga ledare i Sovjet att västmakterna skulle kunna stå emot tyskarnas snabba framgångar i Europa, men de visste att det nog inte var sannolikt att den tyska krigsmaskinen skulle lida nederlag.

    I skydd av MR och buffertzonen och att tyskarna var upptagna med sitt snabba och framgångsrika krig i Europa, drog Sovjet igång sin berömda förflyttning av industrier österut och drog igång sin vapenproduktion och byggde infrastruktur med järnvägar och även produktion av tågvagnar och lok (de senare i samarbete med USA och GBR). På kort tid producerade den förflyttade industrin 40.000 stridsvagnar av modell T-34 en stridsvagn med bättre kvaliteter än de som producerades i väst.

    MR bidrog till denna strategi och var för den sovjetiska nationen helt nödvändigt för att genomföra denna taktik. Framför allt var det viktig att kunna försvara oljekällorna i Kaukasus mot eventuella angrepp för att inte tala om att oljan skulle falla i tyskarnas händer,

    Vad som inte är så känt, är att tyskarna drog igång sina försök till erövringar utan att ha säkerställt oljetillgångar, framför allt raffinerade varor som bensin och annat drivbränsle. USA och Sovjet hade trygga tillgångar när det gäller detta.

    Hitlertysklands målsättning var:
    1) Att gå mot norr till Leningrad och Stalingrad.
    2) Centralt mot Moskva
    3) Mot öster och kornboden i Ukraina samt oljekällorna i Kaukasus.

    Allt misslyckades och den ryska vargavintern som av ryssar kallas vår allierade i kombination med dåliga försörjningslinjer från väster samt det stenhårda kvalificerade motståndet innebar första steget mot nazitysklands undergång.

    Mest avgörande var dock bristen på olja och drivmedel. Det fanns inte att uppbringa på östfronten och de oljor som fanns var inte tillräckligt tunna för att fungerar. Kulsprutor frös och så vidare. De tyska soldaterna frös ihjäl då de inte hade vinterutrustning med sig. Hitler räknade med att Operation Barbarossa skulle vara över innan den ryska vintern anlände en katastrofal missbedömning.

    En intressant koppling är det omtalade ökenkriget mellan ökenräven Rommel och Montgomery där den senare hyllad som segrare och obestridlig mest skickliga härförare i stridsvagnsstrider.

    Det tragikomiska är att bensinen tog slut för de tyska stridsvagnarna och därmed var slaget över. Så var det på den ryska fronten och även på den europeiska kontinenten – stridsvagnar stod still medan de allierade anfallande parterna var fullt utrustade med det mesta.

  24. Sven-Eric Holmström skriver:

    Arne N!
    “Även om detta vore fullt ut är sant, vilket det inte är,” exakt vad menas med det?

    Än en gång, MR-pakten innebar inte i sig en delning av Polen, utan delningen kom som en konsekvens av det kollapsade polska motståndet. Om polackerna hade gjort bättre motstånd vet man inte säkert hur det slutat. Det ska också upprepas att Polen erbjöds sovjetisk hjälp ända fram till den 5 september 1939. Sovjet ställde inte krav på att stationerna trupper på polskt territorium utan att man i en krigssituation skulle få passera igenom polskt territorium för att få stridskänning med tyskarna. Jag har svårt att se någon skillnad på denne begäran och på den franska Dyle-planen som gick ut på att marschera in i Belgien för att ta upp striden mot tyskarna.

    Du har fel då du påstår att ”den enda oklara punkten NÄR Tyskland respektive Sovjetunionen skulle anfalla Polen”. Så var inte fallet, vilket klart framgår av den diplomatiska korrespondensen. Än en gång, allt var under förutsättning att det skulle bli en förändring, och en förändring kunde bara bli aktuell OM den polska staten kollapsade. Om polackerna gjort bättre motstånd är det högst sannolikt att det inte blivit någon sovjetisk inmarsch.

    Tilläggsprotokollet visar också klart att en självständig polsk stat även i fortsättningen var möjlig. Det var alltså inte MR-pakten som gjorde att Polen upphörde att existera som stat, utan den polska regimens flykt.

    Du påstår att ”Sovjetunionen hade ansett att detta var ett bra alternativ så kunde man låtit detta ske genom sin intressesfär i östra Polen.” Hur skulle det gå till? Den polska regeringen hade ju flytt. Det förtjänar också att upprepas att Hitler så sent som den 7 september 1939 höll dörren öppen för en förhandlingslösning som skulle innebära bevarandet av en självständig rumphuggen polsk stat. Det omintetgjordes av att den polska regimen flydde. Således fanns inga polacker att förhandla med.

    Det är obegripligt hur du kan få intrycket ”att Polen ramlade ihop av sig själv”. Det är däremot helt korrekt att det var det tyska anfallet som fick Polen att ”rasa ihop”. Polen var ett politiskt lik då Sovjetunionen gjorde sitt drag. Hade man inte gjort något hade man fått tyskarna vid den polska östgränsen, eventuellt i skepnad av en ukrainsknationalistisk marionettstat. De planerna fanns på tysk sida.

    Om nu det här var så planerat som du ger sken av, så är det väl högst sannolikt att man från sovjetisk sida i förväg haft en färdig ursäkt för inmarschen. En gemensam gräns med Tyskland hade man fått oavsett vilket. Nu fick man den längre västerut än om man inte gjort något alls.

  25. Anders Persson skriver:

    Min far Arne (1911-73) sade mig en gång när jag var ung och börjat intressera mig för 2:a världskriget, att det fanns de som redan innan det börjat, hävdade att det skulle vara i 4-5 år och att Hitler skulle förlora. De baserade sina prognoser på Tyskland och dess motståndares naturtillgångar, d v s Tysklands brist på råvarutillgångar.

    Senare hittade jag två av dessa böcker: Ivan Lajos Kan Tyskland segra? från 1939 och Hur länge kan Hitler föra krig? av Fritz Sternberg från 1938.

    Eftersom bägge böckerna är översättningar bör de ha skrivits väl innan kriget faktiskt bröt ut. Men också före MR-pakten, som ingen kunde förutse.

    Hade inte Hitler vilseletts av sina nazi-moraliska principer hade han hållit fast den av många av hans anhängare för “omoralisk” hållna MR-pakten – och då hade han, från Sovjetunionen, haft hur mycket råvaror som helst!

  26. Knut Lindelöf skriver:

    Ärade kommentatorer!
    Läsarna och jag uppskattar era kunniga skriverier, men…

    Flera av era kommentarer har nu börjat bli mycket långa. Chansen att de blir lästa minskar med längden i kvadrat 🙂 Ta därför som riktmärke att aldrig skriva längre än att hela kommentaren ryms på skärmen (utan scrollning). I värsta fall är det bättre att skriva två kommentarer än en lång.

  27. Arne Nilsson skriver:

    Hans A!
    Du skriver: “Sovjet tog sig den rätten” … [att hösten 1939 invadera, ockupera och införliva östra Polen], … “för att få en större buffertzon och ett bättre strategiskt läge när den förväntade tyska inmarschen skulle komma. De ville köpa sig tid och maximalt förbereda sig för det som komma skulle.”

    Sant är att Sovjetunionen fick en “större buffertzon”, men lika sant är att den tyska gränsen i flyttades längre österut, närmare Sovjetunionens kärnområden. Om detta är “ett bättre strategiskt läge” är tveksamt. Här skapades ett stort uppmarschområde för den tyska krigsmakten.

    Med historiens facit i hand kan vi konstatera att MR-pakten varade från den 23 september 1939 till 22 juni 1941. Nästan exakt 21 månader. Längden på MR-pakten var således en okänd faktor för den sovjetiska statsledningen då pakten ingicks. Först då pakten hade brutits av Tyskland gick det att fastställa dess längd. Utan MR-pakten skulle det ha varit möjligt för Tyskland att anfalla Sovjetunionen tidigast i mitten av maj 1940. Detta kan inte uteslutas och då skulle pakten inte ha tillfört Sovjetunionen mer planeringstid än om pakten inte hade ingåtts. MR-pakten gav i praktiken Sovjetunionen cirka 13 månaders ytterligare respit.

    Redan före 1935 – Kominterns 7:e kongress – var den sovjetiska statsledningen klar över det tyska hotet och hade alla möjligheter i världen att börja förbereda sig, vilket också skedde. Så det är lite svårt att förstå att detta sista år, maj 1940 till juni 1941, skulle vara så avgörande för Sovjetunionen.

    Motsvarande åtgärder kunde även utföras av Tyskland. Efter Frankrikes nederlag sommaren 1940 kom stora delar av västra Europas industrikapacitet under tysk kontroll. Stora dela av den franska krigsutrustningen var fortfarande intakt och kunde användas. Den tyska krigsmakten fick även möjlighet att genomföra framgångsrika krig, som gav erfarenhet och stridskunskaper.

    En viktig politisk aspekt på MR-pakten var att de kommunistiska partierna i Europa lade ned kampen mot fascism och nazism. Ockupationen av Baltikum medförde att starka anti-sovjetiska stämningar bredde ut sig som bildade grogrund för rekrytering till Wehrmach och Waffen-SS. För Finlands del blev det lättare att motivera deltagandet i Barbarossa på Tysklands sida.

    Utan en MR-pakt 1939 vet vi inte vart historien hade tagit vägen. Hade Tyskland anfallit Sovjetunionen 1940? Det man måste värdera är vilka fördelar som MR-pakten gav Tyskland och vilka fördelar som Sovjetunionen fick genom pakten.

    Min bedömning är att den sovjetiska ledningen gjorde alltför snäva geografiska bedömningar och tog därvid inte tillräcklig hänsyn till politiska, ekonomiska och militära aspekter. Det fanns säkert en hel del storrysk chauvinism med i spelet: återta områden som tidigare hade tillhört det tsarryska imperiet.

  28. Arne Nilsson skriver:

    Sven-Eric H!
    Så vitt jag kan förstå lanserar du följande principer för när en stat kan anfalla, ockupera och införliva delar av andra stater:
    1) En stat agerar inte optimalt då det gäller att förbereda sig mot förväntade angrepp. (Sant är att Polens statsledningen i samband med förhandlingarna mellan England, Frankrike och Sovjetunionen under augusti 1939 inte agerade optimalt.)
    2) En stat försvara sig inte optimalt då den blir anfallen. (Sant är att den polska statsledningen efter det tyska anfallet 1 september 1939 gjorde en rad felaktiga dispositioner.)
    3) Då en stat håller på att kollapsa efter att ha blivit angripen av en annan stat. (Sant är att detta var situationen för Polen den 17 september då Sovjetunionen anföll Polen.)
    4) En stat förtrycker etniska minoriteter inom den egna statens gränser. (Förmodligen fanns det en diskriminering av icke-polska minoriteter i Polen på 1930-talet.)

    Både på 1930-talet och i dag försöker stormakter att finna argument för att ge sig på andra stater. Av de punkter som nämns ovan är det punkt 4 som idag kommer mest till användning.

  29. Sven-Eric Holmström skriver:

    Arne N!
    Hitler började i praktiken planera för marschen österut redan i oktober 1939, men han var noga med att först göra slut på västmakterna och få ryggen fri. I samtal med sina tvekande generaler den 23 november 1939, klargjorde han att det inte var möjligt att göra upp med ryssen innan västmakterna först besegrats.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.