Mellan Hitler och Stalin (3): Det sovjet-estniska värdlandsavtalet 1939

pats-m-fl

Estlands starke män, presidenten Konstantin Päts (i mitten) och överbefälhavaren Johan Laidoner (t.h.) höll sina medborgare i okunnighet om vad som beslutades med Sovjetunionen.

Som bekant delade Tyskland och Sovjetunionen i ett hemligt tilläggsprotokoll till “Molotov-Ribbentroppakten” upp de baltiska staterna, Finland och Polen mellan sig. I standardlitteraturen, t ex. Andre Küngs Baltikum – boken om Estland, Lettland och Litauen kan vi läsa om första steget av införlivandet av Estland:

Den 28 september 1939 for utrikesminister Karl Selter till Moskva för handelsförhandlingar. Han möttes av kravet att skriva under en ömsesidig biståndspakt med Sovjet. Förevändningen var att att en internerad polsk ubåt, Orzel, sluppit ut ur Tallinns hamn. Estlands regering tvingades samma dag att underteckna en ömsesidig biståndspakt. Sovjet fick rätt till [tre] flott- och flygbaser. I ett tilläggsavtal den 10 oktober fastställdes att Sovjet skulle få förlägga sammanlagt 25 000 soldater på dessa baser.

Den estniske historikern Magnus Ilmjärv har i sin avhandling Silent Submission – Formation of Foreign Policy of Estonia, Latvia and Lituania (2004) tittat lite närmare på kronologin under detta skeende.

Estnisk-sovjetiskt handelsavtal
Handelsavtalet hösten 1939 var ett initiativ från Estland. Kriget hade i stort blockerat fartygstrafiken genom de danska sunden ut till Nordsjön. Den estniska regeringen ville därför nå en överenskommelse med Sovjetunionen om att ta sin import via omvägen Murmansk-Leningrad. Samtidigt ville man ersätta produkter man tidigare fått från Västeuropa med import från Sovjetunionen.

Sovjetunionen reagerade positivt och den 14 september for en tjänsteman George Meri till Moskva. Den 19 september var en överenskommelse klar och fredagskvällen den 22 september begav sig utrikesministern Karl Selter, hans fru och chefen för handelsdepartement med nattåget till Moskva dit de anlände på lördagsmorgonen. Det var första gången på fem år, som en estnisk utrikesminister sändes till Moskva. Att man inte, vilket hade varit mer logiskt, skickat sin handelsminister, berodde på oväntade händelse veckan innan.

Orzelincidenten
Den 14 september inkom till hamnen i Tallinn en från tyskarna flyende polsk ubåt Orzel (Örnen). Dess kapten hade blivit sjuk och deras maskineri hade fått problem. När ubåten efter 24 timmar inte lämnat hamnen lät esterna, enligt folkrätten, internera båten. Den 18 september, dagen efter att Sovjetunionen gått in i östra Polen, beslöts sig dock den polska besättningen för att fly. De två estniska vakterna som var satta att vakta ubåten och dess besättning, övermannades och Orzel lyckades fly mot Skottland.

Världspressen reagerar
Att Orzel plötsligt kunnat bryta sig ut och försvinna mot Storbritannien sägs i en del framställningar ha lett till hätska beskyllningar i den sovjetryska pressen. Ilmjärvi har inte kunnat belägga någon “hätsk” kampanj i sovjetryska medier. Allt han hittat är ett meddelande från TASS den 19 september “att okända ubåtar gömmer sig i baltiska hamnar under stöd och beskydd från ländernas regeringsmedlemmar”. När meddelandet återgavs i SvD dagen efter hette det att man “från säker källa” fått veta att det var polska ubåtar.

Däremot hade den utländska, icke-sovjetiska, pressen reagerat på händelsen. Redan den 16 september, samtidigt som Orzel löpte i hamn, kunde den alltid välunderrättade Helsingin Sanomat i sin söndagsupplaga rapportera att man i pressen ute i världen ansåg att Sovjetunionen stod beredd att ockupera Riga och planerade att inkorporera Estland och Lettland.

Några dagar senare, den 20 september, befarade Neue Zürcher Zeitung, Associated Press och Dagens Nyheter att Ryssland försökte hitta en förevändning att ockupera de baltiska länderna, vilket enligt NZZ vore en logisk fortsättning på ockupationen av östra Polen. Enligt uppgifter från diplomatkretsar till AP stod sovjettrupper redan i beredskap att marschera in i Estland. Enligt uppgifter som inkommit från Tallinn till DN hade den sovjetiska flottan blockerat den estniska kusten, i första hand hamnen i Tallinn. Fartyg tilläts inte att komma in i eller ut från hamnarna.

Den 21 september meddelade Svenska Dagbladet att Estniska nyhetsbyrån förnekat uppgifterna att den sovjetiska flottan blockerar estniska hamnar. Molotov hade informerat Estlands minister i Moskva att ryska flottan i Finska viken spårat den polska ubåten som flytt från Tallinn.

Om det gällde Orzel verkar detta mindre troligt. Den befann sig nog redan i skotska vatten. Helsingin Sanomat kunde istället rapportera att den sovjetiska Östersjöflottan har lämnat sin bas i Kronstadt [utanför Leningrad]. Fartyg hade observerats utanför Tallinn. I Estland var stämningen orolig.

22 september, samma dag som utrikesminister Selter förberedde sin resa till Moskva, skrev Svenska Dagbladet att det rapporterades från Paris att tidningspressen i Moskva skrev i en aggressiv ton om de baltiska staterna… Tidningens korrespondent i Zürich antog att den ryska aktionen mot Estland skulle komma att inledas inom kort…

Förhandlingar i Moskva
I enlighet med politiken att hålla den estniska befolkningen i okunnighet genom censur och nyhetsstyrning blev lite eller inget av detta känt för vanligt folk i Estland. Den estniske statsministern Kaarel Eenpalu höll söndagen den 24 september ett tal där han kritiserade alla “falska rykten” som var i omlopp. Ute på stan arresterade den estniska hemliga polisen medborgare som oroligt diskuterade möjligheten att Röda armén skulle invadera.

Samma söndag sammanträffade i Moskva utrikesminister Selter och moskvaambassadören August Rei med utrikesminister Molotov och Anastass Mikoyan, kommissarie för utrikeshandel. Enligt esternas anteckningar (någon sovjetisk dokumentation har inte påträffats) var det nu som Molotov krävde rätt att få basera sovjetiska marin- och flygvapenenheter på estniskt territorium. Detta för att, som han sade, trygga säkerheten på Finska viken. Enligt Selter och Rei hade Molotov hotat med militärt våld om esterna inte böjde sig.

Ilmjärv menar att det är fel att kalla detta, som ofta sker i den gängse historieskrivningen för ett “ultimatum” eftersom det meddelades muntligt och inte skriftligt, som brukligt är. Man kan tycka att det är en lite pedantisk attityd, men å andra sidan har vi ju bara Selters och Reis’ version av mötet. Kanske yttrade sig inte Molotov på det viset.

Det som ändå i sak stödjer den gängse historieskrivningen är att Ilmjärv i de ryska arkiven funnit dokument daterade just 24 september och utfärdade av försvarsministern Kliment Vorosjilov. De gick ut på just det som Helsing Sanomat varnat för en vecka tidigare: ett kraftfullt militärt angrepp på Estland samtidigt som man skulle utlösa ett “blixtanfall” emot Riga för att förhindra en eventuell lettisk hjälpinsats.

Den 25 september flög utrikesminister Selter tillbaka till Tallinn sedan han underskrivit det estnisk-sovjetiska handelsavtalet. Dagen efter, den 26 september, godkändes det av regering och parlament i Tallinn.

Den 28 september trappades spänningen upp. Enligt dokument som Ilmjärvi påträffat utgick då order till Röda armén stationerad i Pskov att vara beredd att rycka fram mot Estland söder om Peipussjön. En ny incident hade nämligen inträffat som tvingade utrikesminister Selter att återvända till Moskva.

metallist

Frågor kring sänkningen av “Metallist”
Den 27 september meddelade den sovjetiska nyhetsbyrån TASS att det sovjetiska lastfartyget “Metallist” sänkts av en främmande ubåt i Finska viken, vid den estniska kusten strax väster om Narva. Denna “främmande ubåt” kunde inte ha varit Orzel vilken efter att ha satt de två tillfångatagna esterna i land i Sverige fortsatte mot Skottland.

Men vem hade sänkt “Metallist”? 1941 tillfångatog den finska armén en sovjetisk marinofficer och 1943 tog tyskarna en sovjetisk ubåtsman tillfånga. Både gav samstämmiga vittnesmål om vad som hänt “Metallist”. Enligt dem hade fartyget sänkts av en sovjetisk ubåt SC 303 efter att besättningen lämnat fartyget.

Detta har dock förnekats av ryska historiker, som menar att det är tveksamt om “Metallist” sänktes alls, eftersom det enda kända fraktfartyget med detta namn i den sovjetiska Östersjöflottan i Östersjön var fortfarande var i bruk 1941 och försvann vid Hangö bas i juli samma år. Ubåten SC 303 genomgick långsiktig reparation i Leningrad sedan oktober 1939 och var troligen inte i drift den 27 september 1939.

Enligt P O Ekman i boken Havsvargar – ubåtar and ubåtskrig i Östersjön ska Metallist ha sänkts på mycket grunt vatten och kommandobryggan fortfarande varit över vattenlinjen. Han drar slutsatsen att fartyget senare lyftes utan några större problem. Båda torpederna från SC 303 missade och det var eskortfartyget Tutja som sänkte Metallist.

Sovjetiska trupper till Estland
När Selter nu, tillbaka i Moskva, träffade Molotov hävdade denne att Sovjetunionens sjöfart och säkerhet stod på spel och att man önskade omedelbart förlägga 35000 man till Estland. Vid midnatt den 28 september gav esterna i stort sett efter för de sovjetiska kraven och tillät en styrka på 25000 att baseras i Estland.

Statsminister Kaarel Eenpalu och presidenten Konstantin Päts höll över radio lugnande tal till nationen. Ledarna i Kreml hade – sade de – försäkrat att de skulle respektera Estlands oberoende. De sovjetiska trupperna skulle inte på något sätt inskränka det dagliga livet i Estland. Ledande tidningar som Uust Eesti och Päevaleht förklarade för sina läsare att den nya pakten, eller “värdlandsavtal” på modern svenska, var helt i linje med fredsavtalet 1920 och nonaggressionspakten från 1932.

Men i utlandet jämförde man den nya avtalet med Tjeckoslovakiens kapitulation under Hitler året innan (nästan på dagen). Skillnaden var att, medan tjeckerna, trots försök att mörklägga, faktiskt visste vad som höll på att hända och kunde protestera och till och med planerade en revolt, så fördes den estniska allmänheten bakom ljuset av sina ledare. Den ende som protesterade var åter liberalen Jaan Tõnisson, som den 26:e i riksdagen menade att konsekvenserna av pakten måste noga undersökas, att inte alla krav skulle mötas och att man (innan man skrev under) skulle förhala förhandlingarna så länge som möjligt.

Mot detta kan sägas, och det har sagts i alla år, att ett militärt motstånd varit utsiktslöst och krävt många människoliv. Jo, men händelsernas vidare utveckling visar att tiotusentals människor ändå skulle mista livet – och detta innan tyskarna ens inlett sin Operation Barbarossa 22 juni 1941.


Nästa avsnitt:
De glömda deportationerna

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  29 kommentarer for “Mellan Hitler och Stalin (3): Det sovjet-estniska värdlandsavtalet 1939

  1. Sven-Eric Holmström
    2016-10-11 kl. 6:49

    Återigen en intressant artikel. Bara några reflektioner. Det var knappast så att man “delade upp” baltstaterna, Finland och Polen. Det enda syftet med pakten för sovjetisk del var att slå igen dörren för tyskarna i Baltikum, Finland och östra Polen. Det är något som även en viss Winston Churchill ansåg på sin tid.

    Tidslinjen är rätt intressant. Pakten ingicks den 23 augusti men det dröjer alltså en hel månad innan man från sovjetisk sida börjar agera i Baltikum. Det kan knappast vara något annat än en konsekvens av den polska kollapsen. Man undrar onekligen hur det sett ut om polackerna gjort bättre motstånd.

    Det här med “Metallist” förstår jag inte riktigt. Varför skulle man sänka ett av sina egna fartyg?

    Slutligen, det här med Vorosjilovs dokument. Jag antar att din källa här är Ilmjärvs avhandling. Anger han någon källa själv?

  2. Anders Persson
    2016-10-11 kl. 8:49

    Sven-Eric H!
    Det ligger en fara i att bedöma vad som skedde hösten 1939 utifrån hur läget var innan eller efter. Tyskarna motsatte sig inte det balt-sovjetiska “värdlandsavtalet”. Det var priset man var beredd att betala för att få över Sovjetunionen på sin sida, men också – och det glöms ofta bort – för att blockera alla brittiska framstötar i Östersjön.

    Storbritannien var en av Estlands viktigaste handelsparters (nr 2 har jag för mig efter Sovjetunionen) och de borgerliga estländska politiker som inte var så hemskt tyskvänliga, som t ex liberalen Jaan Tönisson, såg britterna som sina bästa allierade. Som jag kommer att berätta i kapitel 5 skedde nästa upptrappning i den sovjet-estniska motsättningen, bl a efter anklagelser i Pravda våren 1940, att esterna var alltför sympatiskt inställda till Storbritannien.

    Tanken med att ryssarna själva sänkte “Metallist”, om det nu var så, var givetvis att få en förevändning att kritisera regering och försvarsmakt i Estland.

    Ilmjärvs källa för Vorosjilovs order 24 september 1939 ges på sidan 365 i fotnot 112 som 25888-11-14, 5-6 i Ryska Statens Militära Arkiv.

  3. Anders Persson
    2016-10-11 kl. 9:10

    I min tidiga ungdom läste jag Bigglesböcker, bl a Biggles i Östersjön https://www.bokborsen.se/Johns-Kapten-W-E/Biggles-I-%C3%96stersj%C3%B6n/2533257 som avspeglar britternas intresse av Östersjön i början av kriget. I maskopi med ett “litet neutralt land” har britterna skaffat sig en hemlig bas på en liten ö från vilken de kan göra raider mot Tyskland.

    Boken gick först som en serie Storm troop of the Baltic skies i tidskriften The War Thriller från 9 mars till 18 maj 1940 och kom ut som bok i juni samma år. På svenska dock först 1943, efter Stalingrad och El Alamein.

  4. Sven-Eric Holmström
    2016-10-11 kl. 11:11

    Anders P!
    Det här med att det skulle vara en fara att bedöma hösten 1939 efter hur det var före eller efter. Nåt du kan utveckla?

    Det här med att tyskarna skulle få över Sovjetunionen på “sin sida” är möjligen det man ville göra. I samband med inmarschen i östra Polen 17 september 1939 kungjorde dock Sovjetregeringen sin neutralitetsförklaring i det europeiska kriget mellan Tyskland och västmakterna. Tyskland sågs hela tiden som fienden.

    Utan att föregripa kommande artiklar alltför mycket skulle det vara intressant att veta vad de återstående fyra artiklarna exakt kommer att handla om. Nästa är visst om deportationer.

  5. Anders Persson
    2016-10-11 kl. 16:13

    Sven-Erik H!
    Jag skriver denna serie “i flykten” ungefär som Alexander Dumas skrev sina romaner med springpojkarna väntande utanför dörren.

    Nr 4 kommer att handla om de bortglömda deportationerna av balttyskarna vintern 1939-40, och ställa frågan om inte något av Estlands och Lettlands kulturella själ gick förlorad då.

    Nr 5 kommer att handla om de baltiska ländernas införlivande med Sovjetunionen sommaren 1940 och nr 6 diskuterar presidenten Konstantin Päts och hans överbefälhavares agerande, inte bara 1939-40, utan också åren dessförinnan. Är det sant att de stod i hemlig maskopi med ryssarna? Motarbetade de sitt lands självständighet? Var Päts gammal vän med Stalin?

    Sista avsnittet nr 7 ska söka summera Estlands historia fram till vintern 1940-41, d v s innan det som kallats “balternas Bartolomeinatt” d v s de enorma, svårförklarliga och tragiska deportationer som ägde rum 14-15 juni 1941 och Nazitysklands anfall en vecka senare. Det får anstå tills vidare.

    Författarna Imbi Pamju och Sofi Oksanen menar att diverse tvivelaktiga historiker har dragit ner Estlands historia i smutsen, gjort den solkig, och att man måste skapa en historia som esterna kan vara stolta över. Jag kommer (kanske) att diskutera hur en sådan historia ska se ut och därvid (kanske) hämta inspiration från Finland.

  6. Anders Persson
    2016-10-11 kl. 16:30

    Sven-Eric H!
    Glömde svara på dina andra två frågor:

    1) När vi läser om någon viss period i historien, t ex läget efter att Tyskland besegrat Polen i september 1939, hämmas vi av att vi vet mycket mer än samtiden om vad som skedde dessförinnan och – framförallt – vad som skedde därefter. Vid den tiden kunde utvecklingen ha gått så som många ville, nämligen ett fredsavtal mellan Tyskland och västmakterna. Kriget kunde också ha styrt in på nordiska banor med en engelsk-fransk invasion av Nordnorge och Lappland.

    2) Det kan hända att Sovjetledarna “hela tiden” såg Tyskland som sin strategiske fiende. Men i det politiska och militära läge som Sovjetunionen var efter “pakten” kunde de inte vara alltför öppet kärvänliga med sin nya paktbroders fiender. Dessutom visste de ju inte hur kriget mellan Tyskland och västmakterna skulle avlöpa. Det fanns ju en risk, sett från Sovjetunionens sida, att Frankrike och Storbritannien kom Finland till undsättning. Idag vet vi att så inte skedde och att det hade varit ytterst dumdristigt – men var västmakterna lika kloka då?

  7. Arne Nilsson
    2016-10-11 kl. 19:41

    Anders P!
    Intressant och välskrivet. Ser fram mot fortsättningen.

    Sven-Erik H!

    Du skriver: ”Det var knappast så att man ‘delade upp’ baltstaterna, Finland och Polen. Det enda syftet med pakten för sovjetisk del var att slå igen dörren för tyskarna i Baltikum, Finland och östra Polen.”

    Det ena utesluter inte det andra. Det var både en uppdelning och ett framflyttande av gränser för både Tyskland och Sovjetunionen. För Sovjetunionens del baserat på en felaktig bedömning: ju längre Sovjetunionens gräns flyttades västerut ju svårare för Tyskland att besegra Sovjetunionen. Men genom uppdelning kom faktiskt den tyska östgränsen närmare Sovjetunionens gränser. Grundfelet var dock att uppdelningen medförde att Sovjetunionen fick folken i Baltikum och östra Polen mot sig och dessa blev lätta att rekrytera till Wehrmacht. Dessutom var det inte 1939/40 tillåtet att anfalla, ockupera och införliva andra länder.

    Du menar vidare att Sovjetunionen även under perioden 23 augusti 1939 till och med 22 juni 1941 såg Tyskland som fienden: ”Tyskland sågs hela tiden som fienden.”

    Jag tror att du har rätt i detta, men Sovjetunionen förde inte en politik som optimalt bekämpade denna fiende. Huvudfelet har jag redan indikerat ovan: Molotov-Ribbentroppakten. När denna pakt väl var sluten kom alla följdfel. Eftersom kriget mellan Tyskland och Frankrike/England var ett imperialistiskt omfördelningskrig gällde det att bekämpa plutokraterna i London och Paris. Detta var också den linje som de kommunistiska partierna i Europa tvingades föra: inget motstånd mot tysk ockupation.

  8. Sven-Eric Holmström
    2016-10-12 kl. 11:36

    Anders P!
    Det är naturligtvis helt sant att det alltid är lätt att komma i efterhand då man har facit i hand. Det är känt att en del appeasementpolitiker som Halifax ville ha en fred med tyskarna efter Norge-fälttåget. Man kan nog inte utesluta att det kan ha funnits sådana tankar redan hösten 1939.

    Sedan det här med de tysk-sovjetiska förbindelserna efter pakten. Men i alla sovjetiska krigsspel så var det Tyskland som var fienden. De tysk-sovjetiska förbindelserna försämrades hösten 1940 efter den tyska storoffensiven i väster. Molotov rapporterade efter hemkomsten till Moskva i november 1940 till politbyrån om besöket i Berlin. Hans uppfattning var att Tyskland planerade krig i en nära framtid. Stalin stödde honom i den åsikten.

    Jag delar inte uttrycket ”paktbroder” men i övrigt är det naturligtvis rätt att den sovjetiska regeringen inte alltför öppet kunde gå emot tyskarna. Det är också helt riktigt att man från sovjetiskt håll inte kunde veta hur kriget mellan Tyskland och västmakterna skulle avlöpa. Man kan bara visa på hur oförberedda de sovjetiska medierna var på de tyska framgångarna. Tidigare hade de hånat västmakterna för deras obeslutsamhet och militära svaghet. Men i maj 1940 hävdades i de sovjetiska tidningarna att ingenting var avgjort och att fransmännen snart skulle samla sig till motoffensiv. För varje tysk framgång varnades det för vittgående slutsatser. Det var först då Paris stod inför sitt fall som man från sovjetisk sida tvingades se sanningen i vitögat – att det inte längre fanns någon landfront i väster.

    Att det fanns brittisk-franska planer att komma Finland till undsättning är väl känt. En brittisk historiker sa något i stil med att västmakterna ”hade tagit farväl av sitt sunda förnuft”. Med det menades att man redan var i krig med en europeisk stormakt och nu skulle man alltså gå i krig med en till.

    En rätt intressant grej är att tydligen fanns det planer i Storbritannien och Finland att sätta upp en sovjetisk skuggregering ledd av Trotskij. Hur seriöst menat det var kan man bara spekulera i.

  9. Sven-Eric Holmström
    2016-10-12 kl. 11:37

    Arne N!
    Jag har svårt att förstå påståendet att den tyska östgränsen skulle ha kommit närmaste Sovjetunionens gränser än om man inte ingått pakten. Befolkningen i östra Polen var inte särskilt negativt inställda till den sovjetiska inmarschen. MR-pakten var inte alls fel utan helt riktig. Man kan inte hjälpa länder som inte vill bli hjälpta. Vad skulle man gjort i stället från sovjetisk sida?

  10. Arne Nilsson
    2016-10-12 kl. 21:09

    Sven-Erik H!
    Du skriver: ”Jag har svårt att förstå påståendet att den tyska östgränsen skulle ha kommit närmare Sovjetunionens gränser än om man inte ingått pakten.”

    Min poäng är att den sovjetiska statsledningen trodde att ju mer land man kunde lägga under sig västerut ju starkare stod man inför det väntande tyska anfallet. En geopolitisk bedömning som inte tar hänsyn till att det är folket som gör historien. Ett ockuperat folk är inte särskilt välvilligt till sina ockupanter. En annan intervenerande stormakt ses lätt och felaktigt som en befriare.

    Efter att Polen hade delats hösten 1939 flyttades den tyska gränsen österut och den sovjetiska västerut. Innan dess hade Tyskland och Sovjetunionen ingen gemensam gräns.

    Du skriver: ”Befolkningen i östra Polen var inte särskilt negativt inställda till den sovjetiska inmarschen.”

    Tvivlar starkt på detta påstående. Särskilt med tanke på att det polska folket ställde upp och försvarade Warszawa mot Röda Armén 1920. Dessutom hade delar av Polen varit en den av det ryska imperiet och det skapar inga god vibbar inför sovjetisk ockupation.

    Du skriver: ”MR-pakten var inte alls fel utan helt riktig. Man kan inte hjälpa länder som inte vill bli hjälpta. Vad skulle man gjort i stället från sovjetisk sida?”

    Om MR-pakten har vi olika uppfattningar. Därom har jag argumenterat tidigare.

    Man behöver inte anfalla och ockupera länder som inte vill bli hjälpta.

    Om Sovjetunionen inte hade skrivit under MR-pakten vet vi vissa saker. Tyskland skulle tidigast under försommaren 1940 kunnat anfalla Sovjetunionen. Däremot vet vi inte vad som skulle ha hänt fram till sommaren 1940. Vid ett mycket troligt tyskt anfall på Polen under hösten 1939 och Sovjetiska krav på ett gemensamt agerande med England och Frankrike vet vi inte vart historien hade tagit vägen. Genom Sovjetunionens agerande, MR-pakten, togs loven av den antifascistiska kampen under nästan två år.

    MR-pakten medförde att Tyskland kunde lägga under sig industrierna i Frankrike, Benelux-länderna, Norge och Danmark. Även Balkan tillför dem ytterligare potential. Tyskland fick även möjlighet att öva sin krigsmakt i alla fyra väderstrecken innan det var dags för Barbarossa sommaren 1941. Så, MR-pakten gynnade förmodligen Tyskland mer än Sovjetunionen.

  11. Anders Persson
    2016-10-13 kl. 8:55

    Arne N!
    Du skriver att du tvivlar starkt på att “befolkningen i östra Polen var inte särskilt negativt inställda till den sovjetiska inmarschen. Särskilt med tanke på att det polska folket ställde upp och försvarade Warszawa mot Röda Armén 1920.”

    Jo, det gjorde polska folket. Men de områden som Sovjetunionen “marscherade in i” beboddes inte i huvudsak av polacker utan av litauer, vitryssar och ukrainare. Dessa områden hade Polen erövrat sedan det blivit självständig stat igen efter 150 år.

    MR-överenskommelsen ledde också till att det av polackerna 1920 annekterade Vilnius kom att tillhöra Litauen, ett beslut som ingen verkar ha haft några invändningar emot sedan dess. Den är nu landets huvudstad.

  12. Arne Nilsson
    2016-10-13 kl. 19:14

    Anders P!
    Jag utgår från att vi är överens om att Sovjetunionen inte hade någon rätt att hösten 1939 invadera, ockupera och införliva östra Polen i Sovjetunionen.

    Du skriver: ”Men de områden som Sovjetunionen ‘marscherade in i’ beboddes inte i huvudsak av polacker utan av litauer, vitryssar och ukrainare.” Detta är nog rätt i sak, men detta döljer det faktum att polackerna var den största befolkningsgruppen i området och utgjorde nästan hälften av befolkningen. Den näst största befolkningsgruppen var ukrainare. Har svårt att se att denna senare grupp skulle välkomna de sovjetiska trupperna.

    Anledningen till att denna fråga är av visst intresse är att ett av argumenten i den sovjetiska propagandan för att rättfärdiga anfallet på Polen vara att rädda ukrainare och vitryssar undan det polska förtrycket. Då blir det ju smakligare om de sovjetiska trupperna tas emot med öppna armar, eller åtminstone att ”befolkningen i östra Polen” inte var ”särskilt negativt inställda till den sovjetiska inmarschen”.

    Det andra argumentet för att anfalla Polen var att Polen hade upphört att existera som stat. Dessa två argument är enbart spetsfundigheter för att dölja den nakna aggressionen mot Polen.

  13. Sven-Eric Holmström
    2016-10-13 kl. 22:04

    Arne N!
    Anders har svarat bra gällande minoriteterna i östra Polen så det är inte så mycket att tillägga där.

    Nej, det var inte på något vis frågan om någon “naken aggression” mot Polen och inte fråga om någon sovjetisk invasion. Den polska regimen var ett politiskt lik och hade börjat på att sticka svansen mellan benen och fly till Rumänien före den 17 september.

    Sanningen är den att de styrande kretsarna i Polen deserterade och övergav sitt eget folk och sina egna soldater. De polska trupperna fick dessutom order att inte göra motstånd mot den sovjetiska framryckningen. Det är en myt att MR-pakten skulle ha gett grönt ljus till tyskarna att hoppa på Polen. Tvärtom förutsatte MR-pakten ett självständigt Polen.

    Anser du att Polen 1920 hade rätt att införliva västra Ukraina och västra Vitryssland i Polen?

    Den polska regimen saboterade konsekvent alla försök till kollektiv säkerhet mot Hitler. Regimens starke man, utrikesministern Josef Beck, besökte Berlin i januari 1939. Han hemlighöll då inte Polens aspirationer på Sovjetukraina och att få en passage till Svarta havet. Det var Beck som den 20 augusti 1939 slutgiltigt klargjorde för västmakterna att Polen under inga omständigheter ville ha någon sovjetisk hjälp mot tyskarna. Det finns tecken på att Beck var tysk agent.

  14. Anders Persson
    2016-10-14 kl. 5:38

    Arne N!
    Men för att “ekvationen” ska gå ihop måste vi också undersöka vad som hände när Polen kom till som stat efter första världskriget då dess gränser inte varit definierade på 150 år. De gränser som internationella instanser drog upp har i eftervärldens ögon haft hög status som “rättvisa”. Den som 1919 drogs upp för Polens östgräns kallas Curzonlinjen och stämmer ganska bra med gränsen 1939 och efter 1945. Curzon var britt och hade ingen anledning att gynna Sovjetunionen.

  15. Arne Nilsson
    2016-10-14 kl. 19:37

    Sven-Eric H!
    Du skriver: “Tvärtom förutsatte MR-pakten ett självständigt Polen.” Det är inte korrekt. I artikel 2 i det hemliga tilläggsprotokollet kan vi läsa följande: “I händelse av en territoriell och politisk omgruppering av de områden som tillhör den polska staten, skall intressesfärerna mellan Tyskland och U.S.S.R. avgränsas av en ungefärlig linje av floderna Narev, Wisla och San. Frågan om det ligger i båda parters intresse att det är önskvärt att upprätthålla en självständig polsk stat och hur en sådan stat ska begränsas kan endast avgöras med hänvisning till den fortsatta politiska utvecklingen.”

    Av detta citat framgår att Tysklands och Sovjetunionens intressesfärer avgränsas av tre floder. Inget självständig Polen blir kvar. Detta bekräftas också den 29 september i det tysk-sovjetiska gräns- och vänskapsfördraget.

    Helt klart är att den polska regeringen före andra världskrigets utbrott inte förde en särdeles klok politik. Men detta gav inte Sovjetunionen rätten att invadera, ockupera och införliva delar av Polen.

    Du skriver: “Det är en myt att MR-pakten skulle ha gett grönt ljus till tyskarna att hoppa på Polen.” Detta är en slirig formulering. Vare sig MR-pakten eller ej lär Tyskland ha attackerat Polen. Men MR-pakten gjorde det lättare för Tyskland att ge sig på Polen.

    Du skriver: “Sanningen är den att de styrande kretsarna i Polen deserterade och övergav sitt eget folk och sina egna soldater.” Det är förhållandevis ointressant om detta är rätt eller fel. Tyskland och Sovjetunionen hade kommit överens om att dela Polen mellan sig. Tyskland gjorde grovjobbet och krossade den polska armén. När detta var gjort och Polen var krossat som stat hävdade ledningen för Sovjetunionen att det som hade åstadkommits genom MR-pakten – krossandet av Polen – var god anledning att anfalla, ockupera och införliva östra Polen i Sovjetunionen. Cynism är en underdrift.

    Du frågar mig: “Anser du att Polen 1920 hade rätt att införliva västra Ukraina och västra Vitryssland i Polen?” Min bedömning är att detta är en ganska ointressant fråga då det gäller att bedöma MR-pakten. Dessutom hade gränserna mellan Sovjetunionen och Polen fastställts genom Rigafördraget 1921.

Kommentera