Ett amerikanskt dilemma: Michael Kazin och återbruket av kalla krigets liberalism

4 juni 2022: USS Kearsarge ända inne i Stockholms hjärta, en del i den socialdemokratiska inrikespolitiska kampanjen för ett militariserat ”demokratiskt” Sverige (Foto: Författaren)

---

Michael Kazin har skrivit kritikerrosade böcker om vänsterns historia. Men, ett olustigt problem för oss alla är: att vara expert på vänsterhistoria förvandlar en inte till expert på antimilitarism. Militarism kan definieras som överskott på våldskapacitet i maktackumuleringssyfte, en förmåga som kan ses i förskjutningen bort från diplomati och fredligare lösningar av konflikter. Detta våldsöverskott definieras av självuppfyllande profetior som ”säkerhetsdilemmat” där en stats beväpning provocerar en annan, vilket sätter igång en rustningsspiral. Delar av vänstern har varit mycket dåliga på att motsätta sig militarism, vilket gäller både den bolsjevikiska vänstern (som Simone Weil noterade) och antikommunistisk vänster som stödde de krafter som försvarade kapprustning, CIA-kupper, massdödande med kärnvapen och militära äventyrligheter i Vietnam, Latinamerika och Mellanöstern. Kazins essä i Dissent Magazine (23 mars 2023), ”Reject the Left-Right Alliance Against Ukraine”, faller in i detta större mönster.

Under det kalla kriget stod vänstern inför ett uppenbart dilemma. Å ena sidan ville en del motsätta sig McCarthyism och de överdrifter av antikommunism som förknippas med militär expansionism och inhemskt förtryck. Å andra sidan motsatte sig vissa aktivt kommunistpartiet och Sovjetunionen. Hur skulle man kunna motsätta sig den sovjetiska expansionismen utan att stärka den inhemska militarismen? Ett typfall har vi i Americans for Democratic Action (ADA), som motsatte sig både Sovjetunionen och USA:s kommunister. I april 1948 motsatte sig ADA:s konvent i staten New York Henry Wallace som president och stödde istället Dwight D Eisenhower som demokraternas president. Wallace fördömde militarism i både de demokratiska och republikanska partierna och stödde diplomati, nedrustning och till och med omvandling av försvarsindustrin. I sin resolution ”angrep” ADA Wallaces kandidatur delvis på grund av ”hans krav på att blidka Sovjetunionen, trots de lärdomar som kan dras från Tjeckoslovakiens fall” (Pragkuppen ö a) och på grund av ”hans beroende av en hård kärna av kommunistiskt stöd.” Medan många såg Wallaces allians med kommunister som ett misstag, kan andra se motstånd mot Wallaces antimilitarism som det största misstaget.

ADA:s omfamning av Eisenhower var ett stöd för militarism. I sitt avskedsanförande den 17 januari 1961 talade Eisenhower emot det militärindustriella komplexet, han hade tidigare skrivit det som Seymour Melman i Pentagon Capitalism kallade ”födelsebeviset” för det militärindustriella komplexet. Detta ”födselbevis” utfärdades av dåvarande general Eisenhower 1946 i sin egenskap av överbefälhavare för USA:s armé. Det kallades formellt ”Memorandum for Directors and Chiefs of War Department General and Special Staff Divisions and Bureaus and the Commanding Generals of the Major Commands.” Melman förklarar att detta dokument formulerade ”idén om en nära, fortsatt relation mellan armén och civila forskare, industri, teknologer och universiteten.” ADA:s stöd för Eisenhower två år efter memorandumets tillkomst illustrerar hur en del av vänstern engagerade sig i den faustianska uppgörelsen om att omfamna USA:s militarism i försöket att motsätta sig den ryska (sovjetiska) varianten.

Kazin, en tidigare redaktör för Dissent, upprepar ADA:s ståndpunkt, vilket är något ironiskt för en historiker från den amerikanska vänstern. Liksom ADA kombinerar han motstånd mot rysk expansionism genom att alliera sig med USA:s militarism. Ett intressant kuriosum i detta sammanhang är hur den publikation som han är mest förknippad med gav en plattform för olika skrifter av Seymour Melman och C Wright Mills, författare som liksom Wallace försökte avslöja amerikansk militarism. Oliktänkande gjorde detta, men hade ibland betänkligheter. Vintern 1963 publicerade Dissent en retrospektiv av Harvey Swados, ”C. Wright Mills: A Personal Memoir.” Där skrev Swados: ”Jag tror inte att jag överdriver när jag säger att Mills aldrig var djupt påverkad av vad totalitarismen gjorde med stora massor av människor. Till vissa intellektuella, ja; men inte till massorna.” Han hävdade att för Mills ”var stalinismen … inte föraktlig för vad den gjorde mot nationella minoriteter, mot arbetare och bönder, mot miljoner som försvann i Sibirien, utan för dess politiska vulgaritet och intellektuella tomhet.” På detta sätt gick Mills i Dissent samma öde till mötes som Wallace, d v s antimilitarism avlegitimerad av en förening med att vara mild mot ryssarna.

I ”Taking It Big: C. Wright Mills and the Making of Political Intellectuals” berättar Stanley Aronowitz en annan historia. Mills kritiserade Irving Howe, en av oliktänkarnas nyckelfigurer, för att ha ”fastnat i lägret för vilket den ’ryska frågan’ förblindade dem för verkligheten i en värld där demokrater och socialister inte hade något annat ställe att ta vägen än att stå emot båda ländernas våld. mot ett krig som det inte fanns någon återvändo ifrån.” Mills trodde att anslutningen till denna väg ”oundvikligen drev den antikommunistiska vänstern in i maktelitens omloppsbana, precis som kommunisterna var förankrade i stalinistiska antaganden.” Mills ”stödde en förmodad tredje ståndpunkt”, vilket blev en av hans ”riktlinjer” för ”hans efterlängtade nya vänster”. Ändå spred Mills ”uppmaningen om ett realistiskt förhållningssätt till världspolitiken och bort från driften till militarism i båda stormakterna mot kärnan i den allmänna liberala opinionen.”

Militärt angrepp på demokrati i väst

Efter att ha fördömt Putins flagranta militarism i Ukraina hävdar Kazin att ”ett ansenligt antal amerikanska vänsterpersoner har anammat en alternativ verklighet.” Kazin säger att för dessa vänsterpersoner ”är den skyldige Natos expansion efter det kalla kriget, underblåst av den amerikanska statens och kapitalets strävan att forma världen efter sina önskningar.” Han fortsätter genom att säga att ”kritikerna ignorerar eller avfärdar det faktum att varje nation som gick med i Nato gjorde det frivilligt, i vetskap om att Ryssland var kapabelt att inleda den typ av attack som nu pågår i Ukraina.” Samtidigt som de erkänner att Natos expansion ”mycket väl kan ha varit för snabb”, har inte ”dessa nyare medlemmar gjort något som hotat Putins regim” tillsammans med alla Nato-medlemmar som gillar ”en demokratiskt vald regering”. Dessa utgör en kontrast till andra, icke-demokratiska stater som stöder Putins ståndpunkt om Ukraina. Kazins internationalism är emot isolationism, så antimilitaristiska allianser med högern reduceras till dumma reaktionärer. Han säger att vänsterpersoner ”gör gemensam sak med några av de mest fruktansvärda och framstående ståndarna från den Trumpianska högern” som Tucker Carlson och Marjorie Taylor Greene. Greene hävdade att kriget i Ukraina drevs av USA.

Kazins dekonstruktion av högerextrema och beröm för Natos ”demokratiska” allierade är helt galen. Hans kritik av Carlson och Greene innebär kunskapsmotstånd eftersom Kazin i grund och botten säger att om dessa två personer förespråkar en teori om att jorden är rund så måste världen vara platt. Kazin själv har gjort gemensam sak med antidemokratiska krafter. Hans sympatier för demokratin i Nato-allierade stater är ytlig och vilseledande. Pro-Nato-mästare bland ”demokratiska” stater som Sverige drev fram sin position på ett fullkomligt odemokratiskt sätt i en regerings- och militärledd teater, understödd av mediernas uppvisning av militärexperter och riggade ensidiga paneldebatter om kriget. Röster mot kriget i fredsrörelsen och inom universiteten trakasserades med hatretorik eller med mer subtila former av hot. I Sverige har krigskampanjen förknippats med högerkrafter i regeringen (eller dess allierade) som har kämpat för betydande militärbudgetökningar, övergivit klimatmål, hotat offentliga radiosändningar och stött antisemitisk och islamofobisk hatpropaganda. Den svenska regeringen meddelade nyligen att minskning av stödet till det civila samhällets opinions- och folkbildning med 87 procent från 155 till 20 miljoner svenska kronor (enligt Maja Landin i den svenska fredstidningen Pax nr 1-2023). Under den svenska krigskampanjen (juni 2022) välkomnade dåvarande socialdemokratiske statsministern (Magdalena Andersson) ett flottbesök med ett amerikanskt hangarfartyg mitt i hjärtat av Stockholm – reklam för både besparingar i den amerikanska välfärdsstaten och för den svenska allmänhetens panik inför ryska aggressioner. Militära ledare har också hållit tal som cirkulerat i media som antyder en potentiell rysk invasion, utan att blinka. Och sällan – om någonsin – bjöds någon in för att avslöja deras egennyttiga nonsens och självuppfyllande paranoia. Under sken av att signalera till ryssarna, har svenska politiker hjälpt till att avdemokratisera hela diskursen. Kazins blankcheck för amerikansk militarism är en del av denna transnationella militaristiska eufori.

Kazin mot The New York Times

Genom att antyda att motstånd mot krig är ett stöd för Putin, undviker Kazin kärnan i det antimilitaristiska perspektivet, det vill säga tanken att påtryckningar på den amerikanska regeringen kan påskynda en uppgörelse. Istället verkar Kazin tro på myten om militärmakt som driver fram en lösning för Ukraina, helt utan diplomati. Denna inställning är farlig. Som krigskritikern Dimitri Lascaris nyligen förklarade ”mycket av de vapen som skickas till Ukraina kommer att hamna hos kriminella organisationer, som Interpols chef varnade för i juni 2022.” Kerstin Bergeå varnade i en svensk radiointervju den 8 april för att dessa vapen skulle kunna hamna i händerna på svenska kriminella gäng. En genomgång av en serie artiklar i The New York Times (NYT) avslöjar att Kazins position är mycket mer militaristisk än denna ledande röst för det liberala etablissemanget. Dessa artiklar tyder på att USA:s ståndpunkt har varit att kombinera vapenöverföringar som ett sätt att pressa Ryssland snarare än att utnyttja diplomatiska lösningar och påskynda ett slut på konflikten.

Den 10 februari 2022 skrev Andrew E. Kramer en artikel för NYT med rubriken ”Beväpnade nationalister i Ukraina utgör ett hot inte bara mot Ryssland.” Där hävdade han att dessa nationalister ”kan … destabilisera” den ukrainska regeringen om den skulle gå med på ”ett fredsavtal som de förkastar”. Kazin överväger dock aldrig att alla dessa vapenleveranser kan stärka militaristernas ställning i Ukraina och få krafter för fred och diplomati att spåra ur.

Den 25 april 2022 (uppdaterad 2 maj 2022) skrev David E. Sanger en artikel med rubriken ”Beyond Austin’s Call for a ’Weakened’ Russia, Hints of a Shift”. Där förklarade Sanger att USA rörde sig mot ”ett situation, som sätter Washington i direkt konfrontation med Moskva, och som amerikanska ledande regeringstjänstemän sett som önskvärt i flera år.” Kazin förbigår de olika riskerna som är förknippade med Sangers artikel, t ex säger han inte ett ord om risken för ett kärnvapenkrig eller ens om eskalering mot ett sådant.

Den 19 maj 2022 tog NYT-redaktionen upp punkter som Kazin också ignorerade. De frågade om USA ”försökte hjälpa till att få ett slut på denna konflikt, genom en uppgörelse som skulle möjliggöra ett suveränt Ukraina och skapa någon form av relation mellan USA och Ryssland” eller om USA ”nu försöker att försvaga Ryssland permanent”. NYT fortsatte med att fråga om ”regeringens mål ändrats till att försvaga Vladimir Putin eller att få bort honom”. De frågade om målet var ”att hålla herr Putin ansvarig som krigsförbrytare” eller ”att försöka undvika ett ännu större krig”. NYT varnade också för att ”Vita huset inte bara riskerar att förlora amerikanernas intresse för att stödja ukrainare – som fortsätter att lida förlust av liv och försörjning – utan långsiktigt även äventyrar fred och säkerhet på den europeiska kontinenten”.

Den 31 maj 2022 skrev Christopher Caldwell en ledare för NYT med titeln ”Kriget i Ukraina kan vara omöjligt att stoppa. Och USA måste bära mycket av skulden”. Där skrev han ”USA gör inga eftergifter” och att göra det ”skulle vara att tappa ansiktet”. Inför det kommande valet ”blockerade regeringen alla vägar till förhandlingar och arbetar istället för ett intensifierat krig”. Men eftersom Caldwell hade skrivit för den nykonservativa pressen, kunde han fritt citera Noam Chomskys varning för farorna med eskalering och blancocheckar för militarism. Caldwell fortsatte att varna för eskaleringens faror i en essä för NYT den 7 februari i år, ”Ryssland och Ukraina har nytta av att förhandla. USA har andra planer.” Däremot anser Kazin att USA hjälper Ukrainas försvar, alltså bidrar inte till landets förstörelse.

Dårarnas militarism

Kazin förstår tydligen inte USA:s klart uttalade politik mot utökad hegemoni i världen på Rysslands bekostnad, att detta provocerar Ryssland och dess militarism, och därigenom ökar den ekonomiska och politiska marknaden för USA:s egen militarism. Istället skriver han: ”USA kan ha den mäktigaste krigsmaskinen, men Biden skickar inte vapen till Ukraina i ett försök att underordna Ryssland sin vilja.” Han hävdar att vänsterröster som är emot att ”hjälpa Ukraina” representerar ”en antiimperialism för dårar”. I likhet med många andra hävdar Kazin att kriget i Ukraina rätt och slätt utlöstes av Putins beslut, och har inget att göra med USA:s handlingar. Den ofta upprepade formeln, Timothy Snyder-receptet, om du så vill, är enkel. Om vi inte beväpnar Ukraina kommer de att uppslukas av Ryssland, och det är vänsterns plikt att stödja Ukrainas självständighet. Utgångspunkten är att Putin inte kommer att förhandla, vilket väcker frågan om varför Ryssland skulle förhandla om USA (som understödjer Ukraina och organiserar den statens ”autonomi”) inte ens kommer att överväga meningsfulla förhandlingar. Ryssland kommer inte att förhandla (eller kommer inte att göra det innan ännu mer av Ukraina är förstört).

Om republikanerna får makten att skära ner stödet till Ukraina, kommer Joe Biden få ”Rysslands vägarn att förhandla”-inställning rakt i ansiktet, tillsammans med Kazin och andras tro på ”dårarnas pro-militarism”. Denna dårskap bygger på tron att en oändlig mängd pengar finns som kan slösas på militära lösningar av konflikter. Kazan förklarar att USA:s militära åtagande på 46,6 miljarder dollar på dödshjälp till Ukraina (i slutet av januari 2023), var ”lite mer än ett avrundningsfel” jämfört med ”vår extremt uppblåsta militärbudget”. I krigen som pulvriserade Vietnam, Irak och Afghanistan (som tillsammans kostade biljoner) lärde vi oss att USA till sist drar sig ur och stänger av budgetkranen. Kazin, historikern och den självutnämnda revisorn, uppskattar inte det som sker. ”Dumhetsintervallet” (innan budgetkranen stängs av) är vad liberala militarister strävar mot, alltså i en tid av spektakulära framföranden av ”realistiska ställningstaganden”, som senare visar sig vara komplett nonsens. De liberala militaristerna, ständigt utpekande av antimilitarister som Putins nyttiga idioter, är själva nyttiga idioter för USA:s och NATO:s militarism.

Kazin, liksom andra vänstermilitarister, förstår inte gränserna för militär makt. Detta för oss tillbaka till den tredje vägen, bortom omfamningen av Ryssland och militarismen. En position som till och med oliktänkande gav utrymme för på kulmen av det kalla kriget. Våren 1961 publicerade Seymour Melman en essä där, ”Arms Control: The New Defeatism”. Där förklarade han gränserna för militär makt som ett medel för att begränsa rysk expansionism: ”I avsaknad av en användbar politisk teori och en vilja att utmana det sovjetiska systemet med politiska och ekonomiska metoder, har många amerikanska strateger fallit in i en känsla av politisk hopplöshet. Konservativa politiska och militära analytiker har ingen sammanhängande syn på hur man ska klara av de spirande sovjetiska politiska kampanjerna i Asien, Afrika och nu i Sydamerika. Om acceptabla politiska metoder inte är tillgängliga för dessa män, måste utvidgningen av det sovjetiska systemet enligt deras uppfattning begränsas med militära medel.” Den sovjetiska maktexpansionen ”upprätthölls” trots att USA hade ”kärnvapenmonopol, överlägsenhet och parallell förmåga”.

Melmans observationer kan nu tillämpas på alliansen Ryssland–Kina. Under flera decennier har USA:s politik i Asien, Afrika och Sydamerika misslyckats. En betoning på kriget mot terrorismen och annat bistånd tillät Kina att fylla tomrummet genom att investera i och snabbt expandera handeln med dessa regioner. Kriget i Irak accelererade både iransk och kinesisk makt på USA:s bekostnad. Kriget i Ukraina, som föregåtts av Natos expansion österut, accelererar militaristernas makt på bekostnad av USA:s ekologiska-/välfärdsstat, vänstern och Europas säkerhet. En sammanhängande amerikansk politik borde grunda sig på en mer samarbetsvillig hållning gentemot ryssarna, som Wallace och Mills hävdade efter andra världskriget, inte militaristisk expansionism som gynnar militarister i både Ryssland och USA. Även om Putins militarism är relativt farlig, så är den dock inte mer galen än den som håller igång ett krig som dödar tusentals, riskerar kärnkraftsolyckor och slösar bort oändligt med resurser.

Hurrarop från vänster efter mer militarism är en lyx vi inte längre har råd med. Vänstern borde använda sina krafter för att tvinga Bidenadministrationen (och dess NATO-allierade) emot en lösning i Ukraina. Vissa undrar över hur Ryssland kan tillåtas lägga beslag på ukrainskt territorium, vilket gör Europa osäkert. Jag är dock mycket mer orolig över att servera detta ”Nato-bete” till Ryssland, som medför att USA destabiliserar Europa, handel och demokrati och därmed gör världen mindre säker.