Min cykel utrustad med praktiska packväskor. På pakethållaren finns plats för ytterligare packning.
År 1985 hade jag prövat på långfärdcykling i Frankrike. Startade i Milano varifrån jag cyklade söderut för att nå alppasset Col de Larche och komma in i Frankrike. Cyklade sedan norrut i franska alperna över bland annat Col du Galibier (2645 meter) för att så småningom nå Genève varifrån jag flög hem. Jag övernattade under cykelturen på de campingplatser som sommartid är öppna i Frankrike.
Denna cykeltur gav mig mersmak för långfärdscykling så när jag året därpå skulle fylla femtio år den första april bestämde jag mig för att fira det på en restaurang i Menton på Cote de Azur strax intill gränsen till Itailen. Restaurangen hade en stjärna i Guide Michelin vilket skulle garantera en njutningsfull kväll.
Den här gången startade jag cykelturen i Genève för att så småningom avsluta den i Milano hos min syster och svåger. Vid denna årstid var alla campingplatser stängda så jag fick räkna med att övernatta på hotell. Dessutom kunde jag inte som föregående år räkna med ett ständigt vackert väder utan fick rusta mig för att klara regn och lägre temperaturer.
Jag hade en rejäl regncape i impregnerat tyg som gick ner ordentligt över styre och sadel och var tillräckligt kraftig för att hålla sig på plats även i ett ordentligt blåsväder. Dessutom sydväst och byxholkar från tidigare fjällvandringar samt rejäla långskaftade stövlar. En utrustning som skulle visa sig komma väl till pass.
När jag landat i Genève fick jag rum på ett hotell strax intill där jag kunde ställa in min isärtagna cykel i ett garage och packa om packväskorna på rummet. Efter petit dejeuner var det bara att montera ihop cykeln och efter att ha trampat söderut via Genèves centrum och en bro över Rhone var jag inne i Frankrike. Jag skrev så här i min resedagbok:
” … Men så börjar besvärligheterna. Jag måste över en höjd som väl knappast kan kallas ett pass (676 meter) och nu börjar ett envetet droppande som kommer att hålla i hela dagen. Som vanligt tror jag först att jag kan klara mig utan regnkläder och samtidigt blir motvinden allt kraftigare. Så inser jag att regnkläderna måste på men förstår samtidigt att jag måste gå. Det går inte att cykla i regncape i det här vädret. Såväl sydväst, regncape, byxholkar som stövlar kommer till heders och jag börjar vandringen uppåt. Ett par kilometer blir det nog innan jag nått krönet och kan börja rulla nedåt …”
Jag fortsätter i regnet och når efter en dagstur på 82 km Belley där jag tar in på ett hotell och gör mitt bästa för att torka kläderna. Hittar en restaurang och äter en rejäl middag med förrätt, två varmrätter, ostar och dessert. Efter detta sover jag gott.
Morgonen därpå börjar med ett hagelblandat regn. Jag har planerat att nå ett litet enstjärnigt hotell utanför Grenoble, men motvind, backar och en våldsam snöstorm får mig att stanna i Voiron. Dagsetappen blir bara 58 km.
Onsdag morgon är kylig men det är uppehållsväder och jag tycker mig cykla under en klarblå himmel men ser regnskyar åt alla håll. Dagens mål är en liten tvåstjärnig restaurang i Pont de L’Isère utanför Valence. Jag är spänd på hur jag skall bli mottagen som cyklist, men Madame vid den eleganta receptionsdisken svarar glatt ”bien-sur” när jag frågar om de har ett ledigt rum. Hon är också glatt överraskad av att jag kommer på cykel.
Middagen utgörs av flera förrätter och ett par varmrätter. Sedan rullar man in en ostvagn och därefter två dessertvagnar. Till kaffet ställer man in tre assietter med hemgjorda kakor och konfekt. Jag mår som en prins!
Torsdag morgon är först igenmulen, men så skingras molnen och fler och fler kläder åker av. Till slut trampar jag på längs högra stranden av Rhone i T-tröja och kortbyxor. Till vänster om floden blommar fruktträden mer och mer ju längre söderut jag kommer.
Jag bestämmer mig för att ta en väg till höger upp i Massif Central för att nå början av Val d’Ardeche. En mäktig ravin som floden skurit djupt ned i den kalkhaltiga berggrunden. Av alla bilar med kanoter på taket som kör om mig förstår jag att de har samma mål. Jag hittar ett rum där jag övernattar inför cykelturen nedför ravinen.
Dagen börjar med en lång och brant uppförsbacke. Vägen längs ravinen går nämligen högt upp på bergssidan med ett antal utsiktspunkter med vidunderlig utsikt ned i den djupa ravinen.
Väl ute i Rhones dalgång igen har jag redan sett ut dagens resmål. En enstjärnig restaurang strax utanför Avignon. Även här möts jag av en vänlig dam i receptionen. Hon är hustru till en av mästerkockarna och vill gärna tala sin välvårdade engelska. Monsieur le chef lui-même, lite fyllig och mycket bullrig, går runt och konverserar gästerna. När jag efter många delikata rätter nått fram till den lilla koppen med starkt kaffe ackompanjeras den av ett fat med hemgjord konfekt.
Morgonen därpå, när jag cyklar på bron över Rhone, gnolar jag på ”Sur Le Pont de Avignon” och resans första besvärliga dagar år glömda. Jag cyklar nu rakt österut med Alpes Maritimes till vänster om mig. Stannar för att ta en bild av bergskedjan och då passar den kraftiga mistralen på att blåsa omkull cykeln. Det går undan i medvinden och jag har redan tillryggalagt 140 km när jag ser en skylt vid vägkanten som visar mot ett hotell i lugn miljö. Här får jag bo i ett separat litet hus och äta en rejäl middag i en valvformad matsal med öppen spis.
Nästa dag blir besvärlig. Det blåser kraftigt och jag åker fel. Dessutom tvivlar jag på att min klocka går rätt. Jag ringer, som varje dag, min mor och får det bekräftat. Klockan är inte kvart över fyra utan snart halv sju. Ett mycket enkelt men trevligt hus har texten ”Hotell”. Där finns ett ledigt rum och jag hinner precis duscha innan middagen med fast meny serveras. Enkel och rejäl husmanskost som är precis vad jag behöver.
Här går alperna ända ned till kusten och jag passerar ”Route Napoleon”. Jag hittar ett hotell i Grasse Chateau-Neuf som ser ut som en båt med matsalen i försalongen och en liten utomhusservering på fördäck. Här hittar jag för första gången Tête de Veau på matsedeln. Kalvhuvud som är min favorit sedan jag första gången åt rätten på 1960-talet.
Nu är det den första april och min femtioårsdag. Jag cyklar längs kustvägen och kommer in i Nice via Promenade des Anglais. Men jag föredrar att passera Monte Carlo via La Grande Corniche som går 500 meter högre upp och jag tar mig dit på lägsta växeln. Med samma kuggantal vid pedalerna som vid bakhjulet. På passhöjden i La Turbie fyller jag på med lite matvaror. En slingrande nedfart mot Menton. Dessa backar är värre än de riktiga alpvägarna. Äter lunch på en parksoffa vid Medelhavets strand. Så ger jag mig iväg för att leta rätt på min enstjärniga födelsedagsrestaurang. Den visar sig ligga på en pråm i hamnen och har ännu inte öppnat för säsongen. Efter en lång färd visar det sig att mitt tänkta mål inte finns!
Jag ger mig på jakt efter ett hotell och ser att det står Complet (fullt) på många dörrar. På det första hotell jag frågar är det också fullt men jag får där tips om ett annat. De flesta restauranger i Menton verkar vara anpassade för turister, så jag väljer den som hör till hotellet. En enkel trivsam lokal med rödrutiga dukar på borden. Min födelsedagsmiddag blir Moules mariniérs, Gamba grillés och en mycket god Tarte au Poire.
Intressant och imponerande! Långt bortom vad jag skulle klarat av.
Jag är imponerad över hur den högteknologiske Henrik även behärskar kroppsnära aktiviteter som cykling, vandring och paddling. Och väldigt kul är det att läsa om hans äventyr också.
Hälsningar från hans gamle fjällvandrarkompis Leif.
Min gode vän Pie Blume har tipsat mig om en imponerande cykeltur på höghjuling från Uppsala via Sigtuna till Stockholm som gjordes av en 18-årig yngling år 1881. Den beskrivs på nedanstående sätt i ”Tidning för Idrott” årgång 1882:
”En skolyngling, J. Waern, 18 år gammal, har i dagarna åkt från Uppsala till Stockholm via Sigtuna, omkring 11 mil på 8 timmar, oberäknat ett par timmars uppehåll. I sammanhang härmed torde nämnas att velocipedåkning är förbjuden på Stockholms gator. En kännbar olägenhet för velocipedåkare då han efter en längre tur anländer till stadens tullar, samt nödgas att sitta av och leda sitt fortskaffningsmedel den långa vägen genom staden. Det är att hoppas i sportens intresse, att detta missförhållande snart skall försvinna. Ty kan det gå för sig att åka på Londons, Paris’, Göteborgs m fl städers gator,så torde det ej vara farligare i Stockholm.”
En annan tidig långfärdscyklist är professor Richard Ekblom som jag skrev om i Tåget går, professorn! Han cyklade år 1900 från färjan i Sassnitz till Rotterdam och tog sedan en båt över till London där han upptäckte att det var omöjligt att cykla i den täta trafiken och att det var förbjudet att leda cykeln på trottoaren. Han löste problemet genom att leda cykeln i rännstenen.