Ett återbesök i Dr Sheehans mottagningsrum

marathon

Att tävla är löparens kärleksförklaring (George A. Sheehan)

Running and Being – The Total Experience (1978) hette en kultbok, som lästes med största noggrannhet av flera miljoner löpstarka amerikaner, när det förra årtusendet började närma sig upploppet. Den svenska utgåvan fick en lika kryptisk som misslyckad titel – Joggning: Den nya livsstilen (Norstedts, 1979) – men fann ändå sin trogna läsekrets. Jag ingick själv i denna krets. Att jag påverkades av bokens innehåll vore dumt att förneka.

Författaren var amerikan med Irlandsrötter och hade så smått börjat löpträna vid sitt livs middagshöjd, som lätt krisande 44-åring för att vara mer exakt. Han skrev sig George A. Sheehan, arbetade som hjärtspecialist och kan närmast betecknas som intellektuell excentriker med en starkt romantisk syn på både livet och tingens ordning.

I likhet med astronomen Johannes Kepler hade Dr Sheehan 12 barn, och precis som sin skrivande kollega Emilie Flygare-Carlén växte han upp i en 14-barnsfamilj, för övrigt som den äldste i barnaskaran. Hans hjärta upphörde att slå måndagen den 1 november 1993 efter att ha tjänstgjort i noga räknat 74 år och 361 dygn. Identiskt lika gammal blev, som av en händelse, den milanesiske renässansgestalten Gerolamo Cardano (1501-1576), även han läkare till professionen (och dessutom matematiker, schackspelare, astrolog, uppfinnare, musiker och författare).

Jag läste Sheehans Running and Being redan när boken kom ut och var då hälften så gammal – och tiondelen så klok – som jag är i dag. Men en regnkall julidag 2015, alltså helt nyligen, tog jag mig an den gamle medicinarens löparbibel för andra gången. Jag ville veta, om Sheehans filosofiskt inriktade skriverier ännu höll måttet och om de alltjämt hade något att säga mig.

Både det ena och det andra visade sig vara fallet, och om en stund tänker jag antyda på vilket sätt.

Utom för ett favoriserat fåtal, som poeter och barn, idrottsmän och helgon, är livet väsentligen tråkigt,

… heter det redan i kapitel ett, och jag ler för mig själv. Det beror på att just denna sanning – om det nu är en sanning … – förefaller ha återanvänts snabbt som ögat: ”En bok för barn och dårar, Lidingölöpare och poeter” är nämligen undertiteln på Erik Bengtsons än i dag mycket tänkvärda opus Marathon (Författarförlaget, 1979). Dr Sheehans ”idrottsmän och helgon” har av Bengtson uppdaterats till ”Lidingölöpare och dårar”, medan både poeterna och barnen i oförändrat skick lyckats slinka igenom Erik B-censuren. På s. 69-72 i Bengtsons Marathon behandlas till
yttermera visso Sheehans tänkande i explicit form och nog så detaljerat.

Faktum är att Erik B i sin Marathonbok framstår som något av Sheehans svenske uttolkare. Jag skriver uttolkare – inte epigon. De bådas livshållning är på det hela taget gemensam, men deras åsikter går ibland isär; dårar och helgon är ju inte nödvändigtvis synonyma storheter.

Min egen marathon-karriär var knappast helhjärtad – totalt fem lopp 1979-1981 – och föga imponerande. Någon talang hade jag inte, men jag var och är träningsvillig och väger avsevärt mindre än 80 kilo (ja, rentav mindre än 65). Lördagen den 24 oktober 1981, bara en vecka före U-137:ans grundstötning nere i Blekinge, gjorde jag mitt livs lopp – i Köping av alla platser. Till ort och ställe anlände jag redan under fredagen, tog in på ett vandrarhem och letade sedan upp en pizzeria. Jag hade läst rätt mycket om det hälsosamma (och fullt legitima!) kosttillskott som Moses och hans folk hävde i sig under sin tappra ökenvandring i tidernas gryning och beställde därför in en bamseportion ”manna från himlen”. Men sådana delikatesser fanns inte på matsedeln. I stället fick jag hålla till godo med två jättepizzor av märket Calzone. Mitt beskedliga personrekord, 3:17.03 h från Vällingby anno 1979, skulle äntligen raderas ut och förpassas till långdistanslöpningens sopstation …

På lördagen var det soligt, vindstilla och kallt precis som jag hade önskat. Vi satte av i riktning mot vändpunkten i Hallstahammar, och jag passerade första milen på överoptimistiska 39 min. Ändå flöt det på häpnadsväckande friktionsfritt på den lättsprungna banan. Först två à tre kilometer från mål höll jag på att få mitt löparliv förstört av ett, som jag fruktade, oblitt öde. Det handlade inte om att jag plötsligt gått in i väggen och ville dö på fläcken – utan i stället om att jag trodde mig ha sprungit fel och slirat in på ett sidospår. För första gången under loppet såg jag nämligen inte skymten av en enda medtävlare vare sig framför eller bakom mig. ”Är jag på rätt väg? – Är jag på rätt väg?” hojtade jag i förtvivlans mod gissningsvis några hundra gånger till de fåtaliga västmanlänningar som här och var radat upp sig intill vägrenarna. Ingen av dem behagade svara; de grubblar förmodligen än i dag på vad jag kan ha menat. Så med ens fick jag korn på det välsignade målskynket ett stycke längre fram. Med en äkta känsla av befrielse och på ostadiga ben läste jag av min tid: 2:57.54 h – rekord med närmare 20 minuter!

Med sina 2:37.51 h noterade också Marathonmannen Erik Bengtson ett nytt personbästa i samma tävling. Vann gjorde Tommy Matsson från IF Göta på ganska precis 2:30 h – alltså obetydligt sämre än den tid, 2:26.07 h, som gav Brattforssonen Gustaf Jansson från IK Viking en sensationell bronsmedalj i Helsingfors-OS 1952.

Efter min formidabla succé i Köping siktade jag in mig på nästa begivenhet, Vintermaraton i Rotebro knappa två månader senare. Även det loppet gick enligt ritningarna – i 35 kilometer. Då passerades jag av en Götaduo, vars ena hälft för övrigt var Kauko Kaikkonen, och nästan samtidigt tröt min ork fullständigt. Det är så väggen är beskaffad, och jag känner denna vägg utan och innan, bland annat från Sollentuna 1980. Med normal fart de sista sju hade jag putsat mitt Köpingrekord med ytterligare c:a fem min; nu blev det i och för sig relativt anständiga 3:00.43 h.

På allra sista kilometern hanns jag ikapp av då 60-årige Erik Östbye, som gjorde sin hundrade mara och lyckades underskrida tretimmarsgränsen med någon sekund.

Ja, den mytomspunne Erik Ö hade alltjämt lejonklorna i behåll!

Ett halvår senare var jag återigen inställd på en 2:50-tid och hade anmält mig till en mara i närheten av kungliga huvudstaden. Men det gick åt pipsvängen. Redan installerad hos min lillasyster i Kista drabbades jag oförmodat av ett stycke brakförkylning dagen före loppet och tvangs kasta in handduken. Förkylningar är nu ingenting som vi plötsligt ”får”, inte enligt George Sheehan. Generellt sett orsakas de av högmod, envishet eller överambition, följaktligen av de egenskaper som grekerna sammanfattade under beteckningen ”hybris”. Vid den tankegången har jag själv ofta snuddat.

På 80-, 90- och 00-talen blev det inga fler maror för adjunkt MP. Det är något jag ångrar men sett ur evighetens perspektiv eller från stjärnornas horisont är väl den förlusten trots allt överkomlig.

Dr Sheehan – som sprang engelska milen på aktningsvärda 4:47 min som 50-åring – understryker att löpning är, och måste vara, ren lek men en ytterligt allvarlig lek. Hans bok är i grund och botten en filosofisk utläggning om den ädla konsten att som daglig kilometerslukare leva ett glädjefyllt och växlingsrikt liv. Emellertid finns ett pris att betala för ett sådant liv. Det priset stavas lidande och handlar om nödvändigheten att uthärda fysisk smärta.

Ingen, nästan ingen, springer de sista tio kilometrarna i en mara på lätta fjät med spänstiga kliv och ett inåtvänt leende på läpparna.

Långdistansaren, som brinner med svag låga på en ödslig väg, är i själva verket en av de flitigaste bidragsgivarna till vår samfällighet, anser Sheehan. ”En värld bestående av enbart löpare skulle inte fungera men en värld utan dem vore ett fullödigt helvete.” Erik Bengtson instämmer i sin Marathonstudie: ”Världen må vara räddningslöst förlorad. Om oss löpare, däremot, finns det fortfarande en smula hopp.”

Det går långsamt numera, och min steglängd är en helt annan än för 35 år sedan. Men denna regniga julimånad 2015 tycks det ändå bli ett gott stycke över 200 kilometer för min del, om jag törs lita på träningsdagboken. Att lufsa fram i ur och skur genom Orrholmsspenaten känns av någon anledning uthärdligare än på åratal.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

Kommentera