LÅT MIG FÖRENKLA vad Lena Andersson skrev i SvD den 30 oktober: Orsakerna till gängkriminaliteten ligger utanför politikernas fattningsförmåga och utanför deras makt att stävja. Kriminaliteten lockar unga testosteronstinna pojkar/män idag på samma sätt som soldat- och hjältelivet lockade dem för 400 år sedan. Därför bör vi inta en stoisk hållning till hela fenomenet och invänta bättre tider. Återstår, menar jag, att förklara varför unga pojkar/män inte lockades in i kriminalitet i samma utsträckning för 50 år sedan. Men hon har här trots allt en poäng.
På detta svarade Karin Pettersson i Aftonbladet 1 november: ”Reaktionär dynga!” Och trots allt, det kan man väl delvis hålla med om. Men som sådan var den både välformulerad och tankeväckande. Vad som är reaktionärt idag jämfört med vad som var reaktionärt igår är dock svårt att säga. Förenklat menar hon att det visst är möjligt att hjälpa människor med goda sociala insatser och att där finns lösningen.
Det typiska med dessa båda debattörer är att deras inlägg saknar en viktig dimension i politiken, som uppenbarligen ligger utanför etablerade politikers och mediers synfält idag. Återkommer till det.
Jag håller alltså med Lena Andersson om att politikerna helt saknar kontroll över situationen. Och här vill jag påminna om hur den svenska grundskolan – i en 40 år lång process – bröts ner utan att några politiker lyckades stoppa förfallet. Det bara blev som det blev, ingen kunde förklara varför. Man reformerade och reformerade, men allt gick ändå åt helvete.
Kriminaliteten bland unga pojkar/män i förorterna (som främsta kännetecknet idag på det samhälleliga förfallet) menar jag har samma grundorsaker som förfallet i grundskolan. Grundorsakerna till grundskolans förfall mellan 1980 och 2020 är djupgående ekonomiska och strukturella förändringar, så stora att de försvunnit ur synfältet. Dessa förändringar har nu även lett till kriminaliteten bland unga pojkar/män och ökningen av en massa andra problem (missbruk, varusmuggling, människohandel, gangsterrap och annan kulturell dynga).
Så länge svenska politiker hade kontroll över sin egen statsapparat, det ekonomiska systemet, bankerna, välfärden och kunde kontrollera de yttre gränserna fanns förutsättningarna för ett samhälle där de flesta medborgare kunde se en mening med att följa rimliga lagar och regler. De skapades ju dessutom av en folkvald riksdag. Det fanns i detta en robust folklig sammanhållning trots alla inbördes olikheter. Mycket av detta är idag borta.
Sverige befinner sig med andra ord i en helt ny situation. Ingen har varit med om det vi har idag tidigare. Dags att gräva sig ner och finna de djupare orsakerna till det sociala förfallet. För det beror inte på att människan ibland kan vara ond (vilket är sant) som Lena Anderson antyder, eller på att för lite sociala insatser gjorts i utsatta områden, som Karin Pettersson antyder. Sådant är mitt perspektiv på saken. Men många, särskilt i mina gamla vänsterkretsar, ser mitt perspektiv som hopplöst klasslöst och antikverat.
Mycket väl formulerat, Knut L!
Som talesättet så riktigt framhåller: ”the road to hell is paved with good intentions”. Att då förneka att Lena Andersson har rätt när hon säger att ingen – minst av alla våra politiker – i själva verket har en aning om hur vi ska ta oss ur det predikament i vilket vi har hamnat är bara missriktad polemik. Ingen är hjälpt av att Andersson, som faktiskt visar debattmässig civilkurage (oavsett om man håller med henne eller inte), stämplas som reaktionär. Även om ett sådant stämplande kanske lindrar den inre upprördheten för stunden. Det specifika i den nuvarande situationen – och det gäller ju globalt, inte bara i vårt land – är att ord som ”reaktionär” eller ”progressiv” uttalade på ett allmänt sätt inte längre visar på någon verklig riktning eller lösning.
Är Bill Gates en reaktionär? Tja, kanske det… Fullföljer Xi Jinping den demokratiska traditionen från 1789?
Jag vill själv gärna kalla mig progressiv, t o m socialist. Frågan är bara vad jag menar med det? Och vilka möjligheter jag har att få med mig resten av mänskligheten på min övertygelse? Att jag en gång som ung omsorgsfullt studerande Marx Kapitalet och gärna ville tro att där fanns ett slags facit för framtiden – vilket Marx själv faktiskt betvivlade (”jag skriver inte ut något (politiskt?) recept för framtiden”) – innebär ju inte att det är fel att studera Marx och de andra stora ekonomiska tänkarna. Och på en punkt hade Marx helt rätt; nämligen när han i Hegels efterföljd påpekade att ”sanningen är konkret”.
Det finns nu många konkreta sanningar att (försöka) ta itu med. Den hotande klimatkatastrofen är en. En annan den alltmer osannolika skillnaden mellan fattiga och rika.
Det ringde en man till Radions Ring P1 för 2 veckor sedan och påstod att Tyskland klarar upp 97 procent av skjutningar mellan kriminella gäng, mot betydligt lägre
procent i Sverige.
En viktig orsak är medlemskapet i EU. Uppgivandet av nationell suveränitet och borttagande av gränser har gynnat de nedbrytande faktorer som nu växer relativt fritt. Detta är en naturlig del i kapitalismens utveckling mot globalisering. Det finns en systematisk blindhet bland politiker som ju alla gått med på målen i denna utveckling: marknadens totala överhöghet. Sverige är i mycket ett kapitalistiskt laboratorium där statsmakten dragit sig tillbaka och låter marknaden sköta det som förut var reglerat. Att nu skapa domedagsstämning om klimatet är en naturlig avledningsmanöver för att komma undan frågan om kapitalismens oförenlighet med ett uthålligt liv på jorden. Politikerna har gått ombord på ett tåg som går åt fel håll. De kan inte lösa problemen för de förstår inte vad som är orsaken. Man kan inte gå in i en golfklubb och kräva att få spela bandy. Att forcera fram tusentals poliser kommer inte att lösa problemen med gängkriminalitet. Glöm inte den gängkriminalitet som utövas av våra globala företag och deras skatteparadis. Att en blind säger: vi såg det inte komma är inte så konstigt, om man säger.
Sluta grubbla, du vet ju att det är kapitalismen som är orsaken.
Påståenden kan nog vara bra, men fakta är bättre!
Huruvida ”kriminaliteten ökar” eller ej råder det enligt BRÅ, som haft officiellt uppdrag att kolla detta varje år under ett antal decennier, inget tvivel om. Den minskar! När det gäller ”dödsskjutningar” råder det heller inte några tveksamheter. Trenden är i kraftigt stigande.
Slutsats. Kriminaliteten minskar men på vissa avgränsade områden ökar den! Kanske bör därför insatserna koncentreras på det extrema skjutvåldet, ofta utfört av knappt mustaschmogna tonårsyngel. Öka straffen för skjutvapeninnehav till 20 år på kåken. Utan strafflindringar och annat tjafs, men med goda möjligheter att via gott uppförande och skötsamhet under straffet kunna få en 50- procentig avskrivning i slutändan. Rymningsförsök ska givetvis ge dubbelt straff.
Lätt som en plätt. Inom något år (eller möjligen två) skulle alla skjutglada tonåringar vara stadigt parkerade på olika säkerhetsanstalter.
Ibland blir det lite för många ord för den goda Lena och då kan några bilder ge en tydligare kompassriktning. Här finns bilder från ett 1966 där kunskap och skola var ett kulturellt filter – en annan värld – mot skräp och vandalisering.
VILKA ÄR DE SOCIALA ORSAKERNA TILL BROTT?
Varför blev Hitler, Göring och Himmler folkmördare och krigsförbrytare? De ställde sig alla tre i tjänst hos den aggressiva delen av det tyska monopolkapitalet. Men de från helt skilda sociala förhållanden. Hitler var son till en tulltjänsteman – som enligt Hitler var alkoholiserad – men familjen levde inte i armod. I armod levde inte Himmler, hans far var lärare medan Göring kom från den tyska överklassen. Hans far var jurist, diplomat och kolonialguvernör i tyska sydvästra Afrika. Båda presidenterna, Bush – far och son – kommer från en rik familj. Colin Powell var son till jamajkanska föräldrar som invandrat till USA och han växte upp i de fattiga delarna av New York. (Först Harlem sedan South Bronx). Churchill var från en adlig familj och liksom krigsförbrytaren Carl Bildt. Nobelpristagaren Barack Obama kommer från medelklassen. Alla de nämnda är krigsförbrytare komna från skilda sociala förhållanden men det gemensamt att de tjänat storkapitalet och imperialismen.
Allras direktör och grundare, Alexander Ernstberger, kommer från en välbärgad familj liksom de flesta som håller på med storskaliga finansskojerier och skattebrott (Bankirer, finansmän och rika). Personrån, narkotikahandel inbrott, m m begås av den nedre delen av den brottsliga populationen, de bor oftast i fattiga förslummade områden. Och för dessa är det oftas illa med otaliga volter, social misär och för tidig död.
De som begår krigsbrott i för statsnyttans sak går ofta fria, de blir till och med ärade, en del kan även få fredspriset. De rekryteras ofta från överklassen, men även sociala klättrare kan nå den positionen.
De stora manschettbrotten begås av människor med mycket pengar. Ju mer pengar desto större brott. Väldigt få åker dit!
De ”vanliga” brotten, är de som är påtagliga och som gemene man konkret utsätts eller kommer i kontakt med. Av det kan man dra slutsatsen att den sociala miljön och maktförhållanden bestämmer vilken typ av brott som begås och vilka som gör dem. Tillfället gör tjuven och makter utför krigsbrott.
Därtill drabbar brotten skilda sociala klasser olika, men i slutet är det de stora massorna som får betala med sina liv eller med pengar.
Kenneth Lundgren!
”De stora manschettbrotten begås av människor med mycket pengar. Ju mer pengar desto större brott. Väldigt få åker dit!”
I december 2018 såg jag på text-tv om att det finns 335 miljarder på konton utomlands av ekonomiska brottslingar.
Det diskuteras inte i offentlig debatt i Sverige, märkligt.