Torpederingen av Zara 1917

1917 var det många ryssar som drivits i landsflykt av tsarväldet. Efter tsarens fall ville dessa på olika vägar ta sig hem för att delta i uppbygget av det nya Ryssland. Anders Persson berättar här om de öden som drabbade några hemvändande ryssar på fartyget Zara mellan Shetland och Bergen.

Ångfartyget “Zara” som tillhörde Wilsonrederiet var byggt 1897.

När Lenin återkommit till Ryssland 3-4 (16-17) april blev han, som berättades i avsnitt 17 “Lenin i motvind”, genast häftigt angripen i den borgerliga pressen.

Fredagen den 7 (20) april lade den reaktionära tidningen Novoe Vremja (Ny Tid) av en bredsida emot Lenin och bolsjevikerna. Det hade just blivit känt att ryska politiska flyktingar omkommit när ett engelskt fartyg “Zara” den 31 mars (13 april) torpederats på väg från Shetlandsöarna till Bergen. Av båtens 39 ombordvarande omkom 22 genast vid torpederingen eller drunknade när båten snabbt sjönk. Fyra besättningsmedlemmar omkom senare i livbåtarna av utmattning. Det dröjde nämligen litet över två dygn innan man nådde norska kusten.

Bland de omkomna fanns åtminstone två ryska politiska flyktingar på väg hem, omtalade som Karpovitj och Jansen medan en Jakovlev överlevt men vårdades på ett sjukhus i Bergen. Detta föranledde nu Novoe Vremja till följande utgjutelse: “De som är användbara för Tyskland är levererade i specialtåg till ryska gränsen. De som inte är användbara hålls i fängelse eller dödas. De förde Lenin & Co i säkerhet till Ryssland, medan ett skepp [Zara] med ryska emigranter som inte åtnjöt de tyska myndigheternas ynnest blev sprängd på sin färd från England till Bergen.”

Lenin bedriver nu propaganda emot den folkets armé som skyddar Rysslands frihet, skrev Novoe Vremja och fortsatte:

“Karpovitj, Jansen och deras kamrater som inte önskade ansluta sig till Lenins triumfartade procession genom Tyskland, vilar nu på havets botten. Hur bekvämt är det icke att vara på vänskaplig fot med Rysslands fiender? Då får man gratis resa genom Tyskland, ett ärorikt mottagande i Ryssland och inkvartering i ett lyxigt palats – också det utan kostnad!”

Lenin hade inga svårigheter att försvara sig genom att påminna om att han och hans medhjälpare inte fått tillstånd av det brittiska myndigheterna att ta vägen hem via Skottland.

Så långt var det inte mycket mer att hämta för en historiker som ville koncentrera sig på ryska revolutionen 1917. Men jag hade svårt att behärska min nyfikenhet: Vad var det för fartyg? Vad hade hänt på havet? Vilka var Karpovitj, Jansen och Jakovlev?

Fartyget
Om fartyget “Zara” och dess undergång finns det en rik dokumentation på nätet. Detaljer om fartyget och attacken som skedde vid position 60° 08′ nord och 1° 52′ ost 90 sjömil (170 km) väster om Hellisöy fyr.

Ja, man kan på nätet till också få veta lite om den tyske ubåtskaptenen, den 30-årige Franz Grünert ombord på “SM U-30”

Torpederingen
Kaptenen på “Zara” överlevde och avgav en rapport. Men en olycklig tillfällighet gör att vi har tillgång till en mycket mer kuslig beskrivning från den lilla tidningen Västra Finland i Ekenäs. Ombord på “Zara” fanns nämligen flera finländska besättningsmedlemmar från fartyget “Tammerfors” som i februari blivit torpederad i Engelska kanalen och nu var på väg hem, kaptenen K.W. Lönnroth, styrmännen G. A. Ekholm och Vilhelm Holmström, maskinisterna Alfred V. Forsberg och J. V. Holmström samt städerskan E. Mattsson och kokerskan B. M. Palm.

På långfredagen hade de ombord på “Zara”, lämnat London. Ångaren hade färdats utmed Englands kust och den 13:e från Lerviks hamn på Shetlandsöarna stuckit ut till havs mot Norge. Fartyget åtföljdes av en brittisk torpedbåt, som dock efter sex timmar vände tillbaka till Shetlandsöarna. Två timmar senare dök en tysk undervattensbåt upp. Så här berättade förste maskinisten Albert Forsberg:

“Den 13 april kl. 5,45 e. m. fick man syn på en undervattensbåts periskop och inom ett ögonblick hade ‘Zara’ träffats av en torped, som sänkte ångaren inom två minuter. Man hann endast sätta ut en räddningsbåt och i denna upptogos nu 34 personer, medan de övriga under hjärtslitande nödrop flöt omkring på det av vrakspillror uppfyllda havet. Från den överfyllda räddningsbåten kunde man intet göra för att rädda de olyckliga och till sin förbittring fick man se u-båten med sakta fart styra mitt genom de för livet kämpande kamraterna, utan att göra ens ett försök till deras räddning.”

På detta sätt omkom bland andra “Tammerfors” förste styrman, kapten Gustaf Ekholm. För de i räddningsbåten började nu en hemsk och mödosam färd. Olyckan hade inträffat ungefär mitt ute på Nordsjön, men något närmare Shetlandsörna än Norge. Men på grund av den västliga vinden beslöt man att söka nå norska kusten och satte kurs på Bergen, drygt 100 mil bort.

“Zaras” position när hon sänktes av den tyska u-båten 13 april 1917. Livbåten drev sedan åt ONO till Utvaer fyr 15 mil norr om Bergen.

“Med tillhjälp av ett litet segel och under mödosam rodd strävade man framåt, svårt plågad av kölden, som under färden gjorde slut på fem av de ombordvarande, fyra negrer och en engelsman. Till en början gynnades man av någorlunda vackert väder och gynnsam vind, men den 14 april vid ett-tiden på dagen uppstod en orkanlik ostlig storm, varunder man blott hade att värja båten för brottsjöarna.”

Den 15:e på natten upphörde stormen och vinden vände åter till västlig och nu kunde man slutligen samma dag på morgonen nå land, vid Utvaer fyr c:a 15 mil norr om Bergen.

“Norska fiskare kom dem till mötes och ägnade dem den första välbehövliga hjälpen, ty de flesta var svårt förfrusna. Sålunda måste exempelvis kapten Lönnroth och maskinisten Holmström vid framkomsten till Bergen den 17:e intas på sjukhus, varifrån de dock efter ett par dygn kunde utskrivas. Maskinisten Forsberg och kapten Holmström, som sluppit relativt lätt undan skadorna inskränkte sig till förfrusna fötter och tår, anträdde hemfärden den 19:e och anlände i går [den 25:e] till hemstaden efter sin av strapatser och umbäranden uppfyllda färd. I dagarna torde även kapten Lönnroth och maskinist Holmström kunna väntas hem.”

Hufvudstadsbladet och Viborgs Nyheter återgav uppgifter från Bergen att under lördagen den 14:e, d v s ett dygn efter sänkningen, tomma livbåtar observerats i området. Om de var från “Zara” stod dock inte att finna ut. Enligt kaptenens rapport fanns det mer än en livbåt ombord, men bara en tycks ha kommit till användning. Det bör ha varit omkring 8 grader i vattnet.

De ryska emigranterna
Den som i nyhetstelegrammen kallades Karpovitj hette Pjotr Karpovitj och var en (ö)känd socialistrevolutionär. Han hade 1901 i ett attentat mördat dåvarande utbildningsministern Nikolai Bogolepow (1846–1901). Karpovitj greps och tilldömdes 20 års fängelse men lyckades rymma efter fem år.

Pjotr Vladimirovitj Karpovitj (1874-1917) finns omnämnd i en polemisk artikel av Lenin 1902 https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1902/feb/15.htm

Karpovitj flydde till England där han enligt Wikipedia försörjde sig som massör och blev vän med den senare sovjetiska utrikesminizteern Ivan Maiskij.

Den andre omkomne, Jansen, var en lettisk socialdemokrat, som gavs en utförlig nekrolog i finlandssvenska Arbetet den 24 april där han också kallades “Braun-Jansen”. Hans riktiga namn lär dock ha varit Jens-Jan Eristovitj:

“En god och duktig partikamrat har ljutit döden, som offer för ett av dessa illdåd, varpå detta krig är så rikt. Vår lettiske kamrat Jansen var en av dem som omkom, då ångaren ‘Zara’ på väg från England till Norge sänktes av en undervattenbåt.

Karpovitjs död uppmärksammades av den icke-bolsjevostiska ryska vänstern bl a med en stor nekrolog i mensjevistiska Iskra (no 14). [klicka!]

Jansen var en av den lettiska socialdemokratins grundläggare. Vårt lettiska broderparti kom till under svåra födslovåndor, ty från början hade det att kämpa mot tsarismens vilda horder. När revolutionen 1905-06 bröt ut, intog den lettiska socialdemokratin en ledande ställning i sitt folks frihetsrörelse; man talade rent av om en ‘lettisk republik’, och i spetsen för hela rörelsen – som republikens president alltså – stod Jansen.”

När revolutionen misslyckades flydde Jansen med sin familj till Finland:

“Utan ett enda papper, som kunnat visa vem han var, med sitt ärliga ansikte som enda legitimation, kom han till oss i Helsingfors och sade: Jag är Jansen.

I några år levde han bland oss, och vi alla som lärde känna honom lärde också uppskatta honom. Enkel och kamratlig, klartänkt och pålitlig — sådan var han. I våra tidningar och tidskrifter medarbetade han — en del av våra läsare torde erinra sig hans artiklar i ‘Folktribunen’ – och på det sättet sökte han skaffa en ringa inkomst för att underhålla sig, sin hustru och sina barn.”

Men marken började bränna under hans fötter också i Finland och 1910 begav sig familjen till England.

Den tredje emigranten, den som överlevde, var den 31-årige bolsjeviken Vasilij Jakovlev och om honom finns det mycket att berätta. För det första så hette han Konstantin Myachin och kom från Ufa borta vid Uralbergen (inte från Finland eller Lettland som ibland uppges).

Konstantin Alekseevich Myachin (1885-1938) några år före utbrottet av första världskriget.

Myachin blev partimedlen 1905 och var 1908 med om att för partiets finanser råna en banktransport där en tjänsteman dog och flera skadades. Myachin flydde till Genève, men återkom strax för att delta i ett ännu mer spektakulärt överfall med sjuttio deltagare. Nu dödades fyra banktjänstemän och tio sårades.

Nu flydde han till utlandet för att stanna, i Sverige, Tyskland, Italien och Belgien varifrån han 1914 tog sig till England, och 1917 gick ombord på “Zara”. När han lämnat sjukhuset i Bergen och tagit sig hem gjorde han karriär i partihierarkin, bland annat medlem i Petrograds “Militära Revolutionära Kommitté”.

Efter Oktoberrevolutionen blev han kommissarie för telefon och telegraf, men anslöt sig också till Tjekan (föregångare till KGB). I april 1918 fick han ansvar för att transportera den avsatte tsaren Nikolaj och hans familj från Tobolsk till Jekaterinburg, “Urals röda huvudstad”.

Med detta inträder Myachin i Världshistorien och det är omöjligt att i detta sammanhang redovisa alla de olika versioner av hans handlande som finns tillgängliga. Enligt somliga hade han blivit alltför vänskaplig med tsarfamiljen och sökte antingen rädda dem österut via Vladivostok eller överlämna dem till tyske kejsaren, Nikolajs kusin.

Som bekant kom tsarfamiljen oskadda till Jekaterinburg, bara för att mördas senare på sommaren. Myachin deltog då i inbördeskriget, men efter komplicerade intriger, flydde han till Kina. Där häktades han 1927 av Chiang Kai-sheks styrkor, men flydde och återvände till Sovjetunionen där han sattes i sibiriskt läger. Men han skötte sig så bra att han fick en chefsposition i “Gulagarkipelagen”. Den varade i fyra år (1933-37) men 1938 kom han ånyo i onåd och avrättades under de stora utrensningarna.

Kanske hade det varit bättre om Jakovlev 1917 gjort sällskap med Karpovitj och Jansen på Nordsjöns botten?

  2 kommentarer for “Torpederingen av Zara 1917

  1. Jan Arvid Götesson
    2018-01-08 kl. 4:20

    ”Av båtens 39 ombordvarande omkom 22 genast vid torpederingen eller drunknade när båten snabbt sjönk.”

    ”Man hann endast sätta ut en räddningsbåt och i denna upptogos nu 34 personer, medan de övriga under hjärtslitande nödrop flöt omkring på det av vrakspillror uppfyllda havet.”

    Jag får inte ihop detta.

  2. Anders Persson
    2018-01-08 kl. 9:35

    Jan-Arvid G!
    Helt rätt, och slarvigt av mig. Å andra sidan förekom det ganska avvikande uppgifter om antalet omkomna, om det bara fanns en livbåt m m. Men jag borde ha presenterat det så det inte inte såg motsägelsefullt ut åtminstone.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *