Ett par rader om de smått otroliga systrarna Mitford

Familjen Mitford, föräldrar, sex döttrar och en son.

Nancy, Pamela, Diana, Unity, Jessica och minstingen Deborah var alla i nämnd ordning döttrar till den ”2:e baronen av Redesdale” och dennes hustru. Baronen tillhörde själva gräddan av engelsk överklass och blev med åren stridbar antinazist med den styva överläppen – his stiff upper lip – intakt. Hans sex kvinnliga avkomlingar har gått till historien som de fabulösa Mitford-systrarna, charmfulla, spirituella, litterärt begåvade, i några fall ganska så knäppa och påfallande blåögda (även i fysiskt hänseende).

Två av systrarna har jag känt till under ganska lång tid:

Unity Valkyrie Mitford är ett namn, som jag träffat på i nästan varenda levnadsteckning av rikskansler Hitler och dennes anhängare. Betecknande nog anlände Unity hit till världen år 1914 i en kanadensisk småstad vid namn ”Svastika”(!) och blev mycket riktigt fullblodsnazist redan i tonårsåldern, medvetet hänsynslös, vulgär och provokativ. Redan vid fyllda tjugo gjorde hon anspråk på att vara hela Europas ledande Hitler-groupie, inte utan rätt, och byggde sin tillvaro uteslutande runt Führern. Den militanta sköldmön lämnade hemlandet, slog ner bopålarna i München och vann slutligen ’Herr Wolfs’ odelade uppmärksamhet efter att ha tappat, lågt räknat, 5000 näsdukar framför dennes fötter på det stam-fik vid vilket båda dagligen häckade.

Åren 1935–39 umgicks rikskansler Adolf och unga fröken Unity, som lärt sig tyska på nolltid, tämligen regelbundet under former som jag inte har reell kunskap om. Hur som helst blev Englands/Frankrikes unisona krigsförklaring mot Tredje riket den 3 september 1939 en ödets mollstämda söndag för Unity Mitford. Ett krig i full skala mellan hennes älskade Tyskland och hennes lika dyrkade England var långt mer än hon kunde bära: utan att förlora någon tid begav hon sig till det nazistiska partihögkvarteret i München, lämnade över en avskedspresent till sin hjälte, släntrade iväg till Englischer Garten, slog sig ner på en bänk, sköt sig med pistol och blev därmed ett av andra världskrigets första offer.

Kulan var inte dödande men svårt invalidiserande. Först 1948, nio år senare, avgick denna den fjärde Mitford-systern med döden i sviterna av skottskadan.

Också den tredje och vackraste i sextetten, jaktgudinnan Diana Mitford, har korsat mina stigar ett par gånger. Populär som ingen annan, framför allt i manliga kretsar, giftes hon bort redan vid 18 års ålder och blev i rasande fart mor till Jonathan Guinness (född 1930), mera känd som ”den 3:e lord Moyne”. Den mannen känner vi alla: en a-moralisk charmknutte helt utan skrupler och samvetsbetänkligheter, väpnad med social kompetens i outsinliga kvantiteter och, följaktligen, på ytterst tvivelaktiga grunder frikänd i den så kallade Trustor-härvan för ett antal år sedan.

Gudinnan Dianas ungdomsäktenskap gick snart över styr. I likhet med sin yngre syster Unity fann hon nämligen, i ett obevakat ögonblick, den ende rätte – ja, den ENDE – kort sagt mannen med ett uttalat politiskt mål i livet, en man vars karriär hade inletts långt ute på den högra flanken. I ett senare skede slöt han sig till Liberalerna och därefter till Socialistpartiet, innan han, som den ”ö-kändis” han till slut blivit, grundade The British Union of Fascists. Givetvis talar jag om ”Ozzie Mozzie”, Sir Oswald Mosley, en av de mest avskydda gestalterna i den engelska 1900-talshistorien.

Efter en snabb abort och ett blixtbesök hos borgmästaren fick ”Skönheten och odjuret” varandra, och den omgifta överklassbruden Diana kunde sedan titulera sig First Lady of the British Union of Fascists – de brittiska spöknippenas Första Dam. Men släktingen Winston Churchill lät sig inte förstummas över hövan. Han blev man för att Ozzie Mozzie och Lady Di fick tillbringa krigsåren i fängelse och begrunda sina politiska vägval bakom lås och bom.

Först måndagen den 11 augusti 2003 rann sanden ut i Diana Mosleys timglas; 93 år gammal dog hon i sin parisiska lyxvåning. Hon bar sitt kors med en Leni Riefenstahls värdighet och sade sig tycka om oss alla. ”He was a kitten” (en liten kattunge) skrev hon t ex apropå sitt rendezvous med Julius Streicher.

Jessica – vanligtvis kallad ”Decca” – hette den femte av Mitford-systrarna (1917–96), och hon var den som axlade det största ansvaret för den politiska spännvidden och variationsbredden i familjen. Unity var som vi sett Hitler-vän och Diana troende fascist, men ”Decca” gick helt andra vägar och blev illröd kommunist i varenda fiber av sin lekamen. Trots det kom Unity att framstå som hennes bundsförvant och älsklingssyster tills döden skilde dem åt.

Under 1930-talets senare hälft landade ”Decca” i Spanien, där hennes tillkommande kämpade på den republikanska sidan i inbördeskriget 1936–39. Omsider flyttade det nygifta paret västerut, till Förenta Staterna, där nya prövningar väntade, låt vara att den engelska järnladyn i regel gjorde hejdundrande succé med sin utpräglade överklassaccent. De flesta amerikanska kommunister lär ha avgudat henne. I ett senare livskapitel blev ”Decca” uppburen publicist och aktat författarnamn med verket Hons and Rebels (1960) som det främsta slagnumret. På sin ålders senvinter blev hon mäkta framgångsrik även som vissångerska trots mer eller mindre obefintliga röstresurser. Den politiska vänsterprofilen behöll hon livet igenom.

Deborah (1920–2014), yngst i Mitford-klanen, gifte sig med den 11:e hertigen av Devonshire och blev en av den brittiska övärldens rikaste kvinnor. Hennes anspråkslösa krypin, bostadsnästet Chatsworth House, räknade bland annat 21 kök, 53 toaletter, 175 rum, 359 dörrar och 7873 fönsterrutor.

Näst äldsta systern Pamela Mitford (1907–94) hamnade i Schweiz och ägnade merparten av sina 87 levnadsår åt hönsuppfödning. Sitt encyklopediska hönsvetande använde hon till att introducera nya hönsraser i England, rasen Appenzeller Spetshättad är ett exempel bland flera, och även på mer traditionella sätt utmärkte hon sig som hönsmamma. Bland annat drog hon försorg om paret Mosleys minderåriga, då ”Ozzie Mozzie” och Lady Di satt inspärrade under kriget.

Syster Nancy Mitford (1904–73), den förstfödda, måste ändå betecknas som Drottningen i sextetten och som den mest begåvade och färgstarka i hela skaran. Hon lyckades kombinera rollerna som Mitford-ligans glädjespridare, glädjedödare och sanningssägare: glättigt humoristisk, bitande sarkastisk, ofta cynisk, ibland hånfull och ironisk men alltid fantasifull. Självfallet gjorde hon narr av Unitys & Dianas politiska fanatism och satte för egen del ner sina fötter i det rosafärgade whig-lägret. Sans och balans, ett steg framåt och två kliv tillbaka.

Förföljd av kärlek, som sändes ut på svenska av Hökerbergs förlag 1946, var inte Nancys debutroman, snarare hennes nionde, men väl det stora Genombrottet. Med uppföljaren Kärlek i kallt klimat, 1950, blev hon en av Imperiets mest lästa diktare och dessutom en av de mer produktiva, en ö-baserad Liza Marklund utstyrd i Kerstin Ekmans galaklänning, typ.

På den vägen fortsatte det i ytterligare ca tjugo år, och Nancy Mitford blev till sist allas egendom.

Tämligen häftiga systrar, inte sant?

Men något av det mest skrämmande och mest betänkliga med dem, frånsett de politiska snedstegen, är att samtliga sex var besjälade av hetast möjliga diktan och traktan att underordna sig en Äkta Man, en svuren hjälte med ett sannskyldigt livsmål, en rikskansler Adolf, en ”Ozzie Mozzie”, en kommunist (”Decca”), en gaullistisk vivör (Nancy), en galen äventyrare (Pamela) o s v. Dessa galanta, intelligenta, självmedvetna men ganska så egenkära systrar fann livet tomt och innehållslöst, om de inte dagligen fick sträcka vapen för en Münchhausen-gestalt: en man som fullt ut behärskade den ädla konsten att lyfta sig själv i håret. Ja, den sanne dunderguden!

Något bör väl detta lära oss. Till exempel att den kvinnokamp som förts under de senaste årtiondena faktiskt har burit frukt. Baroner och Karl XII-typer dominerar inte scenen lika eftertryckligt som förr.

Systrarna Mitford (medsols uppifrån vänster): Unity, Jessica, Diana, Nancy, Deborah och Pamela

Fotnot: Den som vill fördjupa sig i ämnet gör klokt i att läsa Cecilia Hagens lättsamt kåserande bok De osannolika systrarna Mitford (Bonniers, 2002). Även det senaste numret av Allt om Historia, 12/2018, innehåller ett sexsidigt sjok om hela klanen med ett fylligt bildmaterial.

  1 kommentar for “Ett par rader om de smått otroliga systrarna Mitford

  1. Anders Persson
    2018-10-07 kl. 8:45

    Det är klart att man efter dessa “par rader” om systrarna Mitford blir man nyfiken på vad som hände deras bror Tom (1909-45). Jo, han faller väl in i mönstret: promiskuös, incestuös, bisexuell fascist, som dock var kritisk mot nazismens antisemitism och stupade för japanska kulor, eftersom han inte ville kämpa mot tyskar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.