Ett paradigmskifte?

Tyskromerska EU

Att det just ingångna avtalet att ECB nu ska emittera obligationer som gemensamt garanteras av EU:s 27 medlemsländer innebär något principiellt nytt har påpekats av många, bland dem Pål Steigan. Lite märkligt ter det sig onekligen med tanke på att den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe alldeles nyss meddelade att en sådan uppgörelse kan Tyskland inte utan vidare inlåta sig på, då den kan stå i strid med landets grundlag. Detta har dock inte fått Angela Merkel att så mycket som blinka. Tvärtom ser nu Merkel och Macron ut att kroka arm i en taktfast marsch mot en Europeisk federationsstat.

Men det är bråttom. Ty dels har Merkel sagt att hon snart ska avgå som förbundskansler; dels kan Macron inte vara säker på en ny femårsperiod som Frankrikes president. För ögonblicket ser det snarare ut som att han blir ännu en i raden av en-periodspresidenter efter Sarkozy och Hollande.

Å andra sidan ger Macron ett intryck av att vara en kapabel person, utrustad med en järnvilja à la Bismarck.

Vad alla nog inte har riktigt klart för sig är att om den europeiska monetära unionen ska kunna bestå, måste EU utvecklas till en federation med i betydande utsträckning gemensam fiskal politik när det gäller skatter och annat. Annars blir de inre spänningarna i EU alltför stora. Redan är splittringen mellan de förhållandevis välfungerande nordeuropeiska – inklusive de skandinaviska – kapitalistiska ekonomierna och de sydeuropeiska betydande. Denna splittring ser ut att ha förvärrats av Coronakrisen. Den uppgörelse vi just bevittnat är antagligen nödvändig för att det mödosamt uppbyggda monetära korthuset inte skall störta samman. Pandemin har fungerat både som ekonomisk katalysator och politisk förevändning för de åtgärder som nu genomförs.

I detta läge finns två alternativ. Antingen avvecklar man valutaunionen, vilket Sverige, Norge och Danmark gjorde inför utbrottet av det 1:a världskriget. Att vi har kronor och ören i våra länder är ingen tillfällighet. Den skandinaviska valutaunionen – eller “myntunionen” som man då sa – hade sjösatts åren efter det Fransk-Tyska kriget 1870. Ett krig som blev en lika storartad framgång för den tyske rikskanslern Bismarck som ett snöpligt nederlag för den franske kejsaren Napoleon III. Eller också går man vidare och upprättar något slags federal statsbildning. Här kan Förenta Staterna tjäna som modell, men en för EU mer näraliggande förebild är nog förbundsrepubliken Tyskland självt.

Historien lär oss att tidigare försök att upprätta europeiska ”enhetsstater” – såsom det Tysk-Romerska riket, Napoleons “revolutionära” kejsardöme, Metternichs Wienkongress, för att inte tala om Hitlers Tredje Rike – inte visat sig hållbara på längre sikt. Fast skillnaderna har varit betydande. Det Tysk-Romerska riket bestod i någon form i 800 år, det Tredje Riket i endast 12 år. Det är begripligt att EU:s ideologer gärna refererar till just det Tysk-Romerska riket som en inspirerande historisk förebild.

Om EU beslutar sig för att ta språnget ut i det okända kommer antagligen mycket att förändras. Dollarns ställning som världens reservvaluta bryter troligen samman under det amerikanska skuldberget och oljans allt osäkrare framtidsutsikter. Den naturliga ersättaren blir då euron, kanske tillsammans med den kinesiska yuan (renminbi). Trumps olidligt motsägelsefulla politik blir antagligen begriplig om man tänker sig att han både söker slå vakt om USA:s världsdominans och samtidigt misstänker att ”The American Century”, ett uttryck som myntades av tidskriften Life i februari 1941, oundvikligen går mot sitt slut.

... är läst 978 gånger!

  11 kommentarer for “Ett paradigmskifte?

  1. Per Larsson skriver:

    Det är uppenbart att Tyskland försöker ta igen Tredje Rikets korta 12 åriga vara i historien!

    Duon Merkel och Macron håller på att skriva ny världshistoria, genom att utarma resterande av medlemsländerna inom EU ekonomiskt!

    Ett land som Sverige som förr hade bland högsta levnadsstandard i världen, är på väg att bli en “bananrepublik”?

  2. Torgny Forsberg skriver:

    Kan vara intressant att ta del av vad professor och ekonom Marcel Fratzscher vid Humboldt University skriver för den tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel. “Tyskland är den stora vinnaren av det överenskomna programmet, även om många i det här landet inte vill se det så just nu”, skrev han.

    Han förklarade, ”Mot Kina och USA kommer Tyskland bara att kunna skydda sina intressen som en del av ett starkt Europa. De två största ekonomierna i världen blir mer och mer nationalistiska och är mindre och mindre rädda för konflikter med Europa och särskilt med Tyskland. Vi måste vara medvetna om att Tyskland är en liten ekonomi globalt och inte kan stå emot varken Kina eller USA ensam. EU:s återuppbyggnadsfond utgör därför grunden för en långsiktig omvandling av en bipolär till en tripolär världsordning där Europa har en fast plats.”

    Det är väl något ”gamla maoistiska bolsjeviker” kan känna igen 😉

  3. Bo Persson skriver:

    P-O Käll aktualiserar det som brukar kallas det tysk-romerska kejsardömet som under medeltiden och fram till nationalstaternas uppkomst härskade i Europa och var det system som föresvävade dem som grundade det som idag är EU. Och som Dennis Zackrisson idag påminner om på en annan tråd på den här sajten, så kallades det först fördraget i det sammanhanget för Romfördraget.

  4. Anders Persson skriver:

    Jag tycker det liknar den världsuppdelning man möter i George Orwells 1984

  5. Bertil Carlman skriver:

    Per L, förhasta dig inte. ”Duon Merkel och Macron håller på att skriva ny världshistoria, genom att utarma resterande av medlemsländerna inom EU ekonomiskt!” skriver du. Historia kan skrivas mycket snabbt det vet vi. Men tiden det tar för att verkligen slå fast att den skrivs, är avsevärt mycket längre än någon vecka. Nog bör du byta ut ”håller på att” till försöker eller önskar. Själv försöker jag nu förstå skillnaden mellan vad de politiska krafterna i USA söker åstadkomma gentemot Kina och vad olika ekonomiska intressenter önskar. Det är stor skillnad. Se t ex här.

    Där står uttryckligen att USA:s bolag Intel med sina 7-nanometer chips, ligger efter Taiwans TSMC och Sydkoreas Samsung som arbetar med 5-nanometer chips. Vad hjälper det att ”US House of Representatives”, alltså politikerna, vill stötta den inhemska ekonomin (National Defense Authorization Act), när problemet är att Intel inte får tag i ingenjörer och utvecklingskostnaden är för stor i USA?

    Vad gör Kina? ”Kina […] har enligt uppgift inhyrt mellan 10% och 20% av Taiwans produktionsingenjörer för att arbeta på fastlandet.” Skillnaden mellan politikervilja och ekonomisk realitet är inte mindre i Europa. Spännande va?

  6. Bo Persson skriver:

    Om man som Bertil Carlman håller isär vad man vill och vad som är möjligt, så kan man fråga sig vilka framtidsutsikter som finns för EU-kommissionens teknokrati. Och om vi dessutom utgår från att det idag inte finns några hållbara alternativ till vare sig kapitalismen eller nationalstaten/territorialstaten, så tycker åtminstone jag att det inte ser speciellt ljust ut för EU.

  7. Dennis Zackrisson skriver:

    EU har försökt att bygga in motsättningarna nord-syd och öst-väst i sin egen struktur, men de har brutit sig igenom både där och i medlemsländerna med lite olika styrka. Å andra sidan har drömmen om konkurrenskraft i världsekonomin i huvudsak gått i stå och då finns väldigt lite nationellt överskott att “dela ut” till olika hjälpbehövande, oavsett om de är nära eller fjärran. Resultatet blir att murarna både inom och utom de yttre gränserna spricker och antagonismen mellan undersåtar och överhet brister ut i olika våldshandlingar.

    Men var finns ljuset i detta tilltagande mörker? Svenska regeringsförhandlingar tar fyra (4) månader och EU-överheternas förhandlingar tar fyra dygn och fortsätter därefter i nya “förhandlingar” om vilka tystnadens slöja sänker sig. Hur ska det gå?

  8. Bertil Carlman skriver:

    Min avsikt Bo P var att diskutera, inte kritisera. Det är först på gamla dar som jag på allvar försökt förkovra mig i historia och ekonomi. Denna blogg, ”netavisa” steigan.no m fl källor på nätet har varit mina främsta läroböcker. Idag törs jag, som många andra, faktiskt påstå att USA ser ut att implodera. Till och med MSM har svårt att rapportera från ”möjligheternas land” utan att man får intryck av att kaos råder. Med man menar jag folk i gemen, inte några marxister, leninister, maoister eller vad vi nu vill kalla oss, alltså folk som inte på minsta vis är skolade i Marx vetenskap om kapitalismens utveckling.

    I en tidigare artikel får man via länk av ekonomiprofessorn Richard Wolf en lektion i kriser som drabbat USA. Han pekar på den enorma skillnaden mellan det läge som rådde under ”New Deal” och idag. Var finns idag de arbetarkrafter som var med om att driva fram ND? Var finns idag en ledare av samma kaliber som F D Roosevelt?

    ”Och om vi dessutom utgår från att det idag inte finns några hållbara alternativ” skriver du. Vad menas med hållbara alternativ och för vem? Om du och jag varit vanliga ryssar i 35-årsåldern i början på 1917, hade vi då kunnat förutse hur vi skulle komma att leva när året var slut? Jag är både pessimist och optimist. USA:s förestående implosion, eller explosion (vem vet?) kan bli fruktansvärd för all jordens folk. Men därefter kanske de nu rådande imperialistiska krafterna är vingklippta? Vad som blir i stället vet ingen, och inte heller tidsperspektivet, men du och jag hoppas naturligtvis på att någon form av socialism kan komma att växa fram. De som är sin krafts dagar då har naturligtvis lärt av historien.

  9. Per-Olov Käll skriver:

    På SvD Debatt framträder idag (27.07.2020) tre välmeriterade företagsledare, Rune Andersson, Carl Bennet, Per-Olof Eriksson och nationalekonomen Nils Lundgren, med en varning för den uppgörelse regeringen – av allt att döma – ingått med EU. De skriver att en
    “grundläggande fråga för Sverige var från början om Sverige alls skulle vara skyldigt att bidra till återhämtningsplanen. Vi var många som ansåg att denna inte var till för att hjälpa särskilt hårt coronadrabbade EU-länder utan hade till syfte att rädda euroländer som drabbats hårt av valutaunionens negativa följder. Det gällde Italien, Grekland och Spanien som av detta skäl var mycket sårbara vid pandemins utbrott och därför kunde utlösa en kris för valutaunionen.”

    Man kan tillägga att en kris för valutaunionen är en existentiell kris för EU, sådant det har utformats.

    Företagsledarna avslutar med att de “vill förhindra att EU utvecklas till en transferunion som ska hålla vanskötta euroländer under armarna”.
    Javisst, men hur?

  10. Bo Persson skriver:

    Bertil Carlman!
    När jag talade om hållbarhet tänkte jag på att de två stora försöken under 1900-talet – det ryska och det kinesiska – att ta sig ur det kapitalistiska systemet slutade med att de båda inlemmades i detta system. Och eftersom territorialstaten är stommen i folkrätten sedan dennas tillkomst på 1600-talet tror jag att EU:s försök att göra slut på denna stat är dömt att misslyckas.

  11. Örjan Wedin skriver:

    Att det handlar om att hålla Euron under armarna, verkar vara en ofta förekommande uppfattning, inte bara från Leif Pagrotski m fl, som kan utropa ett välförtjänt; Vad var det vi sa. Även på DN:s ledarsida har man kunnat läsa ett inlägg av Richard Schwartz om att det handlar om att undvika att Euron blir en skvalpvaluta.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.