Ett personligt brev år 2015

Anders Björnsson odlar bland mycket annat något så ovanligt som brevkonsten, fast numera via e-post till många vänner såsom "cirkulär". De är alltid mycket kulturpregnanta texter och rika på ovanliga reflektioner i tiden. De är inte skrivna för publicering, men här kommer det senaste ändå – naturligtvis med tillstånd av författaren.

Brevskrivaren ...

Brevskrivaren …

Kista i oktober 2015

Kära vänner!

Under de första två åren av dess existens satt jag ordförande i fackboksjuryn för Augustpriset (1992–93). Jag lämnade juryn i samband med att jag övergick från radions vetenskapsredaktion till tidningen, Svenska Dagbladet. Det skulle inte få råda någon misstanke om att mina nya kolleger, på en redaktion där den bokliga kulturen och lärdomen ännu satt i högsätet, utnyttjade min position. Två verk – av en respekterad idéhistoriker (Gunnar Broberg) och en lovande 1600-talshistoriker (Peter Englund) – belönades under de första bägge åren.

Erfarenheten från juryarbetet fick mig att på allvar fundera på vad en fackbok är. På radion hade man övergått till att tala om sakböcker – alltså all icke-fiktionslitteratur. Jag kom till slutsatsen att det var en alltför vid definition eller inringning av ett viktigt utgivningsområde.

Alla fakta- eller sakböcker är inte skrivna av män eller kvinnor av facket, alltså sådana som behärskar sitt ämne bättre än alla andra. Det krävs med andra ord fackkunskap av den som skriver en fackbok, så resonerade jag, och boken ska vända sig främst till personer som inte tidigare äger denna fackkunskap. Även experten är ju en lekman på de flesta kunskapsområden.

Den synen ansågs gammalmodig, är jag rädd. Yrkesskribenter intog fältet. Också Augustpriset började tilldelas personer som närmade sig vetandet utifrån, journalister men även skönlitterära författare. Jag skrev i branschorganet Svensk Bokhandel och anmälde avvikande uppfattning, och jag organiserade också ett rätt välbesökt seminarium under en bokmässa i Göteborg på temat vad en fackbok är. Men utvecklingen mot en uttunning av begreppet har bara fortsatt. I år är – som också noterats i pressen – fem av sex nominerade böcker i Augustprisets fackboksklass skrivna av journalister.

Jag har inte läst någon av dem än, men man får ändå utgå från att de alla är läsvärda och intressanta arbeten. Min poäng är en annan: Vissa fackböcker – fascinerande och på sitt sätt oundgängliga sådana – kommer på detta sätt inte i fråga. Visserligen utdelas det andra priser till fackböcker (i något fall tillkommet som en ren kontrapunkt till den ”nya” trenden) eller till fackboksförfattarskap, men de får inte den publicistiska uppmärksamhet och den kommersiella uppbackning som bokbranschens eget pris, Augustpriset, får. Med lätthet skulle jag kunna räkna upp sex författare och titlar som hade förtjänat en nominering och samtidigt försvarat etiketteringen fackbok:

Fredric Bedoire, Den svenska arkitekturens historia. I–II (Norstedts); Jakob Christensson, som utgivare av och kommentator till Bengt Bergius, Tal om läckerheter (Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien); Christina Garsten, Bo Rothstein, Stefan Svallfors, Makt utan mandat. De policyprofessionella i svensk politik (Dialogos); Lars Kleberg, Vid avantgardets korsvägar. Om Ivan Aksionov och den ryska modernismen (Natur och Kultur); Axel Moberg, Ekot av kriget. Hur andra världskriget skildrades i dåtida svenska tidningar (Instant Book); Nils Uddenberg (visserligen tidigare Augustbelönad), Lidande och läkedom. Medicinens historia. I–II (Fri Tanke).

Detta är ingen marginell synpunkt, menar jag. Expertkunskaper behöver framhävas, och den tryckta skriften är och förblir det auktoritativa uttrycket för vad som finns att tillgå. Det skrivna är beständigt i sin tryckta form och går alltid att återvända till. När man ger barn läsplattor och berövar dem tillgången till bibliotek, till exempel boksamlingar i hemmets eller i skolans värld, berövar man dem känslan för vad som är bestående och vad som är efemärt. Till det bestående i bildningstraditionen hör även det som är preliminärt och det som falsifieras under resans gång. Det efemära är sådant som inaktualiseras i samma ögonblick som det yttras – ungefär som en biobiljett blir värdelös när den har rivits av vaktmästaren – och inte sällan sådant som omedelbart förpassas in i glömskans labyrinter. Det är ett förräderi mot hela människosläktet att bjuda på sådan fadd färdkost. Men man vet att det ligger en politisk programmatik i detta, genom att struntkommunikationen blir ett slags högsta mode; man måste finnas till där. Felslutet som de efemära gör är att det permanenta måste vara oföränderligt. Tvärtom, det förändras genom att det används och bearbetas. En förutsättning dock är att det kan uppsökas och inte utplånas.

När jag reser omkring i landet och föreläser, blir jag nästan undantagslöst rikt belönad. Jag tänker inte på arvodenas storlek – de är ofta blygsamma eller uteblir helt. För några veckor sedan var jag i Visby och talade om brevkonstens framtid. Brevet ingår i vår skriftkultur, därför hade jag för ovanlighetens skull också skrivit mitt anförande. Det blev många goda samtal efteråt. Mitt värdpar bjöd på ett glas tokajer och installerade mig i ett gästrum som hade ett välfyllt och vackert bibliotek. Några dagar senare for jag till Norberg. Jag talade i kaféet vid torget. I Sundbergs antikvariat på andra sidan ån tog jag in; det vill säga i den del av huset som håller logi, med B&B (som här står för bed and breakfast). Interiören var eklektisk och otroligt smakfull. Det luktade bildningsborgerskap och salongskultur. På rummet satt jag under ett par sena kvällstimmar och sysslade med en översättning, på sällsynt gott humör. Vid den intima frukosten – bara en sådan sak som att yoghurten serverades med honung gjord på tallbarr! – dök den fine AB-journalisten Peter Kadhammar upp. Han hade läst mina Joseph Roth-översättningar – bara en sådan sak! – och nu skulle han bevaka den akuta flyktingsituationen i bergslagskommunen, vilken mottar näst flest flyktingar i landet i förhållande till sin folkmängd. Det slog mig att Joseph Roths lilla uppväxtstad Brody, vid den dåvarande gränsen mellan Ryssland och Österrike (idag i Ukraina), var genomgångsort för en massutvandring undan judepogromer och politisk repression kring det förra sekelskiftet; människosmugglare och andra skojare gjorde sig pengar på den illegala gränstrafiken. I antikvariatet köpte jag en rysk-svensk ordbok som jag länge har saknat. Den ger mig kontakt med ett tidigare liv.

Boken – det omsorgsfullt tryckta och utgivna dokumentet – är ett bevis på att du har tänkt en tanke till slut utan att för den skull ha tänkt färdigt. Den är dialogens fundament. Den muntliga framställningen – också om den medger repliker – är nästan alltid monologisk, och det är dess styrka. De flesta som lyssnar kan inte komma med vägande invändningar, om det inte rör sig om en redan framlagd text. Invändningarna följer sedan, när man själv har underrättat sig. Det är som att komma till en stad. Vid varje nytt besök ser man mer; efter varje hemfärd dyker bilder upp i minnet. Också det som är bekant omvandlas genom betraktandet; betraktandet skärps genom återkommande begrundan. Därför får man inte ha bråttom. Vår tids resenärer borde dra ned på tempot. (Om resandet skrev jag i mitt förra cirkulär.)

Den bok jag just nu sysslar med, som redaktör, är en antologi om svensk försvars- och säkerhetspolitik. Försvaret främst heter den (Celanders förlag). Tematiken som håller samman de olika bidragen är hur detta land som heter Sverige ska kunna återskapa en trovärdig försvarsförmåga vilken har slagits i spillror under två gångna decennier av politiskt lättsinne; hur folkförankringen ska kunna säkras och yrkeshären snarast förpassas till historiens sophög; hur det egna landets säkerhet och överlevnad åter måste bli huvuduppgiften för vår försvarskraft och krig i andra länder undvikas, förbjudas. I den här boken är det också experter, inte tyckare, som tar till orda. I dagsdebatten hoppas jag att den ska kunna bli ett vägande inlägg.

Er

Anders Björnsson

PS. Den som tycker om ett gott turkiskt kaffe kan göra en halvhalt vid Spånga pendeltågsstation där stadens bästa serveras innanför spärrarna. Därifrån är det inte långt till Dennis charkuteri på Spånga torgväg. Och ett stycke vidare finner man Spångafolkan där det varje helg i terminerna ges satellitöverföringar från världens stora operascener – byggnaden i sig ett smycke.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  3 kommentarer for “Ett personligt brev år 2015

  1. Anders Persson
    2015-10-25 kl. 20:41

    Anders B!
    Ett tänkvärt brev, som så många andra av dig. Men jag saknar en kommentar i förbigående om hur den nya tekniken fått begreppet “bibliotek” att anta helt nya dimensioner. Jag sitter just nu och jobbar med en artikel av den tyska upplysningsfilosofen och naturvetaren Immanuel Kant: ”Untersuchung der Frage, ob die Erde in ihrer Umdrehung um die Achse einige Veränderung erlitten habe” ur den lilla lokaltidningen Wöchentlicher Königsbergischen Frag- und Anzeigungs-Nachrichten” från juni 1754.

    Jag har kunnat ladda ner denna artikel, inte bara som pdf i gammal tysk frakturstil, utan också scannad i ascii-format. Denna kan jag sedan köra i googles översättningsmaskin och få en grov, mycket grov uppfattning om vilka delar av den sju sidor långa texten ”godbitarna” står att finna. På samma sätt kan jag ladda ner Kantforskaren Johannes Rahts kommentarer. Allt från en sajt i Essen.

    Ett par ord vad det handlar om. Kant hade, mer än 100 år före den franske astronomen Charles Delaunay, insett att oceanernas tidvattenfluktationer saktar ner jordens rotation. Delaunays klassiska uppsats i ämnet från 1865 ”Sur existence d’une cause nouvelle ayant une influence sensible sur la valeur de l’équation séculaire de la Lune” gick för övrigt att ladda ner från franska nationalbiblioteket. Det gick på några minuter – snabbare än om jag varit och rotat i hyllorna i Paris!

    Vad Kant inte hann komma på 1754, men som Delaunay utredde 1865, var att när jorden nu saktar in i sin rotation så glider månen sakta bort från oss. En dag blir den så liten att den inte längre kan täcka solen när den passerar över. Men tidpunkten för den sista totala solförmörkelsen ligger så där en tusen miljoner år framåt i tiden.

    Så nog kan nätet också fungera som bibliotek – och ett väldigt effektivt sådant till och med. Men det är klart: det hade varit roligare att få en förevändning att resa till Paris …

  2. Kjell Martinsson
    2015-10-26 kl. 8:27

    Anders Persson, men är inte Paris överskattat? Jag var där och huserade på ett litet hotell vid namn Woodstock för fyra år sedan. Och efter hemkomsten har jag så klart kommit att mer och mer älska det mindre formatet; Lilla London …

    Och att komma på kant med Kant är det redan väldigt många som gjort! Fast inte lika många som havererat med Marx, förstås.

    Tecknar Jag, som enligt min mor blev tillverkad i Paris 1948.
    Sign. Made in Paris

  3. Anders Björnsson
    2015-10-26 kl. 8:28

    Anders Perssons kommentarbrev nådde mig då jag på söndagskvällen kommit hem efter en pianoafton i Stockholms konserthus med Grigorij Sokolov. Sokolov gav Schubert och Chopin. Det var nästan fullsatt. Alla verken, också extranumren, kände jag utan och innan genom tidigare avlyssning. Flera har jag också arbetat med vid min flygel. Ändå var detta ny musik. Jag hörde och såg sådant som jag inte hade varit i närheten av tidigare. Sokolovs stora lugn, inte en rörelse i onödan. Det unga pianistmodet – att slänga bakåt med huvudet och dunka med handen mot klaviaturen – kan gå hem och lägga sig. När Sokolov lyfter handen är det för att markera paus, och när han sänker den är det inte för att demonstrera utlevelse. Inga effekter. Det går inte på hans gestalt eller på hans fingergrepp att avgöra om han spelar forte fortissimo eller piano pianissimo. Det måste man vara med om.

    Detta låter som kulturlyx. Det är det inte. Det har med äkthet att göra. Modern teknik gör att vi i hemmiljö, eller egentligen var som helst, kan ladda ned en stor del av den inspelade konsert- och operalitteraturen, som live- eller studioupptagningar. Det är en fantastisk fördel givetvis. Det medger ett återkommande lyssnande, man befinner sig ”ofrivilligt” i en studiesituation, och när man sedan sätter sig i salongen kan man vara väl förberedd. Då händer det otroliga, att det man hittills aldrig observerat eller förstått ger sig till känna. Att ett oväntat tempoval kan förrycka en ingrodd föreställning, detta är en frihetskänsla! Möjligheternas gräns är inte given. Och samtidigt handlar det inte om berusning utan om koncentration: just för att få ut så mycket som möjligt av det samlade intrycket. Det går också mycket bra att höra Sokolov göra ”Kunst der Fuge” som vi gjorde på bilfärd från Sundsvall i somras. Men då sista tonen klingat ut, är egentligen bara början på färden anträdd. I Konserthuset var det: färdens mål!

    Nu kanske man finner att Anders Persson, den alltid nyfikne, och jag talar om olika saker. Men vi talar om samma sak. Han kommer också att resa till Paris. Då kommer han att se ständigt nya helheter och detaljer, i inre och yttre miljöer, varje ny gång ännu flera. Detta är ett argument för kultur.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.