Tankar om politik heter den lilla boken av Bengt Göransson, ”Ett slags testamente 17.VII. 10”, som han handskrev till mig med vitt bläck på det svarta försättsbladet, som ett slags förtydligande. På två hyllcentimeter, 143 luftiga sidor, sägs allt det som politiker idag inte förmår formulera, om de så finge en hyllmeter till sitt förfogande. Jag kommer också att tänka på det lilla barnet i Kejsarens nya kläder som konstaterade att kejsaren är naken.
Han tar bland annat itu med det jag och många med mig på vänsterkanten haft så svårt att beskriva – behovet av en förnuftig statligt finansierad kulturpolitik.
Kloka ord från 1955 av poeten Ragnar Thoursie, som liksom författaren är en intressant symbios av kultur och politik, framhöll i ett tal på Harpsund. Efter att ha konstaterat att dikten kan vara såväl utopi, satir som kritik säger han:
”Allt detta (utopi, satir som kritik) kan dikten göra och allt detta kan dikten ge. Bara den inte anser sig vara till för att ge politikerna ett handtag. Den måste stå fri – fastän den är bunden. Den måste stå oberoende – fastän den är beroende. Den ska inte vara understödjande på kort sikt.
Men både för poeten och för politikern handlar det om hur det omöjliga ska kunna förverkligas i det möjligas värld.”
I det här sammanhanget finner han också en klar distinktion mellan två typer av föreningar, dem för att bevaka våra intressen och dem för att odla och utveckla våra intressen. Ytterligheterna är Skattebetalarnas förening och frikyrkoförsamlingar. Det är skarpt och en fruktbar observation för en fortsatt diskussion om folkrörelsernas betydelse.
Senare i ett allmänt resonerande om demokratin gör han det klarsynta påpekandet att opinionsundersökningar mäter åsikter utan personligt ansvar, något helt väsensfrämmande från demokrati, som ju i sig är ett ansvarstagande. Medborgare tar samhällsansvar medan kunder enbart jagar egennytta. I ljuset av detta tar han elegant itu med Lars Vilks, som uppenbarligen inte tar ansvar för sina yttranden, som endast jagar marknadens gränser i sitt varumärkesbyggande. Vilks agerande är knappast en kamp för demokrati.
Göranssons blottläggande av denna ofta svårfångade rågång har retat flera recensenter. Deras marknadstänkande förenklar problemet, medan Göransson öppnar upp.
En enligt mitt förmenande mycket insiktsfull passus finns på sid 107–108. Där konstateras att stora delar av den rika världen inte förstod vad som hände när tredje världen befriade sig från kolonialismen.
”… vår glädje över de underutvecklade kolonialfolkens befrielse [skulle] vändas i besvikelse, när friheten inte fick de verkningar vi i vår naivitet trott – utvecklandet av demokratiska samhällen, av jämlikhet och broderskap.”
Bengt Göransson ifrågasätter på det här viset den rika världens hållning gentemot den fattiga världen efter järnridåns fall (1989). Det innebär att hela paketet av så kallad demokratiexport, som USA, EU och även Sverige sysslar med idag är ett utslag av den rika världens naivitet. Han ställer sig därmed lite stillsamt bland de socialdemokrater som är emot svenskt deltagandet i Afghanistankriget, mot svensk Nato-anslutning etc.
Nyliberalismens problem är att när ekonomin tar över hela politiken och blir styrande för all offentligt finansierad verksamhet degraderas idéinnehållet till dekoration (slagord, logotyper, marknadsföring) och allt långsiktigt tänkande om kvalitéer blir onödigt.
Jag har betalt årsavgiften till det socialdemokratiska partiet, men har ändå haft svårt att bestämma hur jag ska fördela mina tre röstsedlar. All ansträngt personligt utformad masspost från Mona Sahlin och Ibarahim Baylan till oss i medlemsregistret med käcka uppmaningar att delta i valrörelsen och att skänka pengar till valfonden slänger jag omedelbart i papperskorgen. Men Bengt Göransson ger mig en smula socialdemokratiskt hopp genom att peka, om än lite diffust, mot en förnuftigare framtid och få socialdemokraterna på fötter igen. Därför blir det väl sossarna 18 september trots allt.
Denna lilla bok är en politisk kulturprodukt. Någon – kanske Bengt Göransson själv – har tänkt mycket noga även vid utformningen. Ganska tjocka boksidor, klassiskt inbundna med tråd mellan stabila pärmar. Typografering och övrig layout, exempelvis den ojämna högermarginalen är ingen slump. Både form och innehåll kommer att hålla i många år. Alltså, boken är allt annat än en slit- och slängprodukt. Det är en ren fröjd att hålla den i sin hand.
De recensioner jag tagit del av är alla lika sövande uddlösa. Ingen ger sig in i polemik med Bengt Göranssons tankar, alla lyfter fram hans hedervärda – men ack så ”gammeldags syn på demokrati”. Göransson placeras i sympatiska kuriosakabinettet.
Jag tror alltså att dessa recensenter är fel ute. De förstår inte sprängkraften i Göranssons stillsamma uppror mot etablissemanget. Boken är till för dem som förmår tänka själva, inte för dem som vill ha färdigtuggat testuggande. Den är en uppmaning till nya infallsvinklar på tvärs mot dagens ideologiska makthavare.
Recensioner: Expressen, DN, SvD, Mönsteråsbloggen
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: Tankar om politik, Bengt Göransson, Ragnar Thoursie, Lars Vilks, Socialdemokraterna
I like BG!
Jag gillar också BG. Men det är trist att de sossar som faktiskt tycks stå för något hoppingivande i allmänhet är från det gamla gardet. Om en röst på sossarna vore en röst på Bengt Göransson skulle jag inte tveka, men Mona Sahlin är ingen Bengt Göransson.
Jag tycker även om ”Glad och förbannad”, en intervjubok som kom för ett antal år sen.
Jo, den gode Bengt borde kanske fått en lite gladare bild på bloggen. Eller så kanske fotot antyder att reformismen är en slutstation? Tillvaron inbegriper ju både evolution och revolution. Titta noga runt er bara!
Bengt Göransson är en klok gammal man. Alldeles för klok för sitt parti. Förr drogs intelligentian till det stora statsbärande partiet. Där kunde man räkna med att bli belönad. Idag befolkas partiet av andra rangens politruker. Någon form av ”nytänkande” saknas, vilket illustrerades häromdagen när två ledande (s)tockholmspolitiker, Jämtin/Batlajan, på DN-debatt ville ”upprusta” kollektivtrafiken med att införa ett vittomfattande Butlersystem. Ridå!
”De förstår inte sprängkraften i Göranssons stillsamma uppror mot etablissemanget.”.
Kunde inte sagt det bättre själv. Har precis läst boken. Den här mannen ger mig hopp. Jag har aldrig röstat på socialdemokraterna men det nuvarande butikssamhället gör mig missmodig trots att jag själv personligen tjänar på det. I alla fall nu. Men jag vill inte tjäna på mitt samhälle. Jag vill tjäna mitt samhälle, delta och se att vi skapar något gott tillsammans.
Om en politiker med trovärdighet kunde presentera resonemang med samma enkla men tunga klarhet som BG skulle den personen definitivt få min röst i nästa val.