Ett tidsdokument

Nog retar jag mig ofta på min lokaltidnings ledarsida men måste ändå säga att som lokalt nyhetsblad tål tidningen väl att hedras ändå. Utrikesnyheter hittar man ju utan svårigheter på nätet men för kännedom om vad som händer i det lilla på den egna orten är man beroende av en tidning med god lokaljournalistik. Något som Strengnäs Tidning med den äran svarar för i vår lilla stad.

Nu fyller tidningen etthundrasjuttio år, en aktningsvärd ålder för vilken tidning som helst, och firar med ett litet jubileumsnummer vars framsida är väl läsvärt som ett tidsdokument.

”ANMÄLAN Den 26 September År 1846
Man saknar icke en bortgången förr, än platsen är tom, som han lemnat. Detta har Strengnäs Stad, med afseende på sin förlorade tidning, nu snart i 2:ne månader erfarit. Från flera håll hafwa önskningar yttrats, att den afbrutna Tidningen måtte åter fortsättas. Ett försök till fortsättning sker medelst utgifwande af Strengnäs Tidning, hwars provnummer här följer. Det har ingen fara, att ej en Tidning, stor eller liten, bär sig i wåra nyhetsälskande, tidningsläsande tider, blott den är skriven med talent och innehåller något, som är wärdt att läsa. Med denna bekännelse, det wet Redaktionen af Strengnäs Tidning ganska väl, har han skrifwit sin dödsdom, men hoppas ändå att få lefwa. ”Ett litet lif” inwänder läsaren kallt och ironiskt. Nej ett rikt lif; ty det är icke sitt eget, utan stadens och ortens, som han får att berätta. Hwad staden och orten tänker och gör, skall tidningen blott bära vittne om.

Det finnes andra Tidningar, som annorlunda uppfatta sin kallelse. De göra sig till ett slags informatorer för staden eller orten, där de uppträda. Ware detta långt ifrån oss, som sakna alla nödiga materialier af tid och krafter dertill! En tolk af det allmänna tänkesättet på stället, en kanal hwarigenom ortens och kommunens angelägenheter kunna komma under diskussion, är allt, hwad Tidningen gör anspråk på och lofwar att blifwa. Med tacksamhet emottages derföre hwarje upplysning, hwarje insänd artikel, som rörer kommunens bästa.

Utom de ämnen, som röra stadens och ortens egna angelägenheter, kommer, såsom wanligt, hwarjehanda af dagens allmänna händelser att omröras. – Hwad Tidningens yttre angår, är det Redact:s afsigt, att för nästkommande år skaffa nya stilar. Detta beror dock helt och hållet på den afsättning, Tidningen kan komma att påräkna.”

Ja även då var det en brytningstid i tekniskt avseende och man får hoppas att det gick bra med övergången från den ålderdomliga frakturstilen till modernare typsnitt. Redan i ingressen har man ju gjort ett försök med ett nytt typsnitt, kanske tillfälligt inlånat från något tryckeri i staden.

Som ett exempel på den goda lokaljournalistiken publicerar man nu i jubileumsnumret en artikel av Inge ”Fritte” Bergqvist som kommer att vara inledningen till en hel serie. Artikelns rubrik är ”Huset Nygatan 33 och pensionat Strengia” och den vittnar som alltid om Frittes goda lokalkännedom. Denna gång exemplifierad av en notis från 1913:

”Skalden Verner von Heidenstam och hans maka aflade i går ett besök i Strengnes där skaldens moder under sommaren vistas på Pensionat Strengia. Under uppehållet härstädes gjorde skalden och hans maka en utflykt i motorbåt för att taga en del av stadens omgifningar i betraktande”.

Som utsiktspost för sina efterforskningar har Fritte under många år haft sin arbetsplats. En av Strängnäs äldsta herrfriseringar där stamkundernas tvålkoppar på en hylla, med tillhörande rakborstar, vittnar om en trogen kundkrets. Otaliga torde de samspråk ha varit där etablissemangets kunder bidragit med sina kunskaper om vad som sig i staden tilldragit haver, under äldre tid och sedan föregående besök.

Fritte är vad det gäller strengnäsiana fylld av kunnande som en veritabel encyklopedi. Men en gång gick han bet. Det var då jag frågade honom om bakgrunden till namnet ”Paulis hus” på en äldre praktfull villa med utsikt mot domkyrkan och stadens östra delar. Då ryckte hans hustru Margareta in och kunde berätta att villan byggdes av jägmästaren James Pauli som bostad för hans familj. James Pauli är mindre allmänt känd än brodern och konstnären Georg Pauli. Men så började han också först vid sextiosex års ålder, ett år före sin död, att teckna på uppmaning av sin hustru.

På Strengnäs Tidnings seriesida finns ”Medelålders plus”. En serie vars underfundiga betraktelser över livet, för att uppskattas till fullo, förmodligen kräver att man som läsare är just medelålders plus. Under mina fyrtiofem år som läsare har också ”Ensamma mamman” gästspelat ett par gånger. Hon vore välkommen tillbaka igen för såväl yngre som äldre läsares förnöjelse. Vid en viss tidpunkt övergår en berättelse från att vara dagsaktuell till att bli en klassiker.