År 1912 skrev Sven Hedin det lilla häftet ETT VARNINGSORD. Tryckt av Albert Bonniers förlag i en första upplaga på fyrahundratjugotusen exemplar. Nytryck gjordes så snart Hedin lyckades få in stöd av tidens penningaristokrater och häftet nådde till slut en upplaga på en million exemplar. År 1914 kom så ANDRA VARNINGEN som direkt trycktes i millionupplaga.
När man läser om Sven Hedins aktiviteter under denna tid och om dessa skrifter handlar det mesta om hans synpunkter på Sveriges försvar. Om den stora nationalinsamlingen för en pansarbåt, om bondetåget och om Gustav V:s borggårdstal den 6 februari 1914. Ett tal som skrevs av Sven Hedin tillsammans med officeren och krigshistorikern Carl Bennedich.
När jag nu själv på nytt läser igenom Sven Hedins båda varningsskrifter fäster jag mig särskilt vid det rödglödgade rysshat som genomsyrar texterna. Hedin menar att det nu bara är en tidsfråga innan ryska trupper marscherar in och lägger under sig åtminstone större delen av Norrland och kanske mycket mer.
I historiens ljus får dessa förutsägelser ett löjets skimmer över sig. Utvecklingen blev en helt annan. Den ryska bolsjevikregimen beslöt år 1917 om rätt till självbestämmande för Rysslands olika folk. Den 6 december samma år beslutade finska lantdagen att anta en självständighetsförklaring. Detta datum kom att bli Finlands nationaldag. Den 4 januari 1918 godkändes Finlands oavhängighet av den Ryska federativa socialistiska rådsrepubliken under Lenins ledning.
Dessa historiska fakta hindrar inte att samma rysskräck nu basuneras ut såväl i de flesta tidningar som i våra svenska TV-kanaler. Det går inte en dag utan att Putin utmålas som den stora faran för allt och alla i Svenska Dagbladet. Och kanske i ännu högre grad i min lokaltidning Strengnäs Tidning/Eskilstuna-Kuriren. En rysskräck som nu används som argument för ett svenskt medlemskap i NATO.
Men låt oss först gå tillbaka till Sven Hedins vidare förehavanden. Han förblev genom hela livet en varm tysklandsvän. Redan i september 1914 reste han till tyska västfronten där han fick träffa kejsar Vilhelm II som imponerade stort på Hedin. Året därpå gick resan till tyska östfronten och de två resorna resulterade i böckerna Från fronten i väster (1915) och Kriget mot Ryssland (1915).
Under andra världskriget gjorde Hedin flera resor till Berlin där han träffade de tyska ledarna och hade flera enskilda samtal med Hitler. De beskrivs i hans bok Utan uppdrag i Berlin (1949). Inget fick honom att rucka på sin positiva inställning till tysk politik vilket beskrivs på ett träffande sätt i Stig Hööks teckning En segerveteran från mars 1944 som ni kan se i Satirarkivet.
Hedin: Det sa kejsar Wilhelm också!
Vi har nu en värdig efterföljare till Hedin i form av Carl Bildt vars blinda tro på att allt gott kommer från storebror i väster inte kan ruckas av några fakta. Varken av mer än en million döda i Irak, till följd av USA:s angreppskrig, eller av en kuppregim i Kiev med klart fascistiska drag. En regim som sänder mördare och mordbrännare till Odessa för att bekämpa sina politiska motståndare.
Sverige lyckades som nation hålla sig utanför den stora människoslakten under första världskriget. Trots den beundran för den södra stormaktsgrannen som många jämte Hedin stod för. Man avvaktade med att sluta upp på Tysklands sida och utvecklingen på västfronten visade snart att det var ett klokt drag. En statsmannamässig klokhet som idag inte präglar ledande svenska politiker.
Det behövs i dag ett varningsord som lyder: Slut för Guds skull inte upp bakom EU:s och NATO:s stormaktsdrömmar! Innan en andra varning kommer kan det vara för sent.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Sven Hedin, Carl Bennedich, ryssskräck, bolsjevikregimen, Vilhem II, Stig Höök, Carl Bildt, Ukraina
Det borde kunna finnas en chans att få upp det här nyfödda kalla kriget på agendan, förutsatt att man kan samla en tillräckligt stor tillräckligt centralt placerad grupp på ett tillräckligt måttligt program. Bara så det kan bli lite debatt.
Nu är det ju nästan kusligt hur lite debatt det är om den här kallakrigspolitiken.
Jag undrar om finnarna och baltstaterna också tycker att det inte finns något skäl till oro? Var hade baltstaterna stått idag utan beskydd av Nato? Hade Narva fortfarande varit estniskt?
Den enda slutsatsen vi för närvarande kan dra är att Putin är oberäknelig.
Slut för Guds skull inte upp bakom Rysslands och Putins stormakts- och storhetsdrömmar. Gå inte på Kremls tjafs om ”russofobi” och ”fascism”. Tro inte på dravlet att ”Ryssland aldrig startar några krig”…
Alla ni som i sex år hotat med ”ryssen”, varför ivrade ni inte också för att Sverige skulle skaffa sig beredskapslager? Eller var allt hojtande bara ett sätt att motivera stora utgifter för att köpa in dyra och förlegade Patriotmissiler från USA?
En riskbedömning kräver analys som bygger på tillgängligt vetande och fakta som finns till hands. När det gäller coronaepidemin har våra politiker och byråkrater blivit tagna på sängen. Uppenbarligen bedömde att ett sådant scenario var osannolikt och om det ändå skulle ske skulle det europeiska samarbetet vara tillräckligt för att klara en sådan osannolik kris. Redan innan fanns det dock klara indikationer att en ny epidemi kunde slå till. Det europeiska samarbetet har knakat i fogarna under lång tid. Riskanalysen var ogenomtänkt och blev helt uppåt väggarna.
Den säkerhetspolitiska analysen om det ryska hotet som vi ska skydda oss emot är lika dålig och ogenomtänkt som den att vi skulle kunna skydda oss vid en pandemi.
Crister O!
Tror du verkligen att ”våra politiker och byråkrater” öht har pysslat med sådana här konkreta riskbedömningar? Det vinner man väl varken röster eller högre tjänsteställningar på? Typexempel på vad man håller på med är väl MSBs pladdrande om ”hot” mot den svenska vattenförsörjningen, d v s så fort man sänker sig under den ideologiska nivån och hamnar under de dimmiga tankarnas moln går man genast bort sig och börjar pladdra i vädret. Naturligtvis skickade ”chefen” ut en annan i hierarkin att dementera sina egna direktsända dumheter dagen efter.