Ett viktigt 80-årsminne

Historien är full med exempel på att de politiska vännerna inte alltid finns där man trodde man skulle finna dem. Inte minst var de så för de så kallade autrofascisterna och austromarxisterna i Österrike på 1930-talet. Anders Persson skrev om detta redan för 40 år sedan.

Karl Marx Hof heter fortfarande de stora arbetarbostäder som de radikala österrikiska socialdemokraterna byggde på 1920-talet i centrala Wien. De ansågs på sin tid som stolta symboler för socialistisk politik. 1934 kom de under beskjutning i inbördeskriget.

Årtal som slutar på 8 verkar vara överrepresenterade bland de historiskt viktiga. Om vi börjar för 400 år sedan så har vi 1618 utbrottet av 30-åriga kriget, 1648 slutet på kriget, alltså Westfaliska freden. 1658 fick Sverige sina danska provinser och 1718 dödades Karl XII.

1848 var det revolution runt om i Europa och Karl Marx och Friedrich Engels publicerade “Kommunistiska Manifestet”. Första världskriget slutade 1918 och tjugo år senare, 1938, förebådade kriserna i Österrike och Tjeckoslovakien det andra världskriget. 1948 inträffade den överreklamerade “kuppen i Prag” som togs som förevändning att starta det “kalla kriget”, som höll på att lösas upp 1968. Men då invaderade Sovjetunionen Tjeckoslovakien och de som hoppades på “konvergens” mellan öst och väst fick tänka om.

Förspelet till andra världskriget
Av alla dessa viktiga årtal som slutar på 8 har 1938 varit en av mina följeslagare. I mitten på 70-talet väckte Stefan Lindgren hos mig tanken att skriva en bok om förspelet till andra världskriget, i synnerhet för att lyfta fram eftergiftspolitikens katastrofala konsekvenser 1933–39. Men det stod snart klart att det skulle bli en bok på över 1000 sidor som inget förlag skulle vilja ta i. Om boken ändå kom ut skulle ingen ha råd att köpa den och om så ändå blev fallet skulle den inte bli läst.

Istället valde jag att bryta ut en liten detalj, Hitlertysklands “Anschluss” av Österrike 1938. Den bjöd på nästan alla ingredienser som jag velat lyfta fram i huvudverket, och fler därtill. Faktum är att vad som skedde politiskt i Österrike 1933–38 aktualiserar dagens frågeställning: Vem kan man enas med?

Min första “baby”, boken om Österrike, föddes 1978. Omslaget av den brittiske antifascistiske tecknaren
David Low avspeglar de österrikiska fascisternas misslyckade försök att spela ut Tyskland mot Italien.

Marxister mot fascister
Efter sin motvilligt tilldelade självständighet 1918 dominerades den politiska scenen i Österrikes av två ytterligheter: å ena sidan en mycket radikal socialdemokrati, “austromarxister”, å andra sidan de mycket reaktionära katolska “klerikal-“ eller “austrofascisterna”. Dessa låg i konstant fejd med varandra med en speciellt svår sammandrabbning 1929 då byggnader i Wien sattes i brand.

Den avgörande och tragiska drabbningen kom dock 12–16 februari 1934 då ett fullskaligt inbördeskrig bröt ut i Österrike, där den reaktionära regeringen använde artilleri för att beskjuta arbetarbostäderna i det berömda “Karl Marx Hof”, austromarxisternas stolthet i Wien.

Hitler kommer in på scenen
Här hade historien kunnat sluta om det inte varit för Adolf Hitler och det nazistiska Tyskland. Därifrån stöddes österrikiska nazister i deras kamp för att ta makten i landet. Och den kampen riktade sig givetvis emot den austrofascistiska regeringen och dess ledare Engelbert Dollfuss.

Den 25–30 juli gjorde nazisterna ett försök att genom en väpnad kupp ta makten i Österrike. Det misslyckades, men Dollfuss blev mördad i sitt högkvarter. Som ny ledare tillträdde den likaledes austrofascistiske, men “mjukare” politikern Kurt von Schussnigg.

Det som senare utspelade sig från 1934 till 1938 var försök från austrofascisterna att finna bundsförvanter emot hitlerfascismen. Redan detta fascinerade mig som historiker – och vänsteraktivist. Hur i herrans namn kunde fascister och nazister vara ovänner, till och med dödsfiender? Var de inte alla reaktionärer av samma skrot och korn?

Enas mot fienden?
Ännu mer fascinerande var att följa hur austrofascister och austromarxister gjorde försiktiga trevare att mötas och kanske enas emot den gemensamma fienden. De hade inte bara att kämpa emot tyska splittringsförsök, utan också emot motstånd i de egna leden: Enas med kommunister – aldrig! Enas med fascister – aldrig!

Det är inte plats här att gå in på alla detaljer i det som skedde före den tyska inmarschen den 12 mars 1938. Den historiska “utvärderingen”, vilken jag instämmer i, är nog att ett enande hade aldrig kommit till stånd. Hitler var den givne segraren, och det visste han.

Men efter “Anschluss” hände något intressant som fick betydelse för Österrike efter kriget: nazisterna hade häktat, misshandlat och torterat austromarxister och austrofascister utan åtskillnad. Många hade skickats till koncentrationsläger. Och det var där, i de gemensamma fängelsecellerna som individuella austromarxister och austrofascister fann varandra – där enades de till slut.

Österrike efter 1945
Så när Österrike 1945 sökte finna sin väg var den redan förberedd: de vänster- och högermän som överlevt kunde forma ett Österrike som inte var speciellt socialistiskt, men inte heller speciellt reaktionärt. Man ställde sig neutral mellan stormakterna och är ännu idag inte medlem i Nato.

Eftersom många antinazistiska österrikare fann en tillflykt i Sverige, bland andra socialdemokratern Bruno Kreisky, kom mycket av efterkrigspolitiken att ha stämpeln “Made in Sweden”. Österrikiska vänner brukar än idag skämta med mig att deras land var en “svensk koloni”.

Willy Brandt, Bruno Kreisky och Olof Palme på en presskonferns i Tyskland. Här talades det bara tyska, men vid ett berömt tillfälle gjorde SVT en intervju där samtliga, som då var statsministrar (kanslar) i sina respektive länder, diskuterade på svenska, om än i Willy Brandts fall med en norsk accent.

Jag skrev min bok om allt detta Österrike mellan Hitler och Mussolini fyrtio år efter Anschluss. Nu har det gått ytterligare 40 år och mycket har hänt i Österrike, som jag inte kunnat följa i särskilt noga. Intrycket man får i svenska medier är övervägande negativt, och det må vara korrekt. Men jag tror inte att det är hela sanningen. Är det någon därute som vet något?

Dela detta inlägg...
  • 10
  •  
  •  
  •  

  8 kommentarer for “Ett viktigt 80-årsminne

  1. Benkt Lundgren
    2018-02-13 kl. 10:14

    Jag har själv inga kunskaper om Österrike. Men jag vill påminna om vad den mest kände österrikiske 30-talsflyktingen i Sverige, Harry Schein, skrev. Han menade att Österrike aldrig gjort upp med arvet efter ”Anschluss”. De beskriver sig falskeligen som Hitlers första offer före Tjeckoslovakien och Polen. Att folkmassorna jublade åt de nazityska truppernas intåg är ett öppet sår, som österrikarna aldrig låtit läka. Tyskland har tvärtom varit så illa tvunget att göra upp med nazismen.

  2. Bo Persson
    2018-02-13 kl. 10:19

    Anders P!
    Även om vi idag på nytt har ett årtal som slutar på “8” så menar jag nog att vi inte har något särskilt att lära oss av Österrike 1938.

    Jag tycker inte att man kan säga att vår diskussion idag handlar om vem man kan ena sig med. Utan om den handlar om något, så är det om detta är frågan eller om denna är vad man kan ena sig om.

  3. Anders Persson
    2018-02-13 kl. 22:39

    Benkt L!
    Eftersom jag inte är österrikisk medborgare är min inställning att jag föredrar att landet styrs av konservativa nationalister som inte drar in landet i Nato eller ger sig in i några suspekta militära operationer, framför ett “frisinnat” Tyskland som kanske gjort “avbön” men sedan fortsatt den urgamla tyska imperialistiska politiken att splittra och härska på Balkanhalvön och i Ukraina. Där har det “reaktionära” Österrike hållit sig i styr.

  4. Benkt Lundgren
    2018-02-14 kl. 8:55

    Jag tycker inte att man kan rycka på axlarna åt det obehagliga problem som Harry Schein påpekade. Hur man ser på Nato är en helt annan sak, som ju inte alls bara berör Österrike. Men vill Knut Lindelöf starta en debatt om Nato här på sin blogg, så gärna för mig!

  5. Tord Björk
    2018-02-14 kl. 18:57

    Innan man avspisar frågan om vad som hände i Österrike 1938 eller vad som händer i Österrike idag kan det vara på sin plats att ta reda på lite mer. Inte minst med tanke på dagens utrikespolitiska deklaration som tar sin utgångspunkt i att allt skedde 1939 och 2014 och inget av intresse 1938 eller 1991 (tyska imperialismens lyckade press på Sverige att överge sin utrikespolitiska linje och ansluta sig till imperialismens söndertrasande av Europa och världen).

    AP konstaterar att Hitler var den givne segraren: Men med vilken ideologi? NSDAP:s utställningen Jude-bolsjevismus ohne maske från 1938 (som kanske inte ens AP känner till?) ger oss en klar bild av denna ideologi:

    Politischen Ohnmacht des deutschen Volkes in Österreich sammeln sich unter den Fahnen der nationalsozialistischen Bewegung die besten Kräfte der Ostmark zum entschlossenen Kampf gegen Marxismus und Reaktion als den Träger undeutscher und überlebter Parteiungen.

    Fortsättning följer på kulturspråket tyska…

  6. Tord Björk
    2018-02-14 kl. 19:00

    forts…
    “Der Kampf der nationalsozialistischen Bewegung um die deutsche Aufgabe der Ostmark kann nach dem Jahre 1933 zwar noch gehemmt, aber nicht mehr aufgehalten werden. Das System Dollfuss-Schuschnigg wendet sich unter tätiger Mithilfe des Judentums mit der ganzen Brutalität des ihm hörigen Machtapparates gegen die von Juden verführten marxistischen Arbeitermassen, deren wirtschaftliche soziale Not keine Berücksichtigung findet. Gleichzeitig wendet sich der christliche Ständestaat mit blutigem Terror gegen die gesunden Kräfte des deutschen Volkes in Osterreich. Hinter den Kulissen dieses Systems aber sind nicht die Interessen eines selbständigen österreichischen Staates wirksam, das mit den blutigen Auseinandersetzungen Osterreich dem Bolschewismus in die Arme treiben will. Der Sieg der nationalsozialistischen Bewegung macht auch in der Ostmark ihrem dunklen Spiel ein Ende. Adolf Hitler holt sie ein ins Reich und befreit sie von den undeutschen Söldlingen fremder Macht.” (finns ej på nätet)

  7. Tord Björk
    2018-02-14 kl. 19:37

    Lite enkelt kan den centrala nazistiska tesen om Österrike översättas: “Dollfuss-Schuschnigg-systemet vänder sig med all brutalitet hos den maktapparat som står till dess förfogande, med det aktiva biståndet från judendomen, mot de marxistiska massorna av arbetare, förförda av judar, vars ekonomiska sociala elände inte beaktats. Samtidigt vänder sig den kyrkliga ståndsstaten med blodig terror mot de sunda krafterna hos tyska folket i Österrike.”

    Fritt översatt till parlamentssvenska: “Rysk-kinesiska systemet med dess historiskt aggressiva brott mot det vita Europas folkrätt och oförmåga att värna om de europeiska värdena och mänskliga rättigheter vänder sig brutalt mot folk i Mellersta Östern och Europa förförda av idéer om suveränitet vars ekonomiska nöd skapats av den icke-europeiska värdenas korruption. Samtidigt orsakar icke-europeiska krafter lidande. Vi har ‘åtagande i det hårt prövade Afghanistan. Genom vårt stöd stärker vi stats- och fredsbyggande, och kvinnors deltagande.”

  8. Anders Persson
    2018-02-23 kl. 18:24

    För 40 år sedan inträffade den tragiska olyckan i Anarisfjällen då sju fjällvandrare omkom. Jag hade kunnat vara bland dem, ty jag var medbjuden av en kompis från Norrköping där jag bodde då. Men jag höll på att läsa korrektur på Österrikeboken och med sorg i hjärtat måste jag tacka nej…

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.