Pappa David Rosenberg med sonen Göran. [Bild i privat ägo, från SvD bildserie]
Med sin bok ETT KORT UPPEHÅLL på vägen från Auschwitz vann Göran Rosenberg Augustpriset 2012. Det är den stillsamt dramatisk tillbakablick på hans judiske fars väg från Lódz i Polen, vidare genom den nazistiska koncentrationslägersarkipilagen till Södertelje, där han levde resten av sitt för tidigt själavslutade liv. Göran har alltid känt till denna pappans traumatiska resa, men aldrig fått några detaljer. För detta fanns det inget språk på den nya platsen Södertälje.
Efter att just ha läst Sören Somelius stora, snart ett år gamla, recension i HD finner jag ingen anledning att recensera boken. Läs den först och fortsätt sedan här nedan.
Det är en närmast oöverstiglig uppgift att skriva en gripande bok om centraleuropeiska judars öden åren 1939 till 1945. Ämnet är genomlyst av allt för många oseriösa, förvrängande, revisionistiska och effektsökande medieryttare, och därmed gjorts närmast oåtkomligt för yngre människor, ja även för oss jämnåriga med författaren. Nog vet vi vad som hände. 6 miljoner judar gasades etc. Men vad förstår vi egentligen av det vi känner till? Glömskan har många sidor. Historien har gjorts kosmetisk. Ondskan har schabloniserats. Göran Rosenberg har i alla fall lyckats bidra med mycket väsentlig kunskap om dessa helvetets mekanismer.
Vad lärde jag mig av boken?
Jag minns till exempel mina egna föräldrars tystnad om kriget och nazisternas folkutrotningsprojekt. På 50-talet var jag stor nog att fråga. Men de hade inte heller några svar att ge. Såret var fortfarande vidöppet. Bemötandet var korthugget avvisande, som om att såret inte kan läka om man petar och rotar. Allt gick ju framåt, industrin på högvarv, vi fick tvättmaskin och Volvo, vi levde i den bästa av alla världar med USA som en stor strålande sol där borta i väster.
Jag spårade så småningom den stora obearbetade motsättningen mellan det tyska och det engelska kulturarvet (efter 1:a världskriget) rakt genom min egen familj. Det tyska inflytandet i Sverige var ju urgammalt, medan det engelska före 1850-talet var relativt obetydligt. Man hade helt enkelt behov av att glömma och begrava det där under en tjock tung filt. Så var det på många håll i vårt land. Jag känner väl igen mig i den lille Görans värld, fast jag lekte med mina kamrater i Jakobsdal i Göteborg och han lekte med sina runt de nybyggda husen i Södertälje.
Jag kan inte påminna mig att ordet ”antisemitism” förekommer i boken. Man kan fråga sig varför. I gängse medial mening är det ju en bok om just antisemitism. Men den är så mycket mer. Den berör det mänskliga i ett mycket större sammanhang. Han benämner sitt bostadsområde ”platsen där jag satte ord på världen”. Att sätta ord på tillvaron är viktigare än att lära sig gå, springa, simma och cykla. Det visste Görans pappa, som med lille Göran lekte fram ett språk med bokstavsklossarna, istället för att försöka sätta ord på sitt eget öde. Att författaren undvikit a-ordet är säkert ingen slump. För det var ju inte bara judar som förföljdes. När en grupp kan mönstras ut som stående närmare djuren, kan även andra grupper röna samma öde. Och så var det sannerligen. Det här är för övrigt ett arv från kolonialismen som ingen kolonialmakt kan svära sig fri ifrån.
Jag lär mig att eufemismerna gjorde det möjligt för vanliga människor i Tyskland att leva granne med gaskamrarna och krematorierna. Man härskar alltså med språket. Likaså blir eufemismer i Sverige till stor hjälp för svenska myndigheter att hantera vågen av flyktingar, som ändå bara var en spillra av alla som förintades i det Göran Rosenberg benämner konventrationslägerarkipilagen. Även Sverige hade sin lägerarkipilag där flyktingarna av den svenska psykvården fick diagnosen ”försäkringsneuros” då de ansökte om tysk gottgörelse för ”förlorad arbetsförmåga”, som västtyska staten till slut gått med på.
Den svenska likgiltigheten för krigsflyktingarnas öden var påtagligt. De kallades för ”överlevande”, vilket underlättade att se det som, att med arbete, mat på bordet och bostad var det endast fråga om att nu ”leva vidare”. Inget knussel, vad kunde man mer begära? De trauman som åt David Rosenberg och andra inifrån efter de upplevda fasorna 1939–1945 fanns det mycket lite intresse och förståelse för i det välordnade och krigsskonade Sverige. Det stämmer väl med den där tjocka filten jag själv tyckte mig se i mitt barndomshem så här i efterhand.
Efter kriget gick antisemitismen (och rasismen) under jorden i Södertälje såväl som i Göteborg. Men den grodde sakta där nere i myllan, tittade fram då och då under de följande 50 åren. Men med de nya kriserna och krigen (från 90-talet …) som näringssubstrat blommade den upp i ny fason. Vilka eufemismer gör att vi idag kan fördra dagens samhälleliga och nykoloniala skändligheter? De nya fattigmassorna osynliggörs med begreppet ”mångkulturalism”. Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Iran, ja hela Arabvärlden ska ”demokratiseras”, ”kvinnorna ska befrias”, ”terroristerna ska bekämpas”, Palestinierna avskiljs med en ”säkerhetsbarriär” … Marken plöjs för att vi ska fördra nya skändligheter.
Jag avslutar med meningarna som inleder Sören Somelius recension:
”David Rosenberg dränkte sig sommaren 1960 i en sjö i närheten av mentalsjukhuset Sundby i Sörmland. Han var 37 år gammal och intagen efter återkommande långvariga depressioner. Efter sig lämnade han sin hustru och parets två barn. Två månader tidigare hade han varit hemma i Södertälje på permission för att lyssna på sin då 11-årige son Göran, som spelade fiol på musikskolans avslutning.”
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Göran Rosenberg, koncentrationsläger, 50-talet, Södertälje, ETT KORT UPPEHÅLL på vägen från Auschwitz, antisemitism
Naturligtvis är det en tragisk berättelse och en familjetragedi! Man undrar varför man ALDRIG hör om att Romerna liksom judarna led under nazismens förtryck? Judar fick land och upprättelse – vad har Romerna fått?
Högern bredde ut sig över hela Europa – exakt som på 30-talet. En liten herre i svart mustasch vädrar åter morgonluft! Nyliberalismen leder till ett tredje världskrig! Samma fascister är på gång idag! Sverige medverkar genom att stödja kolonialmakterna som vill fortsätta förtrycket av människor över hela världen!
Först av allt måste Palestinafrågan lösas! Högerfascismen i Israel breder ut sig! Hur många FN-resolutioner finns det? Vilka har Israel efterlevt? RELIGION OCH KOLONIALISM ÄR ONDSKANS AXELMAKTER!
Hans egen inläsning som ljudbok gjorde upplevelsen ännu starkare. Tidsandan på 50-talet skildras utmärkt.
Du har ju rätt i att förintelsen varit föremål för så många böcker och filmer, mer eller mindre seriösa, att det kan vara svårt att förstå vad som verkligen hände. Din gode vän Omar verkar ju tidvis varit övertygad om att det inte fanns några utrotningsläger. Få händelser är väl historiskt dokumenterade så grundligt som just förintelsen.
Samtidigt är det nog riktigt att romernas situation inte är lika väldokumenterad. Enligt Wikipedia så har länder som Rumänien, Ungern och Bulgarien en högre andel romer än de flesta andra europeiska länder. Jag tror inte att detta är en tillfällighet. Det vore intressant att höra en expert på området. Men min egen, amatörsmässiga, gissning är att romerna klarade sig bättre (på en mycket brutal skala) i dessa länder, eftersom de bodde i länder som var allierade med Hitler. Rumänien var Hitlers viktigaste bundsförvant p g a oljan. 1940 hade Rumänien förlorat Transylvanien till Ungern (Tyskland och Sovjetunionen var ju då fortfarande bundsförvanter). När Hitler startade kriget mot Sovjet 1941 var både Ungern och Rumäninen med på Hitlers sida. Hitler kunde inte ge tillbaks Transylvanien till Rumänien, men kunde kompensera med köttben österut; Transinitien och Odessa. Rumänerna deporterade många romer österut under brutala former, varvid många dog. Men något systematiskt massmord av romer verkar inte rumänerna ägnat sig åt. När Sovjet invaderade Rumänien 1944 föll diktatorn snabbt och Rumänien kunde i ny skepnad framträda som en av segermakterna.
Min slutsats är att romerna som bodde i områden som låg under direkt tysk ockupation (t ex Tjeckien, Polen, Vitryssland, Ukraina) klarade sig sämre eftersom tyskarna behandlade dem som judarna och systematiskt skickade dem till utrotningslägren.
Sedan anser jag att man inte enbart kan fokusera på judar och romer under 1939-45. Nazisterna satte slaverna på ungefär samma skala, men med judarna som högsta prioritet. (Erich Koch, nazistisk guvenör i Ukraina brukade säga att om jag träffar en intelligent ukrainare måste jag omedelbart avrätta honom.)
Ukraina drabbades hårdare av kriget än t o m svälten 1933; Vitryssland förlorade 25% av sin befolkning, och det finns hundratals ”Lidice” och ”Oradour” i Vitryssland (och Ukraina), varav ett bevarat som ett gripande monument. Under den första krigsvintern svalt och frös 2 miljoner sovjetiska soldater i tysk fångenskap ihjäl, något som knappast verkar historiskt dokumenterat. Hitlers syn på slaverna illustreras också av behandlingen av Leningrad. Min gode vän Sergejs mamma har medalj för att hon överlevde blockaden, men hela hennes mor- och farförldrageneration svalt ihjäl 1941/42.
Kriget innebar enorma ingrepp i Sovjets befolkningspyamid. Min frus farbror (f. 1923) deltog i Röda Armén i kriget mot nazisterna från första dagen och hela vägen till Berlin. Vid krigsslutet levde 3% av sovjetiska män födda 1923. Jag håller med Stefan Lindgren när han kallar Hitlers angrepp på Sovjetunionen historiens största hatkrig.
Håller på att läsa ” Spindelnätet” av Joseph Roth där han förutsåg vad som skulle hända i Tyskland, utkom 1923.
Filmatiserad 1989 ”Das Spinnennetz” av Bernhard Wicki.
Roth var socialist i sin ungdom men blev konservativ med stark vurm för dubbelmonarkin Ungern-Österrike, född i judisk familj ansåg han att dubbelmonarkin garanterade minoriteterna bättre än andra. Söp ihjäl sig i Paris 1939.
Tommy!
Så Roth skulle ha varit för EU idag, tror du? Anders Björnsson kommer med en bok om honom under året. Om jag förstått det rätt. Blir spännande.
Jag tror att Roth hade rätt. T ex ukrainarna i Galizien föredrog ju att tillhöra dubbelmonarkin istället för att ligga under Polen (som de gjorde före Polens delning och efter 1918). Så var ju också K.U.K.-armén under första världskriget en salig blandning nationaliteter, med den tappre Svejk i spetsen.
En lodis i 1910-talets Wien irriterade sig mycket över dubbelmonarkins i hans ögon slappa medborgarpolicy. Lodisen, som var född Österrike proper, ansåg att det var alldeles för lätt att bli medborgare i dubbelmonarkin. Han kom senare att skriva om det i en bok han skrev i tyskt fängelse 1925/26.
Mats!
Vad är i så fall förklaringen till att det var som Roth sa? Ja, jag tror att det hänger ihop med att i förmoderna auktoritära statsbildningar (Här lika med dubbelmonarkin Österrike-Ungern) konfronteras inte de etniska grupperingarna på samma sätt som i välfärdsdemokratiska (här lika ned Weimarrepubliken).
”Nog vet vi vad som hände”, skriver du, Knut! Och påstår sedan att ”6 miljoner judar gasades”. Vore onekligen ytterst intressant med källhänvisning på denna uppgift, som jag inte sett någon annanstans.
Det kanske är det samma med ”antisemitismen” för resten. Nu, när du skriver att detta i dag blivna hjärnspöke är frånvarande i Rosenbergs bok, ska jag omedelbart skaffa den för studium. Det du träffande beskriver som ”gängse medial mening” visar ju på någonting helt annat där man nog får nöja sig med att peka på Sveriges helt ledande mediakoncern och vilka som styr och äger i denna. Blir man tydligare riskerar man att bli inburad.
Men därför ska vi inte se yttrandefriheten som förlorad här i Sverige. I flera länder nere (eller ute) i Europa hade jag riskerat bli inburad redan för första stycket i denna lilla kommentar.
Så håll tungan rätt i mun, huvudet kallt och försök (i den utsträckning det går) tänka själv!
DZ eller, rättare sagt, Dennis Zackrisson (ja, jag tycker att man skall skriva ut hela sitt namn)! Det är naturligtvis missvisande att påstå att 6 miljoner judar gasades ihjäl av Hitlerregimen eftersom många sköts eller mördades på annat sätt (på östfronten var arkebusering den huvudsakliga avlivningsmetoden). Men att utifrån denna Knuts lite slarviga formulering försöka dra i gång en ny revisionistdebatt tycker jag är både omdömeslöst och ansvarslöst, ja rent provokativt. För dem som vill komplettera sina historiekunskaper rekommenderar jag Gita Serenys böcker (se även min nya bok Att skriva i motvind) eller Hannah Arendts bok Den banala ondskan.
Jag har nu läst igenom min egen artikel, rättat några skrivfel och noterat bland annat att DZ (Dennis Zackrisson) reagerar på min uppgift om ”6 miljoner judar gasades etc”. Varför studsar du på denna ”allmänna sanning”? Klart att siffran är inexakt och att många arkebuseringar ingick i den uppskattade totalsumman t ex. Men diskussionen är ju en helt annan. Den handlar om ondskans natur, människans gränser, tänkandets manipulering, civilkurage, krigets mjuka sidor … kort sagt villkoren för en folkets kultur i en hård värld.
För Dennis, du vill väl inte försöka ifrågasätta (revidera) huvudsidan av nazismens brott?
Margareta och Knut!
Det nazistiska folkmordet på de europeiska judarna går givetvis inte att förneka. Självfallet bör den dock, i ordets bästa mening, ifrågasättas. Det gäller då inte bara tillsynes obetydliga detaljer, som t ex antalet dödade och på vilka sätt under perioden 1933-1945, när detta antal lades fast redan tio år tidigare!
Viktigast är kanske frågan, som smyger sig på likt en nattlig inkräktare i tankevärlden: Hur var det möjligt att så många och så hängivet kunde ansluta sig till en utrotningspolitik, som främst visserligen riktade sig mot judar, men även omfattade andra ”mindervärdiga” folkgrupper och olika politiska motståndare?
För att närma sig svaret på denna irriterande (i varje fall om man i någon mån ”tror” på mänskligheten) fråga tror jag att demonisering av motståndaren är en sällsynt illa vald metod. I stället kan man gå tillväga som den tyske historikern Sönke Neitzel och socialpsykologen Harald Welzer. I en bok, nyligen översatt till svenska och recenserad i flera dagstidningar, presenterar man samtalen mellan tyska soldater i engelsk fångenskap under VK2. Där har man ett konkret material att utgå från och kan belägga hur kriget deformerar människans tänkande. Och att det handlar om vanliga människor där också, knappast besatta av några ”onda andar”!
Kanske bör vi t ex fundera lite på vad språkbruket att tala om ”kriget mot terrorismen” gör med vårt tänkande i dagens värld? Och frågan om ”överideologier” och hur dessa formar vår tankevärld, vilket vi tidigare berört på den här bloggen.
Just det Dennis! Dina frågor i slutet av ditt inlägg är essentiella. Men sifferexercis och vad som var ”fastlagt” tio år tidigare hör knappast till dessa viktiga frågor. Så det där tycker jag du ska släppa.
Göran Rosenbergs bok tar upp mycket av det här. ”Eufemismerna” man använde sig av i tredje riket för att uthärda det omänskliga. Fallet Hannah Arendt är ännu en intellektuell som besatt förmågan att se bakom ideologi, känsla och politisk korrekthet. Fin film uppe just nu. Boken ”Soldater” ska vi ta del av. Jag minns en bok (men inget namn) för ett antal år sedan om något SS-förband och hur de gjordes mördarkompetenta. På frågan om sådant är möjligt med alla i alla samhällen är nog mitt svar ja. Demokrati och yttrandefrihet är nog den enda verksamma bromsmedicinen.
Faktauppgifter är naturligtvis inte lika viktiga som de essentiella frågorna, därom är vi ense. Men vi bör likväl vara försiktiga med användningen av faktoider och fakta, som bär upp ena eller andra överideologin. Även om det finns ett satiriskt stråk, om än inte påfallande glasklart, i din text.
Generaliseringarna i slutet av din replik ger verkligt intressanta associationer vid en fraktionering. Vad som är möjligt ”med alla i alla samhällen” uttrycks kanske bäst i den välkända sentensen. ”Du kan lura alla någon gång och någon alla gånger, men du kan inte lura alla alla gånger!” Och utfallet blir väl sedan beroende av just demokrati och yttrandefrihet, även om jag inte ser den senare som skild från den förra. Vi kan se detta av ett känt exempel, just från VK2, med den tyske soldaten som vägrade arkebusera ett uppställt led med judar och i stället tog plats i samma led som dessa. Yttrandefrihet hade han ju, i viss mån, men avsaknaden av demokrati gjorde att hans protest bara fick ett symboliskt värde. Och det ska vi väl inte förakta i och för sig.
Till Bo!
Har ingen aning om vad Roth skulle tycka om EU. Ville bara visa att det är inte alltid svart och vitt, t.ex Serbien garanterade ju mer mångfald än övriga
republiker. ”Spindelnätet” är i alla fall en bra bok.