Ett vinnande kamrat-koncept i vitt och blått

IFK_pekingfanz2

Med bara fyra spelomgångar kvar av fjolårets allsvenska var läget ytterst prekärt för IFK Norrköping. Man låg på nedflyttningsplats och tycktes på god väg att få lämna högsta serien. Men genom tre raka segrar mot Göteborg, Gefle och Örebro och ett avslutande kryss mot Djurgården på Tele2 Arena räddades det allsvenska kontraktet – om än med ett nödrop.

Inför nystarten den 5 april i år hade Pekings spelartrupp förstärkts med rutinerade åldermannen Daniel Sjölund, tidigare i Åtvidaberg, och med den nästan tio år yngre linjeslickaren Nicklas Bärkroth från stockholmska BP men därutöver med intet. I gengäld försvann Alhaji Kamara, en av lagets få ljusglimtar 2014, till proffsspel i Malaysia bara en vecka före den allsvenska premiären. Till i princip åtta elftedelar skulle startelvan alltså vara densamma som i fjol.

Att förvänta sig en topplacering i årets seriespel var därför orealistiskt. Inte ens jag trodde innerst inne på succé pyramidal, utsålda läktare eller än mindre på medaljer av ädlaste valör. Jag insåg att laget varit felbalanserat på ett olyckligt sätt under största delen av 2014 och att potentialen fanns, men att rå på de bästa – MFF, Änglarna, Gnaget och Elfsborg – skulle rimligen inte gå. Men en femteplats vore mer än godkänt.

Lördagen den 31 oktober var det som bekant sluttentamen nere på Swedbank Stadion i Malmö, där Norrköping tog sig an norrmannen Åge Hareides himmelsblå gossar (osedvanligt gnälliga och divabetonade pågar skulle det visa sig …) samtidigt som IFK Göteborg mötte Kalmar FF på Gamla Ullevi. De flesta experter trodde på Blåvitt: att Kalmar skulle bli änglamat ansågs rätt självklart, att ett ungdomligt och oerfaret Peking skulle besegra ”Di Blåe” i deras egen hemmaborg kvalade däremot in som en förhoppning modell frommare. I dag har vi facit. Det vitblå östgötalaget, dagen till ära klätt i helrött, vann såväl fotbollsmatchen (2-0) som publikfighten, MFF:s Rosenberg svek både sig själv, sina egna och många andra – alla Göteborgsanhängare inte minst – och vi fick ett mästarlag, som nästan ingen trott på men som, handen på hjärtat, spelat den attraktivaste fotbollen i årets allsvenska.

Till detta finns orsaker som inte bara är rent idrottsliga och som förtjänar att uppmärksammas även av de mera ljumt fotbollsintresserade.

Dit hör chefscoachen Janne Anderssons ledarskapsprinciper: en spelare i IFK Norrköpings trupp ska vara inställd på att jobba hårt och satsa helhjärtat. Han måste också ta ansvar, uppträda juste, tillföra energi, sträva efter att göra lagkamraterna bättre och undvika att flippa ut i matchsituationer. Gott kamratskap, vardagsantirasism och normal anständighet är andra parametrar med höga ingångsvärden i Peking, låt vara att de kan synas självklara.

Annorlunda uttryckt bör den enskilde IFK-spelaren uppträda på ett sådant sätt att han, om så vore, finge lov att gifta sig med någon av hedersmannen Anderssons båda döttrar – Louise eller Julia – utan annat än pliktskyldiga invändningar från Jannes sida.

Att skapa ett lag av idel svärfarsdrömmar har alltså varit målsättningen.

Den är förvisso utopisk, men det är vägen som är mödan värd. Enbart att sikta mot fixstjärnorna kan bära långt, ibland ända till trädtopparna.

Så till exempel var Norrköping det allsvenska lag som hade ojämförligt minst antal gula kort i år, dessutom inget enda rött, och avstängningarna uppgick till rekordlåga fyra. Det enda flagranta brottet mot ”uppförandekoden” är väl strängt taget Andreas Johanssons numera herostratiskt ryktbara försök att, via en av filmhistoriens hittills uslaste skådespelarinsatser, få AIK:s Mohamed Bangura utvisad på Nya Parken söndagen den 2 augusti. För den prestationen får ”Ante” klä skott än i dag.

För att helhetsbilden ska fullständigas måste jag skriva ett par rader också om Alhaji Kamara, ursprungligen från Sierra Leone och nämnd härovan. Väl i Malaysia blev Kamara justerad och förvägrad speltid med påföljd att han gick upp i vikt (10-15 kg), miste självförtroendet och började vantrivas alltmer. I det läget valde IFK:s styrelse att riva lånekontraktet och återknyta kontakten med det förlorade kraftpaketet, trots att det innebar en ren förlust i storleksordningen ett par miljoner. Några förpliktelser av den arten hade man inte, förutom de medmänskliga. Dock kom nitlotten att bli vinstgivande; i den allsvenska slutspurten spelade Alhaji K jokerns roll och spottade in sex mål på bara ett fåtal matcher.

Att undrens tid icke är förbi visade sig på ett sällsynt oväntat sätt i mitten av augusti. Det var då som en av IFK:s supportergrupper, Peking Ultras, loggade in på Facebook och startade en insamling till förmån för nysvenskarna i flyktingförläggningen Bollen, stationerad alldeles invid Nya Parken. Gensvaret överträffade även mycket djärvt ställda förväntningar. I ett enda svep fick man in 55 000 kr på mindre än en vecka, och därefter fortsatte pengar att strömma in.

Följden blev att nyanlända flyktingar i hundra- eller rent av i tusental fick gratisbiljetter till samtliga Norrköpings kommande hemmamatcher och vidare att de tidigare så bottenfrusna relationerna mellan hardcore fansen och klubbledningen med ens tinade upp. IFK:s hjärntrust visade i det läget sin uppskattning, och inte minst sin goda vilja, genom att sänka biljettpriserna på en hel läktarsektion från 120 till 50 kr.

Men vida större betydelse hade det faktum att insamlingsinitiativet kom att fungera som både inspirationskälla och väckarklocka för mängder av andra supportergrupper på skilda håll i Sverige. Vi fick i ett nu handfasta bevis för att slagkraftig integrationspolitik kan bedrivas av aktörer, helt vid sidan av de ordinarie kanalerna. Till bilden hör också att inte mindre än 350 av de 500 spelarna i Norrköpings kärnverksamhet har utländsk bakgrund.

I nästa nummer av facktidskriften Offside, som utges den 2 december, får vi besked om vem/vilka som tilldelats det årliga pris som kallas Allsvenskans stora Hjärta. Min gissning är att priset går till Peking Ultras eller till någon av eldsjälarna i denna illustra församling. (Glöm inte var ni läste det först!)

Många inbillar sig att tur är något man förtjänar, men tur är i själva verket ett resultat av slumpens skördar eller följden av rena tillfälligheter. Obestridligt är hur som helst att Peking haft en hel del röta i år: poänggivande mål i matchens sista spark både mot Åtvidaberg på Kopparvallen och mot Larssons Helsingborg på Nya Parken samt ytterligt få skador under säsongen. Men den tyngsta framgångsfaktorn är nog ändå att alla har dragit åt samma håll: spelarna, klubbstyrelsen, tränarstaben och de mer välstädade åskådarna såväl som de konstant sjungande.

Att spelarna systematiskt underordnat sig givna direktiv och ideligen vågat har varit grundvillkoret för ”den rätt sofistikerade höghastighetsfotboll” – karakteristiken är Erik Nivas – som IFK Norrköping har bjudit oss på under säsongen. Ja, efter en påfrestande väntan i 26 långa år var guldet äntligen i hamn!

När jag var liten vann Peking allsvenskan vart och vartannat år. Att jag skulle få uppleva det på nytt som gyllene medelåldring fanns varken på kartan eller ens i min vildaste fantasi. Men livet är fyllt av överraskningar.

... är läst 265 gånger!

  4 kommentarer for “Ett vinnande kamrat-koncept i vitt och blått

  1. Anders Persson skriver:

    Efter att ha läst Mats Parners engagerande text sörjer jag att jag inte, som gammal Norrköpingsbo (1975-91), följt med bättre i fotbollen. Jag upplevde, emotionellt, något liknande i juni 1992 när Danmark som outsider vann EM.

    Matchen var politiskt laddad. Dels hade Danmark “halkat in på ett bananskal” eftersom det söndertrasade Jugoslavien inte kunde delta. När man såg matcherna verkade det som om danskarna inte tog det på allvar till en början. De lekte med bollen som om det var roligare att vara med än att vinna. Till allmän förvåning gick de sedan upp i finalen emot Tyskland – som de vann.

    Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag ser matchen.


    (Först ett par minuter danska, sedan engelska.)

    Dessutom, tre veckor för finalmatchen, den 2 juni, hade Danmark, med knapp majoritet, förkastat Maastrichtavtalet. Det ledde senare på hösten till det så kallade Edinburghbeslutet, som gav Danmark viktiga undantag.

    Men sommaren 1992 hade danskarnas “nej” sänt chockvågor runt EU.

    Den danske konservative utrikesministern Uffe Elleman Jenssen var mycket besviken, men fann sympatier även bland sina motståndare genom att efter segermatchen mot Tyskland travestera det gamla uttrycket “If you cannot beat them, join them” med: “If you cannot join them, beat them!”

  2. Kjell Martinsson skriver:

    Jo, jag är den förste att gratulera IFK Norrköping till årets serieseger. Men är det ändå inte – i det långa loppet – ”Pekings” insatser under 1940-talet som är outstanding?

    Vem minns inte seriesegrarna 1943, 1945, 1946, 1947 och 1948? Kommer något allsvenskt lag att någonsin kunna slå den sviten?

    Sign: Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid

  3. Tommy Sjöberg skriver:

    IFK Göteborg vann Allsvenskan 1990, 1991, 1993, 1994, 1995 och 1996 hittills den bästa sviten.

  4. Kjell Martinsson skriver:

    Tack Tommy Sjöberg för den påminnelsen!
    Jag har ingen bra förklaring till den black-outen. Kanske ett utslag av “hemmablindhet”.

    Sign Minnet är bra, men kort

    PS Fast egentligen tycker jag nog dessa seriesegrar skulle ogillas, eftersom lagen enbart verkar ha varit “köpelag” … DS

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.