EU i allvarligt förfall

Ruiner (Montage: K Lindelöf)

Sverige gick in i EU 1 januari 1995. Detta efter en folkomröstning där den debatten främst hade handlat om eventuella fördelar för ekonomin och eventuella nackdelar för demokratin.

Men…
Bortsett från diskussionen om ekonomiska för- och nackdelar framkom också den teoretiska bakgrunden till bildandet av Kol-och-stålunionen, (som blev EEC; som blev EG och slutligen EU). Avsikten var att förhindra ett nytt världskrig med Europa som slagfält och med Tyskland som anstiftare. Alltså uttryckligen för att hindra Tyskland att återigen starta krig.

Man uppmärksammande två grundläggande förhållanden. Dels att basen för all militärteknik och vapentillverkning är kol och stål. Dels det faktum att ju mer integrerade olika länders ekonomier är med varandra, desto svårare blir det för dessa länder att föra krig mot varandra. Som en följd minskar därmed också lusten att kriga. EU marknadsfördes alltså delvis som ett fredsprojekt.

Och EU fick också fredspriset av norska Nobelkommitén år 2012. ”EU:s viktigaste resultat är dess arbete för fred och försoning, demokrati och mänskliga rättigheter”, sade Thorbjörn Jagland.

Nu håller EU på att rusta för krig. Man talar om att bygga upp en EU-armé. Ursula von der Leyen vill att de fredsprisbelönade EU-länderna skall satsa motsvarande nio tusen miljarder kronor… på militär.

Fredsprojektet har alltså inverterat och blivit ett krigs-projekt.

”Vän av ordning” invänder dock med att ”vill man ha fred måste man rusta för krig”. Men då får vi gå tillbaks till den ideologiska grunden, (för EU som fredsprojekt), och till den helt riktiga iakttagelsen att länder som handlar mycket med varandra helst inte går i krig med varandra, helt enkelt för att det inte går.

I väl integrerade ekonomier, kan såväl underleverantörer, som råvarutillgångar som ägare, vara placerade på andra sidan en nationsgräns, för att ta ett mycket enkelt exempel. Men just därför vet vi nu att EU inte bara rustar för krig. Utan, vi vet också EU:s handlingar indikerar att de vill starta krig!

Den starka indikationen på EU:s krigslust är att två länder med väl integrerade ekonomier, enligt beskrivningen ovan, inte kan föra krig med varandra. Fred säkras därför genom ökande ekonomisk integration. Vill man däremot kriga gör man tvärtom, till exempel lägger upp 17 sanktionspaket, exproprierar statlig och privat egendom etc.

EU har gjort just det senare mot Ryssland. EU förbereder alltså den egna ekonomiska sfären för att gå i krig mot Ryssland och (jag säger det återigen) en önskan om fred kräver motsatta åtgärder.

EU bevisar genom sina egna handlingar, d v s genom att man avvecklar alla ekonomiska relationer med Ryssland – att de egna orden och beskyllningarna gentemot Ryssland, att Ryssland ämnar anfalla EU, är lögner eftersom ett upplevt hot från Ryssland i själva verket borde mötas med ökad handel och inbjudan till ekonomisk integration från EU:s sida.

Handlingarna innebär också en förberedelse av den egna ”inre marknaden” för krig, dels förbereder man de egnas mentala beredskap eftersom medborgarna tyder tecknen.

Som avslutning kan vi ju konstatera att nästan alla EU-länder är med i Nato. Så varför då bygga upp en i stort sett parallell organisation?

Det enkla svaret är att USA inte vill kriga mot kärnvapenmakten Ryssland eftersom man riskerar inkommande kärnvapenbestyckade missiler.

Det andra skälet är att även Turkiet har flera starka skäl att lägga in veto, eftersom man har goda ekonomiska förhållanden (ja!) till – och utbyten med; Ryssland. Ett mindre betydelsefullt argument är att man trots en lång väntan på medlemskap i EU inte slapp in, och att man därför övergett tanken. Men agg finns nog kvar.

Men flera länder i EU är också mycket tveksamma till att gå i krig mot Ryssland. EU:s eventuella krig kommer därför att bedrivas antingen med majoritetsbeslut i EU:s militärorganisation (vilket är mindre troligt), eller att den som vill är med, medan den som inte vill – istället tvingas vara med och betala (vilket är ett mer troligt alternativ). Ingen kommer därför vara tvingad att kriga. Då kommer heller ingen att – som man kan i Nato – kunna lägga in sitt veto mot eventuella krigsplaner.

Vi vet inte varför denna krigiskhet tagit sig sådana proportioner, men vi vet att en klassisk metod för att samla folk bakom en korrupt regim på fallrepet, är att utmåla ett allvarligt externt hot.

Vi vet att EU inte har vare sig de vapen, den ammunition, eller de trupper som krävs för att föra krig. Det handlar alltså om något på längre sikt, det är ett flerårigt perspektiv och åtagande som man visar på.

(Sen är det ändå en annan sak hur långt detta väl kommer att gå. Hur ser det ut om – säg – fem år? Jag tror i ärlighetens namn inte på ett framtida storkrig mot Ryssland. Däremot kommer nog ”de villigas koalition” att fortsätta pumpa in pengar och vapen i Ukraina några månader till, så länge inte Ukraina själv ger upp.)