EU skapar egen militär försvarsstyrka

Soldater ur Eurocorps bär den europeiska flaggan © Jean-Marc Loos / Reuters

Nu pågår för fullt förberedelser för att skapa en europeisk försvarsstyrka med högkvarter i Bryssel. Tysklands kommissionär för försvarsfrågor Peter Bartels driver frågan med högsta prioritet och med tydliga avsikter att verkligen genomföra uppgiften och därmed samla alla medlemsländer, under ett centralt militärt kommando med gemensamma militära styrkor.

Det är nu dags för medlemsländerna – inklusive Sverige – att lämna de gamla tankarna på ett eget nationellt försvar som ett första alternativ.

Bartels beskriver enligt RT den nuvarande situationen: We do not want to go down the solitary national path anymore. Not in Germany, not in the Netherlands, not in the Czech Republic and not in Italy. … In the end there will be a European army.”

Ända sedan 2013 har Tyskland sökt efter möjligheter att effektivisera arbetet med att skapa en gemensam europeisk försvarsstyrka inom EU. Nu ska det till slut skapas något som kallas ”defense interaction and integration through the framework, nation which it plans to share troops and capabilities with other european countries.”

I skymundan har redan gemensamma övningar genomförts med olika stater, exempelvis under den tyska försvarsmakten Bundeswehrs ledning. Två nederländska brigader är redan inordnade under Bundeswehrs Rapid Response Defense Forces Division och det finns också liknande samarbete med det rumänska och tjeckiska försvaret.

EU-kommissionen har en central roll
Kommissionen genomför just nu en rad åtgärder i enlighet med den antagna resolutionen för att snabbt få igång finansieringen av den gemensamma försvarsmakten. European Defense Fund ska från 2020 årligen samla in 5 miljarder € för ändamålet. Dessutom är avsikten att medlemsländerna ska avsätta 2% av sin BNP till EU:s försvarsmaktsbudget varje år på – samma nivå som Nato krävt.

Det formella beslutet ska tas i Ministerrådet där det krävs enhällighet. Det finns en möjlighet till folkomröstning, men ett eventuellt beslut i ministerrådet ska också ratificeras av de nationella parlamenten.

Hur stor uppslutningen blir om detta återstår att se. Men om det inte blir ett enhälligt beslut har det hörts signaler om att Tyskland och Frankrike vill genomföra den gemensamma försvarsmakten ändå, tillsammans med de länder som vill vara med.

Förutom Bartels finns många ledande politiker och höga tjänstemän, som är starkt engagerade i bildandet av en europeisk försvarsstyrka. Exempelvis Jean Claude Juncker, EU-kommissionens ordförande, samt olika tyska och franska ministrar.

Juncker uttalade sig i Die Welt att en ”gemensam europeisk försvarsstyrka behövs för att ge klara signaler till Ryssland att vi (EU) menar allvar med våra europeiska värderingar”.

Fritt fram efter Brexit
Tidigare har alla seriösa diskussioner och förslag i denna riktning blockerats av britterna, som konsekvent och med stark övertygelse hävdat att alla frågor gällande säkerhet och försvarsfrågor – inklusive kriser – ska hanteras inom Natos ram. Men nu inträder med största sannolikhet en förändring och det verkar gå mycket snabbt.

Donald Trumps signaler om att vissa Natoländer inom EU har skott sig på USA och inte bidragit tillräckligt till finansieringen har retat gallfeber på en del europeiska toppolitiker. Detta har bidragit till den accelererande utvecklingen just nu.

I samband med G7-mötet tröttnade Angela Merkel, särskilt när Trump meddelade att USA inte skulle fullfölja Parisavtalet om klimatet. Det uppstod också en konflikt mellan samma personer om frihandel, särskilt när det framfördes klagomål från amerikanarna mot att Tyskland exporterade alldeles för många tyska bilar till USA.

När sedan den amerikanska senaten beslutade om nya sanktioner mot Ryssland tog tålamodet definitivt slut för både Frankrike och Tyskland. Sanktionerna riktas mot ryssarnas energisektor (Gazprom), vilket riskerar medföra gigantiska kostnader för Tyskland och flera stora tyska företag som nu bygger Nordstream II.
Den uppenbara fräckheten att besluta om sanktioner som främst drabbar Tyskland – och inte Ryssland – väckte stor vrede i den tyska makteliten.

Och inte nog med det, amerikanarna tänker att den uteblivna gasen från Ryssland (och det eventuellt havererade projektet Nordstream II) ska ersättas med den betydligt dyrare amerikanska LGN-gasen från Mexikanska Golfen, som dessutom skulle transporteras dyrt över Atlanten i stora mindre säkra lastfartyg.

Frankrikes helomvändning om Syrien och sanktionerna mot Ryssland
President Macron meddelade vid en presskonferens (för åtta utvalda nyhetsbyråer) att man nu ändrat uppfattning om kriget i Syrien. Frankrike ska nu driva linjen att det viktigaste av allt är att besegra den internationella terrorismen, även i Syrien. Han slog dessutom fast att Frankrike inte har för avsikt att kräva Assads avlägsnande för att lösa krisen. Och det av den enkla anledningen att det inte finns något alternativ. President Assad är den enda legitima kraften i landet enligt Macron. Frankrike framförde även kritik mot Assad.

Frankrike tänker återetablera de officiella kontakterna med och Ryssland och börja samverka inom alla områden, inte minst när det gäller handel och ekonomi. Detta har växt fram efter gemensamma diskussioner med bland annat president Putin och utrikesminster Lavrov.

Det här är alltså en helomvändning jämfört med den fientliga och aggressiva amerikanska linjen med absurda anklagelser i alla möjliga former mot Ryssland. Och det är dessutom en politik stick i stäv med den avgående presidenten Hollandes och andra EU-stater USA-medlöperi.

Hur ställer sig Sverige?
Stefan Löfvén och regeringen har hela tiden konsekvent avvisat alla tankar och förslag om en gemensam försvarsstyrka inom EU. Istället har man satsat på värdlandsavtalet med Nato och på alla sätt fjäskat för såväl Obamas administration som den nuvarande. Dessutom – skamligt nog – visat sin underdånighet genom att aldrig kritisera de amerikanska krigshökarnas politik.

Efter en fredsperiod på nästan 200 år befinner sig svensk militär skamligt nog i den nedåtgående supermaktens orättfärdiga krig i Afghanistan. Vad betyder det nu för svensk del att det nu på relativt kort tid ser ut att bildas en gemensam försvarsstyrka inom EU? Vad betyder det för den svenska alliansfriheten och hur påverkas Sveriges förhållande till Nato?

Ett gemensamt militärt EU-försvar innebär ett nytt maktblock i världspolitiken – på gott och ont. I dagsläget blir det en motvikt mot USA:s aggressiva dominans med Natobaser utspridda över hela världen. Kanske kan det på sikt medföra att Nato avvecklas i Europa. Samtidigt finns förstås en potentiell risk att Frankrike och Tyskland – de gamla kolonialmakterna – använder den nya gemensamma armén i egna syften.

  20 kommentarer for “EU skapar egen militär försvarsstyrka

  1. Anders Persson
    2017-06-25 kl. 5:59

    Bra! Detta är ju bakgrunden till talat om EU som “fredsprojekt”, d v s “varför ska vi gång på gång komma i krig med varandra om kolonier i Asien och Afrika, när vi gemensamt kan agera i Asien och Afrika?”. Men att Tyskland och Frankrike skulle kunna utgöra en kärna i ett slags EU-Nato tror jag inte på. Försöker man, kommer det bara att ytterligare påskynda EU:s upplösning, en upplösning som på sikt bara kan hejdas genom normalisering av relationerna med Ryssland, kanske till och med genom ryskt medlemskap.

  2. Bo Persson
    2017-06-25 kl. 7:23

    Anders P!
    Ja, en normalisering av relationerna med Ryssland är viktigast. Läser just nu nu de Gaulle. Blir det kanske tredje gången gillt för honom. Någon framtid för EU ser jag hur som helst inte.

  3. Hans Andersson
    2017-06-25 kl. 11:48

    Normalisering i förhållande till Ryssland viktigt för en någorlunda stabil utveckling för Europa. Parallellt en mer verklighetsförankrad bedömning av USA:s utveckling inte minst för ansvariga svenska politiker.

    Men EU är oerhört splittrad, och ett av de länder som redan är aktivt i förstadiet till den gemensamma försvarsstyrkan, Tjeckien, verkar vara på väg mot en folkomröstning för utträde ur EU.

    Likaväl som nya länder ständigt är på väg in i EU kan det omvända ske. Polen och andra länder är inte helt säkra kort inför framtiden. Kärnländerna som Tyskland och Frankrike samt Nederländerna och Belgien/Luxemburg kommer att kvarstå samt troligen Italien och Spanien. Med gemensam militärt försvar.

    Men hur ställer sig Sverige framöver om gemensamma försvaret? Ingen som vet ännu. Val dessutom 2018. Blir det en valfråga? Knappast?

  4. Hans Andesson
    2017-06-25 kl. 17:08

    Dessa ord kommer från tidigare chefen för DIA Patrick Lang idag pensionerad, men aktiv och det ger perspektiv på vikten av närmande till Ryssland och samverkan.

    När det gäller ryssfaran
    “To reitirate a point I raised in a previous post – since the collaps of the Sovjetunion, Russian military operations have been confirmed to its immediate borders i.e. The Crimea, the Ukraine, and Georgia.
    Those military operations killed less than 5000 people…”

    “The United States by contrast has sent troops and planes to Somalia (1991), Iraq (1991) Iraq (2003), Afganistan (2001) Pakistan, Libya, Syria and Jemen.
    We are carrying out grand assults and drone strikes.”

    Total dead: Between 500 000 and a million people.

    Som GW Persson säger: statistiken talar ibland ett väldigt tydligt språk.

  5. Bo Persson
    2017-06-26 kl. 9:06

    Hans A!
    Om man inte talar om vikten av ett “Europa från Atlanten till Ural”, som de Gaulle formulerat det, utan om dess förutsättningar, så kan man kanske vända på ditt resonemang.

    Alltså ju färre amerikanarna lyckas ta kål på runt om i världen, desto större förutsättningar för ett sådant Europa. Och är inte trenden idag att de minskar?

  6. Bo Persson
    2017-06-27 kl. 9:22

    På de Gaulles stora tid – 1960-talet – fanns det förstås inga förutsättningar för ett Europa “från Atlanten till Ural”. Andra världskrigets båda segrarmakter höll då fortfarande Europa i ett järngrepp. Det var givetvis de Gaulle fullt på det klara med. Men han såg längre.

    Sovjet som han betraktade som en ideologisk konstruktion – han använde själv aldrig ordet “Sovjetunionen” utan talade bara om Ryssland – skulle snart vara borta och huvudmotsättningen i världen skulle bli den mellan Amerika och Kina.

    Vi får väl räkna med att Macron kan sin de Gaulle. Att han sedan är nyliberal är en annan sak. Han behöver inte vara atlantisk för det. Kina är idag också nyliberalt – och inte alls maoistiskt som på de Gaulles tid – men inte särskilt atlantiskt för det.

  7. Hans Andersson
    2017-06-28 kl. 14:37

    Macron har nog lite de Gaulle-tänk i sina strategier, om medvetet eller inte är oklart, men för att balansera världspolitiken åtminstone en aning genom samverkan mellan Tyskland och Frankrike. Både genom Macron och Sigmund Gabriel och de båda ländernas diplomati har länderna på ett positivt sätt aktiverat sig såväl i Syrienkriget och Qatarkonflikten. Med fokus på undvikande av militär konflikt och med press på Saudiarabien och USA.

    Dessutom kommer nu signaler om att Merkel och Macron driver på för att få igång processen kring Minskavtalet. Där verkar det som om jänkarna inte är så intresserade, då man trots påstötningar från Ryssland om att de ska ersätta den tidigare amerikanske representanten Victoria Nuland med en ny från Trumps administration.

    Har USA tappat intresset för Ukrainakonflikten? Kanske. Utmärkt i så fall, då kan det gå mot en vettig och stabil lösning.

  8. Anders Persson
    2017-06-29 kl. 5:02

    Som jag för en vecka sedan skrev i en kommentar till Hans A:s artikel har ryssar och fransmän i efterdyningarna av Putins besök kunnat sluta en överenskommelse om samarbete i forskning kring förhållandena i Arktis. En högre tysk statstjänsteman som jag stötte ihop med på kongresscentret Expoforum sade att det var bara en tidsfråga innan Angela Merkel lade om den tyska politiken mot Ryssland.

  9. Bo Persson
    2017-06-29 kl. 9:53

    Hans A
    Javisst, USA:s relativa försvagning tillsammans med den kinesiska utmaningen kan mycket väl innebära/få till följd att Hultqvist och hans krigsglada kompisar runt om i dagens Europa inom kort bara är historia.

  10. Hans Andersson
    2017-06-29 kl. 14:14

    Bo P!
    Det är i grunden en relativt bra förändring kanske på gång. Men hur ser du på nästa fas, det vill säga det gemensamma försvaret inom Unionen som är ett faktum redan nu.

    Hur agerar regeringen, oavsett vilken konstellation? Har inte läst eller hört några svenska ledande politiker yttra sig i frågan. Finns det risk att Hultqvist håller fast vid Nato-köret och Wallström och Löfvén är tvärtysta. Vad betyder det?

    Samt inte minst hur skapa en enhetsfront i förhållande till den europeiska förändringen i försvarspolitiken samt som nation hålla sig till alliansfrihet i fredstid samt neutralitet i krigstid.

  11. Bo Persson
    2017-06-30 kl. 8:15

    Hans A!
    Om Tyskland och Frankrike blir överens om att det idag är läge att upprätta det oavhängiga Europa “från Atlanten till Ural” som Adenauer och de Gaulle såg framför sig redan för ett halvsekel sedan, så blir det också slutet för allt vad federalism och atlantism heter och då blir det också lättare för oss att återupprätta vår traditionella säkerhetspolitiska linje, den så kallade Bernadottedoktrinen. Den neutralitetsförening som Anders Björnsson vill skapa har han idag inte fått särskilt mycket gehör för.

  12. Hans Andersson
    2017-06-30 kl. 13:19

    Bo P!
    Ännu motsägelsefullt läge i Europa efter beskedet om gemensamt försvar samt det gemensamma franska och tyska agerande, vilket i sig är positivt i förhållande till USA och Natos aggressiva agerande runt klotet.

    Idag meddelas att Sverige genom försvarsminister Peter Hultqvist just denna dag skriver in Sverige i den brittiska filialen Joint Expedicionary Force, tillsammans med den brittiska försvarsministern och även Finlands Jussi Ninestö.
    Tanken är att den av britterna ledda styrkan snabbt ska kunna ställas till förfogande för EU, Nato och FN. Styrkorna ska inte minst kunna ställas till de baltiska staternas förfogande.

    Övrigt intressant område är främst norra Europa och Hultqvist är mycket nöjd med beslutet, som enligt honom innebär det försvarspolitiska intresset riktas mot bilaterala och multilaterala åtgärder och samarbeten med tyngdpunkten i norra Europa.

    Kan nog endast tolkas som att svenska regeringen inte alls är intresserad av ett gemensamt EU-försvar – i stället samverkan med britterna som lämnar EU samt Nato som tidigare.

    Nu kan ju den brutala verkligheten förändra skeenden hela tiden och såväl statsminister Löfvén och utrikesminister Wallström tiger – vad betyder det?

    Synnerligen oroväckande med denna tystnad och Hultqvist självsvåldiga agerande.
    Vi har en försvarsminister som driver en helt egen privat linje och som dyrkar samarbetet med USA och hyllas tillbaka av James Mattis, USA:s försvarsminister.

    Ingen Per Albin i sikte för övrigt…

  13. Anders Persson
    2017-06-30 kl. 15:15

    Jag undrar om Peter Hultqvist har något psykologiskt behov av att kompensera sig för sin ungdoms vapenfria militärtjänst?

  14. Hans Andersson
    2017-06-30 kl. 19:14

    Anders P!
    På något märkligt vis är det inte uteslutet med en avancerad psykologisk kullerbytta av det slag du nämner. Högsta instans är ju försvarsministern och att leka krig på riktigt verkar han ju väldigt angelägen om.

    Olyckliga personliga egenskaper för en svensk försvarsminister i nuvarande läge, men varför är MW tvärtyst?

  15. Bo Persson
    2017-07-01 kl. 8:56

    Hans A!
    Visst är det rena cirkusen just nu. Men tiden talar för en ny historisk epok. Ja, är det kanske till och med just därför vi har dagens cirkus.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.