Ryska säkerhetsrådet samlat (Bild: klipp ur SVT-Rapport 21 feb 19.30)
DET VI NU bevittnat med det ryska ”säkerhetsrådet” samlat i den pompösa Kremlsalen – där Sovjets centralkommitté samlades med Lenin och Stalin i högsätet, inte minst under kritiska skeden under andra världskriget – är ett skådespel man inte förstår i väst. Men för rysk publik har det däremot en väldig symbolisk tyngd.
Detta råd samlar den absoluta toppen i den ryska maktapparaten som här ger sin syn på hur presidenten bör handla. De har övervägt vilka möjligheter som står till buds och konstaterat att man nått vägs ände den diplomatiska vägen. Emanuel Macron har visserligen gjort sitt yttersta för att försöka hålla liv i Minsk 2-avtalet, men Ukraina – som det verkar – vägrar gå med på att ge Donetsk och Luhansk någon slags autonomi i ett sammanhållet Ukraina.
Putin har därför beslutat att ta ett nytt steg, att erkänna de två regionerna Donetsk och Luhansk som självständiga stater. Det ger dem möjlighet att begära militärt stöd från Ryssland för att driva bort den ukrainska armen från dessa två provinser. Det innebär – som jag förstår det – att de kommer att utvidgas till sina ordinarie gränser, alltså ungefär dubbla området jämfört med vad de kontrollerar idag.
Putin kallar sina kommande ”militärtekniskt åtgärder” för en ”fredsbevarande operation”, som självklart väst kommer att kallas för en ”invasion”. Men det blir inget storkrig. Inmarschen i Donetsk och Luhansk blir en promenadseger. Ukraina blir kvar som självständig stat, men i än mer amputerat skick. Eftersom hela sydöstra Ukraina domineras av rysktalande befolkning, kommer spänningarna att bestå eller öka mellan de nya republikerna (Ryssland) och de mer västorienterade delarna. En trolig fortsättning är emellertid att Donetsk och Luhansk efter en tid begär att få bli anslutna till ryska federationen, på samma sätt som skedde på Krim. Ukraina kommer inte att anslutas till varken Nato eller EU. Ukraina går en mycket mager framtid till mötes.

Nu kommer sanktionerna
Med detta är vi framme vid den punkt då det omtalade ”drakoniska sanktionspaketet” kommer att utlösas. Tysklands förbundskansler Olaf Scholz har redan nu på morgonen meddelat att han beordrat stopp för certifieringprocessen för Nord Stream 2, vilket gör att ryska gasleveranser den vägen omöjliggörs. För Ryssland blir det säkert ekonomiskt kännbart, men de är rustade och kommer att anpassa sig. De kan kompensera inkomstförlusterna i Europa genom att sälja gasen österut till Kina. Värre kommer det att bli för Europa (inklusive vårt land). Börserna faller, priser, räntor och inflation kommer att gå upp. Och nästa vinter kan bli tuff med skyhöga energipriser.
USA ökar trycket
Ännu en gång visar USA sin otillbörliga överhöghet i Europa som befästes efter andra världskriget. Tyskland och Italien är fortfarande i princip ockuperade. Nato och EU är djupt splittrade och kommer knappast att kunna göra mycket åt att Ryssland nu med ren vapenmakt skaffar sig de säkerhetsmarginaler (-garantier) de inte kunde få med förhandlingar.
Denna utveckling var förstås oönskad även i Moskva. Det som nu sker på marken gör att förbindelserna kommer att brytas med Europa, vilket gör Ryssland ännu mer beroende av Kina. För USA:s och för Europas del är det här också strategiskt mycket olyckligt, då det stärker axeln Moskva-Peking. Det hade av det skälet varit betydligt klokare av USA (Nato) att lämna Tyskland och Europa fritt att utveckla ekonomiska förbindelser med Ryssland och därmed få en buffert mellan sig och Ryssland/Kina.
Men det vi nu fått är ett tillstånd som inte kommer att kunna bestå särskilt länge. En ny maktbalans måste etableras.
Om man vill förstå det som nu händer i Ukraina, måste man förstå långt mer än vad vår statsminister verkade förstå i ett uttalande som hon gjorde på Dagens eko idag. Man måste förstå att en ny världsordning är på väg. Den gamla unipolära, med USA i spetsen, står inför kampen för sin överlevnad, en överlevnad som bland annat är beroende av att hårt kunna hålla greppet om hela det västliga lägret, med bland annat Nato-länderna och medlemsländerna i EU.
Den nya världsordningens innehåll finns bland annat i följande viktiga dokument: ”Gemensamt uttalande från Ryska federationen och Folkrepubliken Kina om de internationella förbindelserna på väg in i en ny era och den globala hållbara utvecklingen” Hela uttalandet här. Det tillhör de mindre lättillgängliga texterna (över 5000 ord), så som texter av denna fundamentala art ofta är. Därför har The Saker också gjort en mer lättsmält version. Om du finner denna version också vara svår, så har steigan.no en norsk version, som till stor del bygger på The Sakers.
Detta är långt, långt från det perspektiv som Magdalena Andersson har, men viktigt om vi nu någorlunda skall kunna greppa vad det innebär när Knut L skriver ”En ny maktbalans måste etableras.”
“Putin recognises Donbass Republics. Biden & EU incompetence exposed” 25 minuter. En bra sammanfattning av läget just nu under en promenad idag med Alex Christoforou i Aten.
Jag har plöjt igenom några trådar på nätet om Ukraina, och uppgifterna om folkrepublikernas tänkta statliga gränser är motsägande. Men det mest logiska är väl att nuvarande kontaktlinjen mellan Donbass och Ukraina gäller som statsgräns, åtminstone tills vidare. Något i stil med stilleståndslinjen i Korea. Börjar Ukraina falla sönder på allvar kan ju Donetsks och Luhansks gamla gränser bli statsgränser. Eller om en ny större statsbildning (Novorossija eller så) uppstår.
När allt mer i Kiev i stället flyttar till gamla Lemberg vid polska gränsen kan man undra om det är första steget på en ukrainsk reträtt till det ukrainska kärnområdet medan resten av landet kan befria sig. Men jag undrar om Ryssland har lust att finansiera kanske halva Ukraina under lång tid framåt, för det verkar ju vara ett konkursbo.
Zelensky förklarade Minskavtalet som slut för några veckor sedan. Jag undrar om Putin också fick besked från Macron och/eller Scholz att dessa inte tänkte göra ett skvatt för att avtalet skulle förverkligas. Om det är så, gav de kanske oavsiktligt Putin huvudargumentet för att gå vidare från Minsk till erkännande av folkrepublikerna.
Och när ryska armén står i närheten av kontaktlinjen kanske invånarna i Donbass kan få ett drägligare liv, utan daglig beskjutning. Vem kan vara emot det?
Bertil C!
Men får vi inte en ny unipolär världsordning då? I stället för den gamla?
En aggressiv stormakt har nu invaderat ännu en liten grannstat och du relativiserar detta övergrepp som att det vore någon annan än Rysslands fel. Att Putin har Sovjetimperialistiska drömmar om att ta över andra länder, att det finns de i väst som relativiserar detta är beklämmande.
Om jag inte är fel ute så var du tidigare en anhängare av Minsköverenskommelsen. Har du några synpunkter på att Putin nu begravt den överenskommelsen för gott?
Mats Ö!
Det som Ryssland nu företar sig är såvitt jag kan bedöma ett folkrättsbrott. Trots det måste man försöka överblicka situationen och försöka förstå vad som händer och vad som kommer att hända. En viktig sak är att det inte blir ett storkrig.
Mitt perspektiv på detta är inte som ditt att Ryssland är den aggressiva parten med ”Sovjetimperialistiska drömmar” och USA/Nato/EU den goda demokratiska folkrättstrogna parten. Du saknat helt funderingar på vad som är de mer grundläggande drivkrafterna bakom konflikten, vilket för vilse. Du intar bara moraliska positioner och anklagar mig för att vara inkonsekvent och omoralisk.
Jo, jag trodde (hoppades) på Minsk 2-avtalet. Det tror jag alla gjorde utom Ukraina (Zelensy) och USA (Biden). Men efter att Macron misslyckats att få dem med på detta blev det tvärstopp i det diplomatiska maskineriet och Ryssland tvingades agera på något sätt. Så ser jag på det just nu.
Jan Arvids fråga är mycket relevant. Men först måste vi vara överens om att den gamla var/är fruktansvärd, framför att för ”Det globala syd”. Det som kommer därefter, och när det kommer, vet vi ju inte helt klart. Som det nu närmast verkar kommer den ”Multipolära nya världsordningen” innebära att FN-stadgan skall vara det gemensamma för alla jordens stater.
Hittills har vi inte kunnat se att SCO, BRI, BRICS m fl sammanslutningar, som inte strider mot FN-stadgan, inneburit allvarliga nackdelar för ”Det globala syd”, till skillnad från IMF, Nato, Nafta, OAS m fl sammanslutningar som alla hade/har USA med sin dollar som verkmästare.
När man studerar ”Gemensamt uttalande…” kan jag inte finna annat än positiva skrivningar, även för ett land som Sverige. Men det är ord, bara ord. Naturligtvis är det handlingarna vi skall följa. Men det är svårt om man inte anstränger sig, för svenska informationskällor är i allt väsentligt styrda utifrån tankar som härstammar från den gamla världsordningens talespersoner. Ett bra exempel på denna totalt förvridna och i flera stycken felaktiga genomgång, var redogörelsen för var som nu händer i Dagens Ekos redogörelse. En detalj ur detta är att Nord Stream 2 framställs som ett ryskt projekt, medan det var Berlin som ville ha det. Många i Moskva var emot det men Putin sade ja.
Mats Ö. tillhör den grupp svenskar, och de är tyvärr många, som helt utgår ifrån det jag nyss beskrivit. Men han gör ett tillägg, som jag inte i större omfattning (ännu) hört från ”den gamla världsordningens talespersoner”. Han skriver om ”Putins Sovjetimperialistiska drömmar” och det är svårt att ta ställning till dessa då drömtydning är en mycket svår konst.
Men du har rätt Jan Arvid G, vi kan inte veta något säkert om framtiden. Med vid min ålder tror jag dock ganska säkert att den gamla världsordningen, i allt väsentligt, kommer att finnas kvar i Sverige min livstid ut.
Men var det inte Lenin, som en gång sade något i stil med att ”Ibland verkar det som att bara en vecka har gått på några år, och ibland verkar det som om några år gått på en vecka”? Så hur ser världen ut på internationella kvinnodagen; då har ju två veckor gått?
När jag började skriva om Ukraina på lindelof.nu för åtta år sedan jämförde jag Rysslands militära invasion av östra Ukraina 2014 med Sovjetunionens agerande mot Finland 1939. Det mötte mothugg från Anders Persson, onekligen en expert på Vinterkriget. Han använde istället benämningen Barbarossa II, en logik jag inte förstod. Men AP ska ha all heder av att han faktiskt reste till Ukraina, Ryssland och Vitryssland för att på plats bilda sig en uppfattning.
Nu anser jag att Knut L och några andra skribenter på lindelof.nu har hamnat i samma situation som Sveriges Kommunistiska Parti gjorde 1939 (väl beskrivet av Yvonne Hirdman i boken SKP 1939–1945). De svenska kommunisternas försvar av Sovjetunionen framtvingade de mest akrobatiska övningar för att slaviskt följa de militära och politiska turerna kring Vinterkriget (t ex att Kuusinen först dök upp för att så såsmåningom försvinna helt).
I den situationen har nu Knut L hamnat. Att Ryssland nu officiellt går in med militär i ett annat land ursäktar han med att det faktiskt inte är Rysslands fel. Skuldbördan ligger helt på Ukraina och USA.
Jag ingår i en maillista som bloggens tidigare skribent Mats Parner sköter. Jag noterar att där finns gamla fibbare (precis som Knut L) som har en helt annan uppfattning.
Frågan om folkrättsbrott väntar jag med. Den regering som nu sitter i Kiev grundar sig på en olaglig kupp, vilken stöddes, och det helt öppet, främst av USA. Den störtade presidenten må ha varit hur korrupt som helst, men valet av honom går inte att ifrågasätta. När denna kupp genomfördes grep ukrainare i östra delen till vapen, då de inte stödde kuppen. De bildade de två folkrepublikerna som tills igår inte erkänts av någon stat. Om nu Ryssland erkänner dem så är åtminstone jag med mina magra kunskaper i juridik tveksam till vad erkännandet skall kallas.
Självklart är däremot att ett (eventuellt) folkrättsbrott från Rysslands sida, inte går av kvitta mot USA/Nato:s två, tre eller hur många det är, även om vår statsminister kanske tror det.
Mats L!
Vi får se. Jag inser att jag tar en risk genom att tänka själv och säga min mening motströms den rådande mediala nyhetsfloden om till exempel den pågående Europakrisen. Jag kritiserade Vietnams invasion av Kampuchea 1978, men låg lågt när Kina året efter anföll Vietnam. Jag vet fortfarande inte vad som var rätt – eller om det finns ett svar. Min farfar kunde inte förstå den hets han menade pågick ända från 30-talet mot Tyskland fram till 1944 då hans brorson stupade i Ukraina. Han hamnade fel, förfärligt fel, i sina ställningstaganden och tog skammen med sig i graven. Säkrast är alltid att hålla tyst. Mitt sätt att resonera, förutom att efter bästa förmåga sätta mig in i frågorna, är att föra diskussioner och tillstå att allt inte är enkelt. Jag värnar om diskussionerna med både Mats L och Mats Ö.
Mats L!
Det mycket relevant att jämföra Sovjetunionens angrepp på Finland den 30 november 1939 med Rysslands inblandning i inbördeskriget i Ukraina och ockupationen av delar av östra Ukraina idag.
Bertil C!
Den 22 februari 2014 störtades den demokratiskt valde presidenten i Ukraina Viktor Janukovytj i en väststöd statskupp. Detta godtogs inte av den ryska befolkningen i östra Ukraina och det startades ett väpnat uppror mot den nya regimen i Kiev. I de områden som kontrollerades av de ryska separatisterna utropades i april 2014 Folkrepubliken Luhansk och Folkrepubliken Donetsk. Fram till den 21 februari 2022 hade ingen stat erkänt dessa självutropade republiker. Både 2014 och 2015 försökte den nya regimen i Kiev återta kontrollen över de östra områdena som kontrollerades av utbrytarrepublikerna. Utan militärt stöd från Ryssland hade inte utbrytarrepublikerna kunnat stå emot och hade åter hamnat under Kievs kontroll. Ryssland ingrep således i inbördeskriget i Ukraina och detta är ett brott mot folkrätten.
Även om USA:s folkrättsbrott vida överstiger Rysslands kan man inte ducka för, eller försöka förklara bort, den sistnämndes förbrytelser. Har vi inte folkrätten att stödja oss på finns bara nävrätten; det vill säga den starkes rätt över den svage.
Knut L!
Jag håller med dig om att det finns ett visst element av risk i din nuvarande uppfattning, en uppfattning som kan bli svår att frångå om Ryssland skulle eskalera. Det skulle ju då inte vara Rysslands fel, utan helt enkelt något som Ryssland hetsades till av USA och Ukraina. Här får man förutsätta att Ukraina är svårt självmordsbenäget.
Oavsett om det som hände i februari 2014 i i Kiev i formell mening var en statskupp, så ligger det flera val mellan 2014 och nu. Jag minns hur Anders Björnsson 2014 påpekade att även om det var en statskupp, så var detta en intern ukrainsk fråga och inte något som kan ligga till grund för kränkning av Ukrainas territoriella integritet.
Vi hade våren 2019 besök av en mycket erfaren ukrainsk journalist. Han var mycket kritisk till Zelensky, och jag förstod mycket väl hans argument. Men valet av president i Ukraina är inte min sak, jag är inte ukrainsk medborgare och kan inte rösta. Ukraina ställer inga krav på något annat lands territorium och hotar inte något annat land, så valet av president är en strikt inhemsk fråga för ukrainarna själva att bestämma över.
På en presskonferens i Kreml den 22 februari 2022 sade Putin med anledning av att Ryssland hade erkänt Folkrepubliken Luhansk och Folkrepubliken Donetsk:
”Vi har erkänt dem, vilket betyder att vi erkänner deras grundläggande dokument, inklusive deras konstitutioner. Dessa konstitutioner anger gränserna för Donetsk- och Luganskregionerna med utgångspunkt från då de var en del av Ukraina.”
Idag kontrollerar Folkrepubliken Luhansk och Folkrepubliken Donetsk cirka hälften av de områden som ursprungligen ingick Donetsk- och Luhanskregionerna då dessa områden tillhörde Ukraina. Detta innebär således att Folkrepubliken Luhansk och Folkrepubliken Donetsk och gör således anspråk på resten och med rysk backning kommer det inte att vara svårt att tillskansa sig dessa områden. Vi får se när dessa krav kommer och hur de formuleras. Ännu mer intressant blir att se hur regimen i Kiev kommer att agera för att inte tala om hur USA, EU och Nato kommer att agera mot dessa potentiella ryska folkrättsbrott.
…
Källa
Mats L!
Jag menar att risken jag tar är socialt i Sverige. Reträtter från illa övervägda politiska positioner har jag inga större problem med. Det jag saknar i t ex din position är tankar om de ekonomiska omvälvningar som i grunden skapar dessa politiska eruptioner. Att stoppa Nord Stream 2 är ju rent irrationellt – ett rent maktspel som kommer att orsaka enorma problem åratal framåt för vanliga människor i Europa. Detta tycks inte bekymra dig, trots att du verkar vara en fullt rationellt tänkande människa.
Det viktiga är väl att Ryssland får stopp på USA:s och EU:s mördande genom ombud i krigsområdet. Vart tog R2P-rätten att försvara civila som lever under bombangrepp från en olagligt installerad regim vägen? Jag hörde på TV att USA och EU kräver att Ryssland respekterar internationell rätt i konflikten. Redan 1948 infördes en regelbaserad ordning som än idag trampar alla skrivningar om människans rätt till liv och egendom under fötterna. Någon återuppstånden internationell rätt under överskådlig tid finns inte i sikte. Såvida det inte uppstår någon ny Putin som tar och låser in gangsters som lägger sig i politik och försöker lägga under sig hela världsdelar med hjälp av sedelpressar och låtsaspengar.
Arne N!
Vem bryr sig om folkrätten? Är den inte bara ett politiskt slagträ som plockas fram efter eget godtycke?
Dom länder som godkände eller stod bakom USA:s krig i Afghanistan, Irak, Libyen o s v skriker idag som grisar över folkomröstningen i den faktiskt autonoma republiken Krim och kallar den ett folkrättsbrott.
Ingen pratar om att när Chrustjev gav bort ön till Ukraina, utan att fråga vad folket tyckte, så begicks rimligtvis ett ännu större folkrättsbrott. Folkrättsbrott har begåtts även i Jugoslavien, Syrien och nu i Donbas, med helt olika tolkningar och i samtliga fall olika grad av upprördhet i olika delar av världen.
Om ett folkrättsbrott kan vara allt från en folkomröstning till att slå sönder ett helt land beroende på politisk ståndpunkt så är ordet tämligen meningslöst.
Ingen använder begreppet på ett konsekvent sätt och i all praktisk mening har det förlorat sin innebörd.
Vad jag kan se så är det dessvärre nävrätten som gäller.
Nu befinner vi oss med stor sannolikhet i ett skifte av dominans och hegemoni i världen. Hur det skall utspelas utan att nävrätten tar sin plats kan jag inte riktigt se.
Jag fick ett tips att lyssna till John Mearsheimer, professor i statsvetenskap vid University of Chicago, och vad han har att säga om bakgrunden till situationen i och ikring Ukraina. Då jag tror att många här på lindelof.nu har samma intresse vill jag gärna dela länken med er. J Mearsheimer talar tydligt och den autogenererade texten (engelska) fungerar ganska bra med endast ett fåtal felaktigheter.
Utvecklingen kring Ukraina har nu inom några dygn tagit ett par steg framåt. Först utropade de två så kallade folkrepublikerna i Donbasregionen sig som självständiga stater från Ukraina. Därefter erkände Ryssland deras existens, varpå länder uppknutna eller avhängiga till Förenta staterna gick i taket. Så och vårt eget land, men vad var det som egentligen hände.
Rent tankemässigt kunde utvecklingen med folkrepublikerna tagit tre vägar; de kunde blivit kvar i Ukraina som före 2014, Minskavtalet som undertecknats av Ukraina, Ryssland, Frankrike och Tyskland kunde verkställts eller frigjorda från Ukraina med egna bildade etniskt baserade länder. Att bli kvar i ett Ukraina som det såg ut före den revolutionära kuppen omöjliggjordes av händelserna med fördrivningen av den demokratiskt valda presidenten, av främmande länders påverkan i anslutning till Majdan och våldsdåden i Odessa.
När det gäller Minsk så har Ukraina som godkände och undertecknade avtalet i flera år vägrat att omsätta överenskommelsen i praktiken.
Varför händelserna nu kommit slag i slag är oklart. Kanske Putin, som det heter, blivit klar över att Washington utövat så pass stark press på Frankrike och Tyskland att inte bistå Ryssland i dess diplomatiska tryck på Ukraina att implementera Minskavtalet. Ryssland bedömde då den vägen som slutgiltigt stängd. Därmed återstod endast det tredje alternativet, det som nu är genomfört.
Strider det mot folkrätten att frigöra sig på så sätt som nu skett, att utropa en egen stat efter frigörandet, för andra länder att erkänna staten i fråga och för den nya frigjorda staten att begära bistånd, exempelvis militärt från andra länder?
Efter andra världskriget har regeln varit att inte ändra några gränser, i alla fall inte i Europa. Men hur gick det till när Kosovo bröts loss från Serbien, kommer den minnesgode i håg händelsen – gällde regeln om bestående gränser då.
Med bistånd av västländer hade Jugoslavien styckats upp i mer etniskt präglade länder. Kosovo som historiskt tillhörde Serbien hade i huvudsak en annan befolkning än moderlandet, nämligen albaner. Dessa önskade bilda en egen stat, militära stridigheter mellan kosovoalbanska enheter och serbiska armén hade plågat regionen sedan Jugoslaviens sönderfall och 1999 grep Nato in, utan FN-mandat, och bombade serbiska armén och landets civila infrastruktur.
Hursomhelst, följden blev att Serbien stukades och Kosovo utropade en egen statsbildning. Ryssland som av olika skäl hade starka band med Serbien var kraftigt försvagat efter Sovjetunionens sammanbrott och kunde inget annat göra än se på hur Washingtons förbundna bestämde Europas dagordning efter eget skön.
Ungefär hälften av världens stater har erkänt Kosovo som eget land. Men till exempel inte Spanien, det landet har egna problem med två regioner som önskar gå sin egen väg. Vårt land var dock med på självständighetståget, våren 2008 erkände Sverige Kosovo som en alldeles egen stat. Det var dryga två år innan internationella domstolen i en mycket klar dom fastslog att Kosovos förklaring om självständighet stämde gott med internationell rätt.
En väl meriterad rådgivare på Utrikespolitiska institutet ansåg vid den tiden att domen beredde vägen för andra folkslag i världen att följa domstolsutslaget i spåren.
På något sätt verkar det som de länder vilka drev på sönderfallet av Jugoslavien, Kosovos avskiljande från Serbien och Rysslands tilltvålande, har skrivit manualen för Ukrainas utförslöpa. Förutom önskan om Nato-medlemskap har nu president Zelenskyj börjat mumla om att skaffa kärnvapen, vem han nu tänkt ska hålla med dem. Nu kommer dock ingen av dessa två funderingar att verkställas.
Förstår Ukrainas ledning detta, EU, Nato-vasallerna och vårt eget land?
Läget är ett annat nu än när Jugoslavien krossades och Libyen bombades tillbaka till klanstadiet. Ryssland har vuxit i kostymen, de har dragit upp en röd linje där överträdelse hotar deras säkerhet. Rätt eller fel, men så verkar de se på saken och efter övervägande åtgärda uppkomna problem.
Bertil C har rätt. Jag frågade huruvida vi får en ny unipolär världsordning, därest Bertil C:s prognos om Förenta staternas imperiums sammanbrott slår in.
BC har rätt i att det slarvas med att tänka efter hur stora skadeverkningarna har varit med den nordatlantiska världsdominansen. En intellektuellt redlig sådan analys är nödvändig, även om man är en ärlig liberal som försvarar den liberala marknadsekonomiska rättsstatliga ordningen. Utan ärlighet i denna analys kan man inte förstå de sociala och politiska krafterna som verkar mot den liberala världsordningen.
BC har också rätt i att vi kan inte veta vilken ny världsordning som kommer, och hur stora de humanitära, kulturella, miljömässiga och frihetsinskränkande skadeverkningarna bleve av en ny ordning varest Peking i allians med Moskva dominerar. Min uppfattning är att det är för optimistiskt att hänvisa till att den framväxande ny ordningen vore mer i enlighet med FN-stadgan, folkrätten, Bandung med mera.
Vad vet jag om detta? Min lilla bit information fick jag när jag hade samtal med en person som var säkerhetsansvarig för en suverän stats mest centrala regeringsinfrastruktur; detta skedde när jag hade en säkerhetsklassad tjänst. Enligt vad han uppgav agerar Folkrepubliken Kina mot andra stater utan respekt för några skrivna eller oskrivna regler – på alla nivåer och alla områden utom invasion.
Folkrepubliken Kina har inte invaderat andra suveräna stater utom Vietnam och Indien (bortsett från att FR Kina säkert skickat försvarsanställda operatörer över gränser i liten skala, men det har ju alla gjort). Men i en ny världsordning kommer nog Stormakten att sätta sig på de små med lidande, förstörelse och ofrihet som följd. Det är nog bäst att vara mot den nya imperialismen innan den gamla världsordningen har rasat samman.
Knut L!
Jag befinner mig just nu i en tidszon –9 timmar jämfört med Sverige. När jag skrev min senaste kommentar på din blogg hade jag just diskuterat viktiga saker med min fru i Stockholm gällande hennes släkt i Ukraina, Jag hade inte hunnit uppmärksamma Tysklands beslut om Nord Stream 2, vilket var för mig mycket överraskande.
”Det som Ryssland nu företar sig är såvitt jag kan bedöma ett folkrättsbrott.Trots det måste man försöka överblicka situationen och försöka förstå vad som händer och vad som kommer att hända.”
Du måste skämta? Uttryckte du, när det begav sig, en liknande förståelse för USA:s inblandning i Vietnam? Har du uttryckt en liknande förståelse för Israels rätt att freda sig mot aggressiva grannar i Mellanöstern?
Jag tror att du innerst inne, någonstans, egentligen värnar den svages rätt mot den starke, Knut L. Ditt hat mot USA och vad USA företar sig, i alla lägen, överskuggar dock allting annat. Jag vet inte varför, men jag kan inte dra mig till minnes att USA har gjort någonting, någonsin som du inte har kritiserat. Om din blinda, antiamerikanska kamp kan gynnas av att du krokar arm med en diktator som sätter klorna i mindre, försvarslösa grannar i ett försök att återupprätta ett Sovjetimperium så är det ett pris du är beredd att betala. Det antiamerikanska narrativet är tydligen viktigare än den svages rätt mot den starke. Beklämmande.
Vill du kopiera över detta till din blogg få du gärna göra det. Kommentarsfältet där ett en alltför Sovjetimperialistisk, överslätande nostalgisoppa för att jag ska vilja ge mig in där.
Mats Ö!
Som många läsare säkert förstått känner du och jag varandra ända sedan du var liten. Det är därför du tar dig tid att diskutera med mig. Det är bra. Det tackar jag dig för.
Jag tycker dock att vi ska undvika att grotta ner oss i eventuella underliggande drivkrafter som en eventuell gryende ”Sovjetimperialism” eller ingrott gammalt USA-hat, det leder ingen vart. Vi ska hålla oss till sakfrågorna.
Jag är övertygad om att både du och jag ”innerst inne, någonstans, egentligen värnar den svages rätt mot den starke”, därför kan vår diskussion vara fruktbar där förnuft är viktigare än prestige.
Jag hoppas du respekterar att jag vill föra diskussionen här istället för på Facebook. Där dyker ofta flera gamla ”vänsterspöken” upp med sina oförskämdheter som stöd till dig – för att du ger just mig mothugg. Det är ett diskussionsklimat jag starkt ogillar. Jag lovar att stoppa eventuella personliga påhopp eller andra oförskämdheter mot dig här. Tycker alltså att din sista mening om ”en alltför Sovjetimperialistisk, överslätande nostalgisoppa” är orättvis. Välkommen alltså!
Knut L!
För att inte min kommentar ska missuppfattas så bryter jag ner den här:
1. Har jag fel i att din argumentation/ståndpunkt i första hand utgår från ”USA/Nato är dumma” än att ”Ryssland är snälla”?
2. Har jag fel om att du alltid i alla lägen kritiserar USA oavsett vad de gör? Om jag har fel, kan du ge något exempel där du hållit med USA i ett utrikespolitiskt ställningstagande?
3. Har du en motsvarande förståelse för Israels behov av att ockupera grannländers territorier för att freda sin säkerhet? (Nu har ju Ryssland till skillnad från Israel aldrig blivit angripet av sina grannstater, men vi bortser från det för resonemanget skull).
Mats Österholm!
Exakt vid vilka tillfällen skulle Israel ha blivit angripet av sina grannstater?
Mats Ö!
Bra att du nu är här och diskuterar.
1) Ja du har fel i detta. Det blir alltför enkelt att renodla på det viset. Jag ägnar mig inte åt USA-hat, jag kritiserar USA:s utrikespolitik. Har släkt och vänner i USA, har själv varit där och tyckte det var en upplevelse. Rysslands utrikespolitik är däremot i dagens läge klokare, mindre krigshetsande och utgör inget hot mot Sverige. Obs! jag talar inte nu om rysk inrikespolitik.
2) Ja du har förstås fel även i detta. Just när det gäller utrikespolitik är det svårt att finna något bra. Det finns säkert, men döljs av all aggression och alla orimliga krig de satt igång, jag behöver inte räkna upp dem.
3) Jag har ingen förståelse för något land som ockuperar sina grannländers territorier. Krim och Donbass är två speciella fall som måste analyseras i sitt sammanhang. Men åtminstone Krim är formellt folkrättsbrott, men många mycket speciella omständigheter i det fallet är svårt bortse ifrån. Israels ockupation, bosättningar mm på palestinsk mark strider mot flera FN-resolutioner. Där är folkrätten glasklar.
Jag vill nu fråga dig:
1) Kan du se den ekonomiska omsvängningen i världen där centrum är på väg att flyttas från väst till öst? Hur ska den i så fall hanteras?
2) Tycker du att länders självbestämmande även gäller vilket styrelseskick de tillämpar?
3) Tycker du att USA är en bättre världspolis än FN, som hållits på svältkost de senaste decennierna?
Som sagt, välkommen i debatten!
PS. Läst jag verkligen rätt att du menar att Ryssland aldrig blivit angripet av sina grannstater?
1. Ja, den är ofrånkomlig, 1/3 av världens befolkning bor i Kina och Indien. Hur ska den hanteras? Det beror på i vilket avseende du menar? Miljömässigt? Folktrsligt saknar det i vart fall betydelse.
2. Ja. Folkrätten gäller både demokratier och diktaturer och allt däremellan.
3. Omöjlig jämförelse. FN kan aldrig vara en världspolis då den är förlamad av de fem permanenta medlemmarnas i Säkerhetsrådets vetorätt. Har inget med svältföddhet att göra.
Ja, Ryssland har inte blivit angripet av någon grannstat i modern tid (post WW2), och ingen kan påstå att någon grannstat utgör ett militärt hot mot Ryssland. Jag hänvisar här till tidigare befordrad karikatyrbild. (WW2 startades visserligen av Sovjetunionen tillsammans med Tyskland, och Tyskland var visserligen inte en grannstat ursprungligen, men givetvis blev de angripna under WW2).
Paul Robinson i Ottawa har en ryskkunnig blogg som jag ofta har följt med stort intresse. Han har medarbetet på RT under flera år.
Han senaste, känslomässiga blogg är väl värd att länka.