Evangelium enligt Markus löparen

loparens-hjarta-bild

Skogen är tyst. Ansiktet varmt av elden. En vägg av mörker utanför. Jag äter knäckebröd med smör och dricker varmt vatten, låter elden brinna ut och lägger mig i sängen. Noterar den senaste tidens händelser i min dagbok. Ser stjärnorna tindra genom rökhålet. Gillar att ligga omsluten av sovsäcken och känna nattkylan mot ansiktet.

loparens-hjarta-bokDe ovanstående raderna har skrivits av Markus Torgeby, 39 år, och de finns att läsa på sid. 74 i hans nyutkomna bok Löparens hjärta (Offside). Det är en glimt från sitt ensliga liv i de jämtländska urskogarna mellan Ottfjället och Åreskutan, som författaren återger på detta fåmälda och ordknappa sätt. Denna hans eremittillvaro (varom mera nedan) inleddes på hösten 1999 och avbröts först 2004.

Torgeby växte upp på Öckerö i den bohuslänska skärgården utanför Göteborg och tycks, i varje fall av boken att döma, ha varit en ganska stökig och vilsen pojkvasker under sitt livs första två decennier: rätt mycket skolk, usla betyg, livsfarliga tjugometershopp från havsklipporna rakt ner i drickat och, som kulmen, en kombinerad hasch- och nöjesutflykt med polarna till Indien och Nepal efter avslutad skolgång. Modern drabbades tidigt av Multipel Skleros, MS, och hemmiljön var ofta sorgkantad – och frireligiös. Män som Ulf Ekman och självutnämnda helare från Sydafrika aktades högt, rimligen på tok för högt.

Men till bilden hörde också att Markus T:s löparbegåvning var sällsynt välutvecklad. Redan som 12-åring sprang han milen på 38 minuter – längre fram i karriären under 30 – och han tränade målmedvetet, i ur som skur. Livet vägrade emellertid att klicka, och en beständig olust malde i honom. Det var i det läget som Torgeby, ännu bara 22, reste norrut, byggde sig en skogskåta vid Helgesjön ett par kilometer från de bägge jämtländska småorterna Undersåker och Hålland – på vars folkhögskola han nyligen tillbringat ett år – och började leva enstöringsliv.

Det gick över förväntan och rentav bättre än så. ”Jag sågade, högg, sprang, eldade, åt och sov”, skriver han, och berättar frimodigt om en rad andra nyttigheter han lärde sig i ensamheten – som att vara sysslolös och att tygla sin förlamande mörkrädsla. Markus T:s födointag bestod till 80 procent av havregryn, och rent allmänt måste vi beskriva hans levnadsomkostnader som ganska så modesta: mindre än en tusenlapp i månaden. Ibland träffade han inte en levande själ på veckor.

Skogen, mörkret och kylan hjälpte mig att finna en riktning i mitt liv.

Efter drygt ett år i storskogen borstade Torgeby av sig granbarren, befriade sig från kådan och for till Arusha vid Mount Kilimanjaro i norra Tanzania. Där tränade han i sex månader under spartanska förhållanden tillsammans med ett gäng ostafrikanska elitlöpare och testade på allvar sina gränser. Återbördad till det blågula fosterlandet igen vägde han inte mer än 52 kg. ”Du liknar ett Biafrabarn från ett utrotningsläger”, undslapp sig systern Ida.

I dag är Markus Torgeby gift med Frida, far till döttrarna Signe, Helga och Birgitta, tränare, ultralöpare, populär föredragshållare och en man som äntligen funnit sig själv och sin plats i tillvaron.

Att läsa hans bok har varit ett odelat nöje. Det beror på att Markus T har något att berätta, och han berättar väl i sin rapsodiska och karakteristiskt lapidariska stil. Tack vare löpningen och tack vare min egen Tanzania-vistelse (1975-76) känner jag ett inte obetydligt släktskap med honom.

”Jag tror att vår tids stora utmaning handlar om att kunna stänga av” (sid. 183). Ord i rättan tid, Markus!

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.