”Om du tittar ut genom fönstret, så ligger mitt barndomshem alldeles i skogsbrynet”, försäkrade den charmerande gamla damen, när jag återvände hem från Stockholm häromdagen. Vårt tåg hade redan passerat Degerfors, och vi närmade oss slutstationen i Karlstad.
Jag höjde blicken från min reselektyr – sjunde bearbetade upplagan av Erik Wellanders Riktig svenska (1979) – och gjorde exakt som jag blivit tillrådd att göra. Den gamlas barndomshem skymtade mycket riktigt där i skogsgläntan som ett snickarglatt envåningshus med kritvita knutar, vinkelräta väggar och torvbelagt tak.
Emellertid hade dess geografiska position med all säkerhet varit precis densamma, även om jag hade underlåtit att fästa blicken vid de kritvita knutarna och vinkelräta väggarna. Vi tvingas med andra ord fastslå att det logiska sambandet olyckligtvis är brutet i damens inledningsreplik här ovan: platsen för hennes barndomshem rubbas ju inte en endaste millimeter av medresenärerna synfält och mer eller mindre godtyckliga ögonrörelser. ”Om du tittar ut genom fönstret, så får du syn på mina ungdomsårs allra käraste tillflyktsort”, bör väl maningen lyda på det språk som ibland kallas ärans och hjältarnas.
”Betraktar man en geting ovanifrån, så faller den sönder i tre skilda delar”, heter det sedan i ett av de mer avskräckande exemplen inom samma ologiska genre i Wellanders bok.
Vore denna iakttagelse riktig, så skulle ju alla törstiga småbarn förvandlas till notoriska seriemördare framåt juli och augusti – eller under 2018 års stekheta majmånad – med barnblickarna som exklusiva mordverktyg. Saftglasen skulle formligen svämma över av styckade getingkroppar.
”Tänker man efter, så är läraryrket det mest krävande yrket av alla”, framhöll en representant för ett av våra måttligt stridsglada lärarfack alldeles i början av juni. Vilket yrke, frågar man sig, är i så fall det mest krävande, när man INTE tänker efter? Tankeläsarens?
En annan typ av logiska fel uppkommer, när vi åsidosätter den s k subjektsregeln.
Ett av de häftigaste klavertrampen är uråldrigt och rätt välkänt: ”Näst intill vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare, kan jag icke annat än beklaga Erik XIV.”
Också på ett djupare plan leder denna sats vilse, eftersom Georgius Petri Salemontanus – alias Göran Persson från Salberget i Västmanland – ingalunda var en så ”dålig rådgivare”, som vi alla fått lära oss i grundskolan. Blott ett fåtal historiska aktörer i Sverige har blivit så orättvist förtalade och hänsynslöst förtrampade som just denne 1500-tals-Persson.
”Efter genomgången reparation öppnar undertecknad ånyo kemikaliehandel i Munkfors”, kunde man förtröstansfullt läsa i en annons, som publicerades i Nya Wermlands-Tidningen onsdagen den 23 juni 1920 – för 98 år sedan! Även i den formuleringen nonchaleras subjektsregeln. De varnande exemplen kan lätt mångfaldigas. ”Endast tio år gammal satte fadern honom i lära hos en sockerbagare”; ”Under psalmsång och extatiska jubelrop lade båten äntligen ut från land”; ”Efter att ha satt sig tillrätta inne i vagnen föll hästen åter i sken”.
Vissa fel är av den mer subtila och försåtliga arten. I min snart 100-åriga geografibok från gymnasiet i Mjölby får man t ex veta att ”Panama-kanalen verkningsfullt bidrog till att förkorta avstånden mellan Antillerna och Galapagosöarna liksom vägarna runt Kap Horn”. Detta slags förhoppningar brukar som alla vet kallas fromma. Distanserna var ju på pricken lika stora efter kanalbygget som före detsamma. Det var färdsätt och framkomstmöjligheter som med ens underlättades, inte avstånden som plötsligt behagade krympa.
Under flera decennier har det funnits ett accelererande intresse för språkfrågor såväl i Värmland som i de mindre utvecklade provinserna här i landet. Själv tillhör jag den ’språkliberala’ riktning som hellre talar om bra och dåligt språkbruk än om korrekt och felaktigt. Rätt och fel tillhör sedan hedenhös den matematiska begreppsvärlden, där strukturerna är långt fastare. Språket förändras däremot ideligen.
Uttryck som ”alla tiders”, ”fina fisken”, ”kör i vind”, ”sjysta bananer” och ”diskretion – hederssak” var i full sving på 1950- och 60-talen, men tycks oss i dag ganska ålderdomliga. Å andra sidan blir nyorden oupphörligt flera. Av de femton termerna klickokrati, svajpa, maxtaxa, beslutsimpotens, wing-backar, hemester, persa, sjuknärvaro, mobilblottare, stressexpert, rondellhund, fake news, lådvin, alternativa fakta och öråd skulle jag inte ha känt igen en enda under mina år på Lindblads- och Rosenlundsskolan i Skänninge anno dazumal.
Rätta mig inte, när jag råkar skriva ”fel”. Klargör i stället på vilket sätt jag formulerar mig illa i tal eller skrift!
Tämligen motvilligt har jag tvingats acceptera att uttryck som ”innan syndafallet” och ”svensk media” i dag anses fullt acceptabla av legitimerade språkkännare. Jag biter i det sura äpplet men är samtidigt införstådd med att jag själv aldrig kommer att skriva något annat än ”före syndafallet” resp. ”svenska medier”. Min språkkänsla säger ett, fördragsamheten ett annat. Med den konflikten tvingas jag leva.
Dock finns gränser. Vår tids mentalt invalidiserande och allmänt hälsovådliga särskrivnings-epidemier representerar en sådan gräns, och särskrivningseländet måste bekämpas under dygnets alla timmar, i synnerhet de vakna. Sina sköna juveler förvarar man bäst i solida kassaskåp, däremot inte i värde lösa och kassa skåp. De automobilföretag som ”kollar glykolhalter och spolar vatten och olja” på våra bilar förtjänar givetvis att bojkottas på livstid.
Demokratin bör hela tiden återerövras och försvaras på nytt och på nytt. På likartat sätt förhåller det sig med vårt språk. Om vi tillåter det att förflackas, så är vi illa ute. ”Genom den goda prosan måste vi kunna se som genom en fönsterruta!” underströk redan George Orwell på sin tid.
Till skillnad från George Orwell talade den charmerande gamla damen på Stockholmståget varken om poesi eller prosa men desto mera om sin barndoms gamla hem. Också detta kunde man se genom en fönsterruta.
