Nazisterna triumferar i Österrike 1938. Hitler proklamerar Anschluss i Wien den 15 mars.
Neutralitet och alliansfrihet tillämpas fortfarande av några länder i Europa; i Malta, Irland, Schweiz och Österrike (Finland och Sverige räknar jag nu bort). Exemplet Österrike är intressant och skulle kunna utgöra en modell för lösning av Ukrainakonflikten idag.
Efter andra världskriget var Österrike en knepig nöt att knäcka för segrarmakterna. Det hade varit ockuperat av Nazityskland och låg ju i centrala Europa i gränslandet mellan det nybildade Nato (som bildades 1949, Västtyskland anslöts 1955) och Warszawapakten (som bildades 1955) Stormaktsintressena korsades tydligt här. Redan 1943 hade emellertid Storbritannien, USA, Frankrike och Sovjet (de blivande segrarmakterna) i den så kallade Moskvadeklarationen enats om att Österrikes självständighet och suveränitet skulle återställas efter kriget, genom att dess säkerhet skulle garanteras av alla dessa fyra ”stormakter”.
Sju år efter ockupationen
Sommaren 1961 (om jag minns rätt) var jag i en österrikisk familj för att lära mig tyska. Jag var 16, det var 16 år efter krigsslutet och sex år efter att de sista ockupationsstyrkorna lämnat Österrike. Jag minns att det berättades bisarra historier om hur ryska soldater dekorerade sig med armbandsklockor som troféer upp till armbågarna för att visa sin makt. Armbandsklockor var inget ryssar i allmänhet hade råd med då, men det var redan en vardagsprodukt i Österrike. Soldaterna stal eller köpte dem som åtråvärda krigsbyten. Vi besökte också den lilla byn Rust på gränsen till Ungern, berömd för – ”sin höga nativitet p g a en stor storkpopulation i området” – storkbon på varenda skorsten. Där minns jag att vi stod och spanade in över ett stort öde ingenmansland mot den oåtkomliga ofriheten. Allt såg emellertid mycket fredligt ut där och då.
Efter krigsslutet 1945 tog det alltså 10 år för segrarmakterna att komma överens om det så kallade österrikiska ”statsfördraget”, som efter många turer undertecknades den 15 april 1955. Då släppte Sovjet sina sista invändningar, och sedan dess har Österrike varit alliansfritt och självständigt. Alliansfriheten är t o m inskriven i grundlagen.
Man drog alltså till sist den kloka slutsatsen att alliansfrihet och neutralitet är bästa lösningen för ett land som ligger i gränstrakter mellan stormakter.
Ukraina
Vi har nu ett land i Europa – Ukraina – i gränslandet mellan Nato och Ryssland (väldens två största kärnvapenmakter) som måste får stormaktsgarantier. Men istället för att förhandla fram en rimlig säkerhetsordning för Ukraina (och resten av Europa) – godtagbar för båda stormaktsparter – krigar man sedan snart två år tillbaka med enorma mänskliga och materiella offer för det svårt lidande Ukraina.
Varför visades enbart kalla handen till förhandlingstrevarna från Ryssland mellan 2014 och 2021? Varför var en fredlig lösning en så frånstötande och otänkbar tanke för USA-världen när det gäller Ukraina?
På 40- och 50-talet kunde diplomater och statsledare lösa tvistefrågorna runt Österrike och skriva ett bindande fördrag. Det förödande världskriget var för alla då i färskt minne. Ryssland är inte farligare nu än det var då som kommunistisk stormakt. Men nu tycks krigslusten outsinlig. Ryssland (Putinregimen) ska knäckas till varje pris en gång för alla. För mig är detta spel makabert, farligt och ytterligt motbjudande.
Var finns de ansvarstagande diplomaterna och statsledarna idag?
Dennis Z!
Med anledning av vad du skriver 2023-09-21 På 22:06 har jag följande kommentar:
Syftet med min skrivning i kommentaren till Anders Å var att visa att uttrycket ”berika sig” till sitt innehåll kan ha en rad olika betydelser. Alla exemplen avsåg ”berika sig” i dess ekonomiska betydelse. Avsikten var inte att lägga några moraliska aspekter på hur olika objekt ekonomiskt kunde ”berika sig”. Givetvis är både kapitalism och imperialism moraliskt förkastliga. Men det är en annan diskussion.
När det gäller dina konkreta synpunkter kan jag mycket väl instämma i det mesta och en slutsats av vad du skriver är att uttrycket ”berika sig” är tämligen oanvändbart utan en stringent definition.
Berika sig på andra länders bekostnad var det jag skrev från början och jag tror faktiskt inte att ursprunget till begreppet imperialism behöver krånglas till mer än så.
Jag kan annars se att det kan finnas en poäng för vissa i att krångla till det. Genom att sprida förvirring om begreppets innebörd kan man använda det även på USA:s fiender och som i ett trollslag så kan USA:s oräkneliga krig, USA:s alla militärbaser på andra kontinenter och Natos militära expansion bli en berättigad kamp emot imperialismen. T o m Vietnamkriget var ju för att stoppa dom onda Sovjetiska imperialisterna. Tack USA för att ni försvarar demokratin och jättebra att vi går med i Nato!
Bockfötter brukar synas ganska bra om dom sticker ut tillräckligt.
Anders Å!
Du för ett tydligt resonemang om ”staters bakomliggande maktstruktur”, och om ”materiell verklighet” i stater, och om mäktiga staters ledande skikts strävan att ”berika sig”, och om vapenindustrins roll. Du framför en klassisk vänsteranalys om hur ”senare tiders imperialister växte fram ur industrikapitalet och dess behov av ständig vinstmaximering”.
Din slutsats blir att de krafter och stater, som är i konflikt med USA-IMPERIALISMEN står på rätt sida i historien, även om de själva är kapitalistiska och grymma. Alla andra stater än Förenta staterna med allierade blir automatiskt frikända i innevarande tidsepok, fast du bifogar en reservation om Folkrepubliken Kina, som ”använder sin ekonomiska styrka på ett sätt som iallafall liknar imperialism”.
Jag vill kalla alla (stor)makter, som lägger under sig och dominerar andra stater för ”imperialistiska”, även om deras maktprojektion inte följer ditt leninistiska schema för vad ”imperialism” är.
Jag skulle kunna avstå från ordet ”imperialism”, och i stället skriva, att i många länder finns långa historiska linjer av chauvinism, expansionism, irredentism, fascism, farlig nationalism, och tankar om jättestater grundade på etniskt släktskap, som panturanism. När denna tendens får överhanden, blir en stat farlig. Denna fara måste bekämpas av världens folk när den dyker upp (som nu i Ryssland), lika väl som vi behöver göra motstånd mot de skadliga delarna av Förenta staternas politik.
Åt min analys må alla leninister le. De vet ju sanningen, tycker de, att nationalism och dylikt bara är kläder, som monopolkapitalet tillfälligt ikläder sig. Mina tankar är ”historisk idealism”, skulle de säga.
Jan Arvid G!
Nu ser jag inte mig själv som Leninist och jag tror inte på total planekonomi och enpartistat. Vänsterns analys av imperialismen är dock den bästa och mest klargörande jag kan finna.
Din egen analys av imperialism är däremot ett rent märkligt försök att tvätta bort allt förklaringsvärde ur begreppet. Om alla former av dominans är imperialism så är det väl bättre att använda ordet dominans.
Sedan har jag inte frikänt varken Kina eller Ryssland. Om du verkligen läser inläggen innan du kritiserar dem så borde det vara uppenbart för dig.
”vi behöver göra motstånd mot de skadliga delarna av Förenta staternas politik.” skrev du. Anser du att provocera fram krig på andra kontinenter är skadlig politik?
I så fall blir det en aning svårt att förstå hur ditt stöd till USA:s politik i Ukraina är att göra motstånd mot samma politik.
Tänker inte bli inblandad i den här diskussionen. Men vill bara kommentera Anders Åbergs tal om leninist, planekonomi och enpartistat. Här förtjänar det att nämnas att Stalin från 30-talets mitt fram till sin död försökte införa en form av socialdemokratiskt styre med fria och hemliga val med deltagande även av tidigare fiendegrupper och att frånta kommunistpartiet rätten att direkt styra landet. Den kampen förlorade han mot lokala partiledare. Huruvida Lenin hade gjort samma sak om han fått leva längre, kan man bara spekulera i.
Anders Å!
Du har rätt att du inte har ”frikänt” Folkrepubliken Kina eller Ryssland. En av de bra sakerna med din linje, är att du inte förnekar, att Vladimir Putins beslut om krig är ett brott av Irak-proportioner, som förstör många människors liv.
Att jag skrev en dålig mening i mitt tidigare inlägg beror inte på att jag inte läser. Jag läser och minns. Men vi är bristfälliga människor, och skriver stundom ogenomtänkt. Det gör du också.
Min huvudsakliga punkt kvarstår: eftersom du är ensidigt inriktad på vänsterns analys av imperialismen, förbiser du att en stats politik, vare sig vi kallar politiken imperialism eller dominans, kan vara ett första rangens hot mot en världsdel, utan att den staten har en sådan stor och utvecklad kapitalistisk ekonomi som Förenta staterna har. Russofascismen behöver bekämpas av Europas folk.
Anser jag att det vore skadlig politik att provocera fram krig på andra kontinenter? Ja.
Hur kan jag då stödja Förenta staternas politik i Ukraina? Därför att jag inte anser att Förenta staternas politik orsakade kriget. Att stormakter djävlas och provocerar, är oundvikligt i vår tid, till exempel att Förenta staterna skaffade sig inflytande i Rysslands grannstater. Att kriget brutit ut beror på Russofascismen.
En klokare rysk politik hade varit att nöja sig med, att Rysslands gränser är säkra, och att se tiden an, tills Västvärlden oundvikligen får mindre inflytande, och sedan skaffa inflytande för Ryssland i Europa UTAN krig.
Att kriget brutit ut beror på storrysk irredentistisk otålighet, inte på att ett västligt hot in över Rysslands gränser skulle ha funnits.
Jan Arvid G!
Visst hade det varit oerhört mycket klokare av Putin att avstå från invasionen. Där är vi helt överens, men att kriget brutit ut på grund av det du kallar Russofascismen köper jag inte.
Ditt antagande ger oss att kriget hade brutit ut oavsett vad USA/Nato har hittat på i Rysslands närområde. Det är egentligen inget annat än samma trollformel som Kalle Anka media i väst kräks ur sig hela tiden. Putin är ond, men USA kan vi samarbeta med!
Märk då att kriget i Ukraina inte alls är ”ett brott av Irak-proportioner”. Räknar vi civila offer så var USA 100 gånger värre i Irak än vad ryssarna iallafall hittills har varit i Ukraina.
Man kan inte förenkla verkligheten hur mycket som helst utan att trilla i diket Jan Arvid G.
Fascismen i sammanhanget hittar vi tydligast i Ukraina, där Banderisterna har spridit öppet hat mot allt som har med Ryssland att göra i årtionden. Att kalla Ryssland för imperialistiskt och fascistiskt är vad jag förstår bara ett sätt att dölja, alternativt legitimera den amerikanska provokationen.
Jag tror du behöver lyfta blicken och försöka se helheten i den kamp som den amerikanska imperialismen och exceptionalismen för mot den största utmaningen mot dess hegemoni någonsin. Den kampen utspelar sig i Ukraina idag och som det ser ut på Taiwan i morgon, om krigsgalningarna i USA får som dom vill.
Provokationen är USA:s modus operandi mot starka kärnvapenmakter och att stödja USA:s provokationer är att bidra till en utveckling som hotar hela mänsklighetens överlevnad.