Ukrainsk tågkupé av den typ jag reste med, med den reservation att kvinnan med de långa benen bör bytas ut mot en civilklädd brittisk major. Mannen vid fönstret, inte olik mig sitter på ”min” plats. Mannen vid dörren, sitter där den tredje resenären, en ukrainare som jobbar i Polen, tillbringade resan.

När jag kom in i den lilla ukrainska tågkupén trodde jag först att han var ukrainare. Sedan såg jag att han skaffat sig en engelsk översättning av Jo Nesbøs senaste bok Törst. Aha, för att träna upp sin engelska, trodde jag. Nej, han har var en tvättäkta engelsman och vi kom genast i snack.

Han kom från Ely i Cambrigdshire där pappan var snickare. ”Aha, sade jag, i Ely har jag varit. Har inte detta lilla samhälle en av Englands största katedraler?” Jo, det stämde.

Det visade sig nu att han var major i brittiska armén, skickad till Ukraina för att utbilda ukrainska soldater. Detta gjorde mig ju enormt intresserad. Men det gällde att inte visa det. Han fick inte ana att han mitt emot sig hade en gästskribent från den internationellt ryktbara ”Lindelöf-ligan”.

Från menig till officer
Han hade låtit sig värvas i slutet av 80-talet som vanlig menig och sedan avancerat, nu var han major. Han hade varit i både Afghanistan och Irak, och hamnat under eldgivning, trots att han inte själv tillhört något stridande förband.

Nej, han utbildade inte ukrainare i strid utan i telekommunikation mm. Jag undrade om de kvinnliga soldater jag sett i fjol nu var del av detta? ”Nja, de var också bra på att skjuta, utmärkta prickskyttar – ’snipers'”.

Han hade inte sökt jobbet i Ukraina, trodde att det låg över hans nivå. Men hans överordnade hade tyckt annorlunda. Och han kände hur han växt med uppdraget. ”Det är ofta man underskattar sina förmågor.”

Mitt intryck under resten av vår samtal, som då och då avbröts av att vi bägge återgick till de böcker vi tagit med oss, var att hans överordnade nog gjort en helt riktig bedömning. Detta var en klok karl som jobbat sig upp från ingenting i det engelska klassamhället, utan att ens behöva lägga sig till med någon snobbig accent utan talade sin dialekt.

Labour, inte Tory
Inte för inte beundrade han Margarete Thatcher. ”Hon var en revolutionär. Hon försökte riva ner mycket av det gamla klassamhället! Men alla gillade inte henne.”

Jag kunde inte annat än hålla med. Jag tillade att hon lärt mig att inte vara rädd för att vara illa omtyckt för mina åsikters skull. Det viktiga var att man var konsekvent. Även de som ogillade Thatchers åsikter uppskattade att de visste var de hade henne. Majoren instämde helt.

På det sätt han uttryckte sig kom jag att betvivla att han var en Tory. Det visade sig snart i samtalet att han var en Labourman. Han tyckte inte om Theresa May, som inte bara var handlingssvag, utan trist som personlighet. ”Och vi vill ha starka och fängslande personligheter!”

När jag undrade om ”personligheten” Boris Johnson blev det backning, också med Jeremy Corbyn. Den förre passade utmärkt att skriva roliga kolumner i Daily Mail eller snacka i ”talk shows”, men inte som utrikesminister. Corbyn var en stark personlighet. Han hade nyligen blivit intervjuad av BBC’s Laura Kuenssberg

https://www.youtube.com/watch?v=J7eZap0HUVw

…och gjort ett mycket mer publikfriande intryck än May.

Men Corbyn stod för långt till vänster. Majorens Labourfavorit var David Miliband som 2010 fick stå tillbaka som ny Labourledare för sin (lille-)bror Ed. Men enligt majoren har David stora utsikter till en come-back.

Lokalvalet i England
Nu fick jag veta att det varit lokalval i England ett par dagar tidigare (3 maj). Labour hade gått klart framåt men inte så mycket som väntat. Och Tory hade inte förlorat så mycket som väntat. Detta hade tolkats som en relativ seger för Theresa May, berättade majoren, något som varken han eller jag riktigt kunde förstå.

Enligt majoren hade det EU-kritiska UKIP så gott som utplånats. ”Så ni engelsmän har ångrat Brexit?” frågade jag. Jo, det var nog så. Många hade proteströstat i tron att YES skulle vinna. Men gjort var gjort och någon ändring kunde inte komma till stånd. Mina försök att få honom att medge att det kunde ändra sig, gick han inte med på.

När vi närmade oss slutet på resan kom vi in på storpolitik. ”Ni i armén måste ju få utrikespolitiska briefingar, vad går de ut på?” frågade jag. ”Jo, största hotet är Ryssland efter vad som hänt på Krim och Donets-Lugansk.”

Bättre före Maidan
Jag tog upp en tråd som flera ukrainska bekanta lyft fram; att det varit bättre före ”Maidanrevolutionen” 2014. Majoren instämde genast. ”Före Maidan hade man kunnat köpa ett brittiskt pund för 12-13 ukrainska rubel, efter Maidan dubblades det och ligger nu på 37 rubel.”

En ukrainare som halvsovit i kupén hade nu vaknat till liv. Han visade sig kunna lite engelska och hade lyssnat på vårt samtal. ”Det är svårt för oss att få det att gå ihop. Allt är så dyrt för oss och billigt för er.”

Ukrainaren var på väg till Polen där han fått arbete. Enligt honom arbetar över 2 miljoner ukrainare utomlands, främst i Polen och Tyskland.

Vi kom in på korruptionen. Ukrainaren blev engagerad. ”Alla ukrainare är korrumperade. Utan korruption kommer Ukraina att dö!”

Det var vad jag själv tänkt, men inte vågat säga. Ukrainarna är för ”snälla”. De låter sig så lätt utnyttjas av utlänningar och oligarker – och sig själva.

Väst agerade fel
Något som majoren sedan sade (jag minns inte vad det var) fick mig att undra om Väst reagerat klokt mot Ryssland efter 2014. Till min förvåningen höll majoren med. ”På det sätt som vi agerat har vi lockat fram, uppmuntrat, de sämsta sidorna i Ryssland: chauvinism, militarism, auktoritärt styre.”

I den fortsatta diskussionen visade det sig att vi nått fram till samma slutsats; Väst hade hetsat och diskriminerat Ryssland med sanktioner mm, utan att egentligen ha något kraftfullt i händerna. Ty ytterst skulle Nato inte våga eller kunna inleda ett krig mot Ryssland. Så varför krigshetsa? Han var också skeptisk till de senaste anklagelserna om giftattacker.

Att Ryssland hade de tekniska-kemiska möjligheterna att förgifta folk med gaser och vätskor, var utom allt tvivel, också att ryssarna hade gjort detta förut. Men varför just NU på pappa och dotter Skripal? Och när Assad bara stod ett par dagar från att segra i Douma med konventionella vapen. Varför just DÅ?

”Säga vad man vill om ryssarna”, sade majoren, ”men de är inte dumma. It didn’t make sense.”

Dessutom hade Väst visat upp sin splittring. Det hade t ex inte undgått majoren att det var Frankrike som var mest benägen att med USA bomba Syrien, Storbritannien var mer återhållsamt och Tyskland uteblev helt. ”Väst visade öppet sin splittring!”

En typisk brittisk officer 2018?
När vi skiljdes hade jag fått mycket att fundera över. Det sätt som majoren hade lagt fram sina åsikter tydde inte på att de bara var hans egna åsikter. Det sätt han formulerade sig på, tydde på att vad jag hört också kunde vara vad som diskuterats bland brittiska officerare på mässen, efter dagens slut, över en pint i baren.

Kanske hade också de uttalanden som kommit från pensionerade brittiska generaler spelat in, t ex dessa.

Samtalet med den brittiske majoren visade återigen att det finns en verklighet i media och en annan i Verkligheten.

När jag kom hem och ut på Internet kunde jag – vilket var ytterligare en bekräftelse på detta – se att SvD med stora svarta rubriker slagit upp ”Framåt för May i brittiskt val”. Och då hade Labour ökat med 77 mandat till 2350 och Tory minskat med 33 till 1332.

Föregående artikelFascinerande interiör från dagens skolvärld
Nästa artikelHöghuset brinner – ett slutinlägg

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.