Facket som gisslan – försämringen av LAS symbolpolitik

Under många år var jag fackligt aktiv inom SACO på Högskolan i Gävle. Sista åren ordförande. På deltid utöver min ordinarie lektorstjänst. Jag ville av princip inte vara funktionär på heltid och fjärma mig från medlemmarna.

Heltidsanställda ombudsmän inte mitt ideal.

Jag var motvillig till att nomineras till ordförandeposten eftersom jag anade vad det skulle kosta mig. Och så blev det.

Sannerligen ingen lätt uppgift. Låg ofta sömnlös, ältade dagliga tillkortakommanden. Den fackliga verksamheten bedrevs mycket långt från hur jag, med min radikala syn på tradeunionism (enligt Hamnarbetarförbundets modell) önskade det skulle fungera. 

Facklig kamp? Glöm det. The union makes us strong? Glöm det, likaså. 

Närmast fackligt ”medvetslösa” medarbetare. Om än med höga examina i samhällsvetenskapliga ämnen. Ointresserade av kollektivt tänkande och solidaritet. Om inte anställningen hotades. 

Då slog egenintresset till, och de fram tills dess oorganiserade anslöt sig genast till facket. För att vi skulle förhandla för dem när turordningskretsar i samband med varsel om uppsägningar upprättades.

Utan medlemmarnas uppbackning och engagemang kan man inte bedriva ett fackligt arbete värt namnet. Det blir tandlöst. Alltför få som håller liv i den fackliga organisationen. Med ett stort antal ”nummermedlemmar”

Vi förtjänade väl i bästa fall benämnas ”intresseorganisation”. En för arbetsgivaren ofarlig sådan.

Usla chäfer. Toppstyrande, icke lyssnande rektor. Medarbetare som for illa. Den psykosociala arbetsmiljön under all kritik. Men vad göra? Vad kunde vi i facket överhuvudtaget göra? Inom de icke-förhandlingsbara ramar som erbjöds.

Inte var de arbetsrättsliga lagarna, som S införde efter den stora gruvstrejken och sedan andra strejker på 70-talet, till någon hjälp! Tvärtom. De bakband och gjorde oss medansvariga för dåliga beslut. 

Det korporativa systemet i dess prydno. Facket som gisslan.

Medbestämmandelagen (MBL), Lagen om anställningsskydd (LAS). Arbetsgivaren gjorde ändå som densamma ville. ”Tutan” som MBL har kallats. Arbetsgivaren tutar pliktskyldigast, går sedan vidare utan något som helst fackligt inflytande.

Ofta kändes det som att jag inte gjorde annat än skrev betydelselösa reservationer efter avslutade förhandlingar. När vi i facket körts över – gång på gång. 

Den gnagande känslan den att jag svek mina medlemmar, framförallt vid uppsägningar. Kunde inte göra något för dem. (Förutom att trösta och vara ett öra.) Trots förväntningar, omöjliga att infria, på mig och övriga förhandlare. Facket maktlöst. 

Den utredning som nu diskuteras om en försämring av LAS ser jag mest som symbolpolitik. Kopplat till januariavtalet och det reaktionära, fackföreningsfientliga Centerpartiet.

LAS:en är ju redan urholkad – i praktiken. Lägg till ett ökat antal visstidsanställda. Och en växande så kallad gig-ekonomi. En otrygghet på arbetsmarknaden som aldrig tidigare. Med löshästar, inga fasta anställningar. Ut- och in-arbetskraft.

Arbetsköparna gnäller i onödan om hur svårt det är att sparka anställda. Samma gamla tjatiga skiva spelas på nytt. Vi har hört det förut.

Men bra att Kommunal och andra fackförbund protesterar. Inte bara lägger sig platt för de antifackliga krafterna. Frågan är av politisk karaktär. 

Att S går med på att ännu mer försämra LAS, tja? Kan jag inte förstå som något annat än sista spiken i S-kistan. S säljer ut allt de stått för. Slaktar det vissa inbillade sig var heliga kor. Bara de får sitta kvar vid makten. De skulle väl sälja sin egen morsa, om de kunde. 

För många år sedan var jag vän med dem som ledde den ovan nämnda LKAB-strejken. En gång hörde jag Harry Isaksson:

Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende.”

Jag studsade till. Tog illa vid mig. Kom ju från ett socialdemokratiskt hem. 

I dag skulle jag inte reagera så. 


Fotnot: Skriftställaren begick på 70-talet en uppmärksammad, av LO hårt kritiserad avhandling, om de arbetsrättsliga lagarnas negativa konsekvenser. 

  2 kommentarer for “Facket som gisslan – försämringen av LAS symbolpolitik

  1. Bertil Carlman
    2020-05-27 kl. 10:18

    Här Lasse, här har du skrivit en bra artikel. Som jag ser den kan den sammanfattas i dina ord ”Utan medlemmarnas uppbackning och engagemang kan man inte bedriva ett fackligt arbete värt namnet. Det blir tandlöst. Alltför få som håller liv i den fackliga organisationen. Med ett stort antal ‘nummermedlemmar’”.

    Dessa var också mina erfarenheter som skyddsombud inom Lärarnas Riksförbund. Jag lärde mig massor, fick gå på många lärorika kurser men till slut… Till slut när det kom till ett mer skarpt läge en gång och jag av min chef (rektor) fick höra ”Det är vad du tycker, Bertil” tröttnade jag. På ett fackmöte, till vilket c:a en sjättedel av medlemmarna kom, sade jag vad rektor sagt mig och tillade att hon hade rätt.

    Om få individer i ett fackligt kollektiv inser att kollektivet kan och måste vara något kvalitativt mer än summan av individerna, ja då blir det som det blir ”tandlöst”. I Sverige är nog Hamnarbetarförbundet ganska unikt. Kanske lilla coronan ställer till med så mycket djävligheter att giftet ”satsa på dig själv” mer och mer sugs ur Svenssons själ?

  2. Bertil Carlman
    2020-05-27 kl. 13:27

    Den utmärkte skribenten, Clartéredaktören med mera, Mikael Nyberg har i Flamman blivit intervjuad om sin senaste bok Kapitalets automatik. En central tankegång i boken är ”Arbetarklassen måste bli synlig för sig själv som klass igen”. Och det är väl det, som är det centrala även för att fackföreningarna på riktigt skall kunna driva medlemmarnas intressen. Men som jag nyss skrev så kanske lilla coronan kommer med en välriktad spark i rätt riktning. Fast sparken är också otäck. Jag mår fysiskt illa av att på TV se alla massgravar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.