Min nyfunne vän och hans fina passagerare

De radade upp sig på trappan till terminalen. Banderoller, kampsånger och plakat talade om hård kamp för bättre arbetsmiljö och höjda löner. De som jobbade på båtarna ut till Robben Island (R I) var i strejk.

Jag gick fram till en av dem, en reslig man med solglasögon, och frågade. ”Vad gäller strejken?” Han redogjorde för skriande orättvisor mellan bolagets chef och vanliga sjömän på båtarna till R I.

Problemet för oss var att deras maskningsaktion medförde att vi inte kunde komma ut till R I. ”Kan du inte hjälpa oss att få biljetter så att vi kan komma ut idag. Imorgon reser vi hem till Sverige”, ljög jag.

”Kommer du från Sverige? Ni svenskar är mycket välkomna till Sydafrika! Vad heter du?” Jag sa mitt namn och frågade om hans. Jag minns inte vad han svarade. Han sköt nu upp solglasögonen i pannan och visade en vänlig blick, ja han tog på mig och talade som om vi var mycket nära vänner. ”Vet du, sa han, jag har kört den svenske kungen ut till R I, och konstigt nog, han såg ut som du, keps och vitt hår som spretar ut under. Jag har också kört Obama och Celine Dion ut till R I.”

Han berättade vidare att han seglat med den nygamla Ostindienfararen Götheborg, som besökte Kapstaden den 19 februari 2006. Jag berättade då förstås att jag var från Göteborg, varpå han berättade om att han hade två söner som nu gick på College, varpå jag berättade att jag hade tre döttrar, barnbarn o. s. v. Vi skulle kunna ha fortsatt vårt samtal på en restaurang i närheten om jag inte hade ett sällskap på ytterligare fyra personer med mig och så gärna ville ut till R I.

Vi avrundade därför vårt samtal och han slutade med att uppmana mig att gå in till biljettluckan och fråga efter återbudsbiljetter. Vi skakade hand och jag önskade dem framgång med strejken.

Så gick jag in till biljettkassan igen. Eftersom man i högtalarna tydligt deklarerat att alla turer till R I var fullbokade flera dagar framåt, så var alla köer borta. Jag knackade på glasluckan och frågade om de hade några återbudsbiljetter. ”Vad heter du”, frågade mannen bakom glaset. Jag sa mitt namn. Han knappade lite på sin dator och frågade hur många biljetter jag ville ha. ”Vi är bara fem personer”, sa jag lite skämtsamt. Mannen ändrade inte en min. Det rasslade lite i en skrivare och så räckte han fram fem biljetter.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,

Föregående artikelAllt bör inte alls polisanmälas
Nästa artikelBra lärare, men bok med brister
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

2 KOMMENTARER

  1. Elegant text, Knut! Men jag måste fråga (även om det bär mig lite emot) vad det var för strejk, egentligen? ”Maskningsaktion” säger du också. Innebar det att de bara tog ombord de som hade biljetter? Och biljetter fick man bara om man var svenskar och dessutom blivit vän med strejkvakten? Eller hur var det?

    Dessutom tror jag att Celine Dion stavar med ”c” och inte med ”s”. Men det rör egentligen inte mig så mycket som hellre lyssnar på svängigare musik!

  2. Dennis! Alla tidningar talade om strejk. Men eftersom trafiken flöt med vissa inskränkningar var det väl snarast en maskningsaktion. Några dagar senare rapporterades i tidningar att strejken trappats upp och att de hindrade folk att gå ombord på båtarna.

    Varför vi fick biljetter är fortfarande en gåta. Det var utsålt hela tiden. Några vänner som försökte dagen efter lyckades inte, trots att vi sa att de skulle vänta tills alla köer försvunnit. Jag tror förstås att min vän hade ett finger med i spelet ; )

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.