Faller USA-imperiet? – som Romarriket

Roms/USA:s fall?

ina minnen från skolans historieundervisning är rätt vaga, särskilt avsnittet om Romarriket. Kejsare Commodus t ex har jag inget minne av. Men Hollywood har gjort tre filmer om honom. År 1964 hade “Romarikets fall” premiär, år 2000 kom “Gladiator” och 2016 “Roman Empire: Reign of Blood” på Netflix.

I USA har det nästan från republikens grundande varit populärt att jämföra den med Romarriket. Amerikanska tänkare har oroligt pekat på korruption, dekadens o s v och förutspått att USA ska gå samma väg som tidigare imperier, speciellt det romerska.

Under president Trump har de här tankarna diskuterats mer än någonsin. Trump verkar vara värstingen bland amerikanska presidenter.

World Wrestlig Entertainment (“världsbrottningsunderhållning”) kan liknas vid gyttjebrottning på Kiviks marknad fast i världsformat och är en av Donald Trumps favoritsporter. År 2007 ställde han själv upp i en match mot WWE:s ägare, som annonserades ut som “The Battle of the Billionaires”. Trump vann (förstås) och avslutade med att förnedra sin motståndare genom att binda honom och raka honom flintskallig. Matchen var givetvis, som alla andra, uppgjord på förhand, men den slog tittarrekord, och Trump hamnade, som förste USA-president någonsin, i “the WWE Hall of Fame”.

I The New York Review of Books har Tom Holland skrivit artikeln “America is not Rome. It just thinks it is”, där han beskriver det ovannämnda. Bland lärda historiska utläggningar citerar han den konservative tänkaren och f d utgivaren av Weekly Standard, Bill Kristol: “The speed with which we’re recapitulating the decline and fall of Rome is impressive, What took Rome centuries we’re achieving in months.” (Hastigheten med vilken vi följer Roms nedgång och fall är imponerande. Det som tog sekler för Rom klarar vi av på månader).

Men Holland avslutar med att konstatera att:

“History serves as only the blindest and most stumbling guide to the future. America is not Rome. Donald Trump is not Commodus. There is nothing written into the DNA of a superpower that says that it must inevitably decline and fall. This is not an argument for complacency; it is an argument against despair. Americans have been worrying about the future of their republic for centuries now. There is every prospect that they will be worrying about it for centuries more.”

(Historien är bara den blindaste och mest snubblande vägvisare till framtiden. USA är inte Romarriket. Donald Trump är inte Commodus. Det finns ingenting inskrivet i en supermakts DNA som säger att den oundvikligen måste sjunka och falla. Detta är inte ett argument för självbelåtenhet; det är ett argument mot hopplöshet. Amerikaner har oroat sig republikens framtid i sekler nu. Det finns alla chanser för att de ska oroa sig i sekler framåt.)

Till skillnad från de flesta av oss, tror alltså Holland inte att imperiet ska falla. Kanske har han rätt. Omvälvningar är säkert på gång, men “fall”? Samtidigt nämner han i slutklämmen “republik” och “supermakt” som om de vore samma sak.

Ett tredje världskrig, kanske? Men då “faller” ju allt.

Å andra sidan vore det nog intressant att jämföra dagens USA med Sovjetunionens sista årtionde.

  5 kommentarer for “Faller USA-imperiet? – som Romarriket

  1. Bertil Carlman
    2019-08-15 kl. 9:17

    Artikeln stämmer till eftertanke, och sådana är det trevligt att få. ”Till skillnad från de flesta av oss, tror alltså Holland inte att imperiet ska falla.” Nu är vi där igen ”tror”! Tyvärr är det ett ord på svenska och två ord på engelska think och believe. Det förra lutar mer åt eftertanke då man gått igenom tillgängliga fakta. Det senare mer åt det gudliga hållet. Vad ”tror” du själv Bengt S? Jag (BC) think att Imperiet kommer att falla. Och kanske blir det också jordens undergång. Men om alla de olika motkrafter till Imperiets barbari som finns växer som nu, kanske en ny multipolär värld också växer fram. Men det är ju bara något jag ”tror”, och hoppas på.

    PS: Vilka är ”oss” i citerad mening?

  2. Hans Andersson
    2019-08-15 kl. 13:49

    Bengt S!
    Onekligen spännande att bloggen har dig placerad mitt i smeten vid den tidpunkt då imperiet onekligen går under som imperium. Om det sker frivilligt eller om det innebär hot och förverkligande av ett riktigt kärnvapenkrig återstår att se.

    Dock finns ett ytterligare alternativ, nämligen en acceptans från de kloka politiker i USA som inser att man måste vika ner sig och arbeta för samverkan med framför allt Kina, Ryssland och Indien.

    Mest oroande är USA fascistiska utveckling där stat och kapital flyter ihop. Ett bra exempel är den nye försvarsministern Mark Ester som kommer från position som chef för Raytheon, det gigantiska vapenföretaget.
    Den tidigare försvarsministern fick i sin tur anställning som chef i vapenindustrin.

    Den gigantiska statsskulden, i dagsläget tre rejäla urladdningar på USA:s börser, finanskrasch troligen oundviklig då siffror indikerar lägret sämre än 2007/2008.

    Polisen militariserad och fängelserna proppade av färgad befolkning.

  3. Bengt Svensson
    2019-08-16 kl. 11:12

    Visst kommer USA att “falla”. Jag hoppas det inte blir alltför hastigt och kaotiskt. Världens folk kommer helt enkelt inte att fortsätta låta sig hunsas, militärt, men kanske än mer “moraliskt”.

    Alltså detta att USA och “Väst” predikar demokrati, mänskliga rättigheter, tolerans etc, men endast då det passar deras egna maktambitioner, och för övrigt hotar med bomber och utplåning. I landets regering och kongress hittar jag dock inte mycket hopp. På gräsrotsnivå ger sig hopplösheten uttryck i massmord/självmord av oftast unga män, som tydligen inte kan se något konstruktivt i att leva vidare och låta andra göra det också. Kulturell verklighetsflykt och drogmissbruk, lagligt som olagligt, ger mig känslan av ett hjälplöst samhälle.

    BC! Med “oss” menade jag vi som då och då skriver på denna blogg. Trump har förresten “hört” att folk får cancer av ljudet från vingarna på vindkraftverken. Och ingen president har Sverige haft ett närmare politiskt och militärt samarbete med.

  4. Mats Larsson
    2019-08-17 kl. 13:42

    Bengt S!
    Har du någon uppfattning om tidsskalan? Jag läser Jan Myrdal i Skriftställning 12 (1982). Han skriver inte mycket om USA, men från FiB/K 1979 (alltså 40 år sedan) kan man läsa “Sovjetunionen har av Förenta staternas upprepade reträtter dragit slutsatsen att Förenta staterna är en supermakt på dekis”.

    Om man jämför USA, Sovjetunionen (eller dagens Ryssland) och Kina, så var/är Ryssland mest centraliserat. Moskva är både finansiellt och politiskt centrum. USA är mest decentraliserat. Politiska makten i DC, New York är finansiellt centrum, men med flera mycket starka regioner (inte minst vetenskapligt/teknologiskt) långt ifrån dessa centra (du bor ju själv i en sådan region). I Kina finns uppdelningen Peking – Shanghai. I Shanghai är de lokala politikerna så sugna på att visa sin högteknologi att man finansierar till 80% en supraledande röntgenfrielektronlaser (ca 1 miljard dollar). Europa har ju en och USA har en på gång. Ingen liten utmaning för de kinesiska teknikerna!

  5. Bengt Svensson
    2019-08-19 kl. 15:50

    1979 var Jimmy Carter president, en veteran från Koreakriget och f d officer i ingenjörstrupperna. Hade dåvarande sovjetledare varit mindre insnöade, så hade de anat att den egna supermakten vilade på lerfötter och inlett seriösa reformer för att rädda den. Enligt Jan M tyckte de alltså tvärtom, att USA var på dekis!

    Jag erbjuder ingen tidsskala, skriver bara på känn. Men som du skriver, Mats L, så är USA ett decentraliserat land, politiskt, kulturellt och ekonomiskt. En komplicerad röra av påverkare. Samtidigt har det också (haft) ett ofantligt mycket större inflytande över världen än vad SSSR någonsin hade. Så jag vet inte hur “fallet” kommer att bli.

    Men någon återgång till “normalt” politiskt liv a la pre-2000, där förloraren visade respekt för vinnaren (Obama!) och bildade lojal opposition i väntan på nästa val tror jag inte på. Inte heller har demokraterna försökt skapa opinion mot eller försökt ändra på det bisarra sättet att räkna röster (winner takes all), som gav Trump segern trots flera miljoner färre röster.

    Har USA:s statsledning en mer realistisk bild av sitt lands framtid än sovjetkollegerna för 40 år sedan? Jag tvivlar.

    I stället för att effektivt och konsekvent bekämpat Trumps politik, har demokraterna i snart fyra år skyllt sitt valnederlag på “utländsk påverkan”, d v s Putin.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.