Lavrentij Pavlovitj Berija (1899-1953) någon gång på 1920-talet

Så började min första artikel ”Fallet Berija” (av två) om Lavrentij Berija i Clarté 1992, den andra ”Berijas fall”. Att jag hade kommit att intressera mig för honom berodde på flera samverkande orsaker:

1. Förarbetet till ”Kuppen i Prag” (Ordfront, 1990) krävde studier om Tjeckoslovakiens historia före och efter 1948. I samband med de stora utrensningarna 1949–52 hade Berijas namn dykt upp här och där, som påstådd sammansvuren med de utrensade. Det förbryllade mig.

2. I samband med KGB-chefen Jurij Andropovs (1914-84) uppstigande till högsta makten i Sovjetunionen hösten 1982, skrevs det både i svensk och internationell press att hans försök att modernisera Sovjetunionen var en direkt följd av hans bakgrund som KGB-chef. Också detta förbryllade mig.

3. Till sist hade jag i några texter om Sovjetunionen på 1930-talet läst att Berija hösten 1938 vid sitt tillträde som chef för hemliga polisen (NKVD) började sköta jobbet bättre än sin (utrensade) föregångare Genrich Jagoda och Nikolaj Jezjov, bland annat med bättre levnadsförhållanden och mindre godtyckliga arresteringar. Också detta förbryllade mig.

Dessa ting förbryllade mig eftersom det stred mot den populära och allmänt omfattade bilden av Berija som ett ”blodbesudlat monster”. Vid den här tiden bodde jag i Reading i södra England. Det är en universitetsstad, och på lediga stunder, när familjen och arbetat på den meteorologiska forskningsanläggningen medgav det, fann jag våren 1992 tid att sitta i universitetsbibliotekets läsesal och gå igenom relevant litteratur.

Den enda historievetenskapliga biografin över Berija som jag känner till, Amy Knights Berija – Stalin’s First Lieutenant publicerades 1993 efter mina artiklar i Clarté. Boken gick, till min förvåning, på i stort sett samma linje som mina artiklar, alltså att Berija efter Stalins död ville initiera en radikal inrikes- och utrikes reformpolitik.

Under de snart 30 år som gått har jag inte hört något som strider mot Knights eller mina slutsatser. Jag väljer därför att återpublicera vad jag skrev 1992 (uppdelat i 5 delar):

Fallet Beria

Han arresterades i juli 1953 och avrättades i december samma år, anklagad för att vara ”brittisk spion”, ”imperialistagent” och ”sabotör av det socialistiska samhället”. Han har utmålats som Stalins lydige och sadistiska underhuggare, som mördade och våldtog tonåriga flickor. Om Lavrentij Berija kan samma ord användas som Stefan Zweigs om Napoleons polischef Joseph Fouché:

”… en av de mäktigaste männen i sin tid, en av de märkvärdigaste i alla tider, har inte funnit mycket tillgivenhet av sin samtid och ännu mindre rättvisa av eftervärlden […] Alla franska historieskrivare, vare sig rojalistiska, republikanska eller Bonapartiska, doppar alltid pennan i gift så snart de omnämner hans namn, om så bara i förbigående. Född förrädare, eländig intrigör, hal reptil, yrkesmässig överlöpare, lågt stående polissjäl, förtappad och omoralisk – inget föraktligt skymford sparas honom. [Ingen] försöker på allvar efterforska hans karaktär eller snarare hans beundransvärda brist på karaktär…”

Med undantag av den svenske kommunistveteranen Nils Holmberg, som på ett ställe i sitt verk Fredlig kontrarevolution, hävdar att Berija röjdes undan av Nikita Chrusjtjov (1894-1971) därför att han, trogen Stalins politik, ville hålla efter korrupta och revisionistiska partibyråkrater, så har ingen i öst eller väst någonsin trätt fram för att lägga ett minsta ord till Lavrentij Berijas försvar.

I en fransk film om Napoleon från 2002 spelade Gérard Depardieu (t.v.) spionchefen Fouché. Här har han fattat misstankar mot någon.

Mer anmärkningsvärt är det påfallande ointresse som sovjetforskningen visat Berija. Med tanke på att han från 1938 till sin död 1953 både styrde den hemliga polisen och tillhörde den högsta sovjetiska ledningen, och att han efter Stalins död under fyra månader i realiteten var unionens mäktigaste man, är det egendomligt att han till skillnad från Stalin, Molotov, Kaganovitj, Bucharin och Trotskij inte fått någon vederhäftig biografi. (Detta skrevs alltså före Amy Knights bok 1993).

Även böcker om den sovjetiska hemliga polisen skyggar för att ge en djupare bild av Berija. I ett standardverk om NKVD/KGB nämns han inte oftare än sina mycket mer kortlivade föregångare Drezjinskij, Jagoda och Jezjov.

En lundensisk sovjetexpert [Kristian Gerner] motiverade tystnaden med att Berija ”inte var intressant eftersom han inte var så ideologisk”. Både detta svar och Holmbergs ord innehåller faktiskt en viss portion sanning, fast kanske inte exakt på det sätt som avsetts.

Nästa avsnitt (2): Berija före och under 2:a världskriget

Föregående artikelDen frejdige mångsysslaren i San Michele
Nästa artikelÅLDERSPRÖVNINGARNA KAN VARA EN RIKTIG RÄTTSSKANDAL

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.