Lite svettigt? Berija under 1:a maj firandet på Leninmausoleet med Georgij Malenkov vid sin sida. Båda ansågs vara ”teknokrater” och inte tillräckligt ”ideologiska”.

Efter kriget, när kommunistledningen åter hade börjat betona en ideologisk inställning, hamnade både Malenkov och Berija tillfälligt i bakgrunden. 1946 invaldes visserligen Berija in i Politbyrån, men samtidigt delades hans NKVD upp i två organisationer: inrikesministeriet (MVD) under Sergei Kruglov och Statssäkerhetstjänsten (MGB) under Viktor Abakumov. I den sovjetiska rankinglistan låg Berija och Malenkov på 6–8 plats, medan partiets ideolog Zhdanov placerades efter Stalin och Molotov.

Den mer ideologiska och militanta kommunistiska politik som 1947 förordnades av nybildade ”Kominform”, ledde inte till någon revolutionär massrörelse i Västeuropa, utan hotade dra in Sovjetunionen i ett krig mot Väst. Stalin började därför 1948 vända sig mot vänstern inom den kommunistiska rörelsen. ”Kuppen i Prag” vårvintern 1948, som uppenbarligen genomfördes utan Stalins vetskap, skulle också bli den sista manifestationen av ”revolutionär iver” inom östblocket (se min bok Kuppen i Prag sidan 287 f).

Med Berijas och Malenkovs hjälp brännmärkte Stalin våren 1948 Jugoslavien för dess ”provokativa” politik och uteslöt dess kommunistparti ur den världskommunistiska rörelsen. Sedan Zhdanov hastigt avlidit i augusti utrensades vintern 1949 hans anhängare i Leningrad och Ukraina (”Leningradaffären”).

Stalin planerar utrensningar?
Stalins 70-årsdag firades i december 1949 med pompösa och smaklösa arrangemang. Alla kommunistiska ledare sökte överträffa varandra i insmickrande tal. Av allt att döma var det nu som Stalin började planera hur han skulle begränsa Berijas ökande makt. Omflyttningen av Chrustjev från Ukraina till Moskva 1949 har sovjetforskare tolkat som ett försök av Stalin att balansera ”teknokraterna” Malenkov och Berija. Men mer skulle komma.

Utrensningarna i Östeuropa och Sovjetunionen 1948–52 förbryllade både samtiden och eftervärlden. Ett politiskt intresse att framställa dem alla som utslag av Stalins ”kroniska vansinne”, ”paranoida misstänksamhet” eller ”långsinta hämndbergär” har ytterligare grumlat bilden. Men studerar man först utrensningarna 1948–50 finner man att de alla avspeglar konkreta politiska motsättningar, liknande dem som samtidigt rasade i USA och Västeuropa.

Det gällde att inför ett krig eller en långvarig period av social oro, rensa ut ”opålitliga element”. Först drabbades alla med verkliga eller förmodade lojaliteten med väst, sedan verkliga eller förmodade anhängare av den mer ”radikala” politiska idéer à la Tito eller Leningradkommunisterna.

Hösten 1950 hade dessa utrensningar avslutats och man väntade sig en inre konsolidering. Då inleddes en ny fas utrensningar, häftigare och om möjligt blodigare än de föregående, riktade mot ”borgerliga nationalister”, ”sionister” och ”kosmopoliter”. Om de tidigare utrensningarna riktat sig mot ”opålitliga” kommunister, drabbades 1951–52 höga politruker som inte bara ansågs vara 110% lojala mot Moskva, utan också hade viktiga positioner i säkerhetstjänsten, d v s Berijas nätverk.

Den tjeckoslovakiske kommunistledaren Rudolf Slansky (t.v.) verkade vara en politiker ”höjd över alla misstankar”. Ändå drabbades han av utrensningarna 1952.

Stalins schackdrag mot Berija började redan hösten 1950. I Berijas ”hemmabas” Georgien skedde 1950–51 stora utrensningen inom den kommunistiska ledningen (”Mingreliaffären”). På central nivå avskedades 1951 Berijas närmaste man och chef för MVD, Viktor Abakumov och ersattes med en stalinman, Semjon Ignatiev. Flera sovjetforskare, som velat se utrensningarna i perspektivet av Stalins generella politik under sina sista år, har menat att det egentliga angreppsmålet var den nya klass av ekonomer och administratörer som vuxit fram i Sovjetunionen. Deras ledare, Malenkov och – i synnerhet – Berija, var dessutom kända som företrädare för en prosionistisk eller projudisk politik.

Det uttalat antisionistiska temat i utrensningarna, som tolkats som inledningen på en allmän antisemitisk kampanj från Stalins sida och som satts i samband med Sovjetunionens och Östblocket militärtekniskt och politiskt aktiva stöd för Israel 1948–51, kan därför mycket väl ha varit ett svepskäl. De redovisade anklagelserna om ”samröre med sionistiska spionorganisationer” (naturligt med tanke på samarbetet 1948) var när allt kom omkring löst grundade. I sitt angrepp mot ”den nya klassen” valde Stalin av någon anledning inte klara politiska paroller, som kunnat mobilisera folket, utan anklagelser om ”kriminell sionism” som engagerade hemliga polisen och spelade på antisemitiska fördomar.

Kulmen på utrensningarna
Det är i detta sammanhang ”Slansky-processen” 1952 kanske får sin förklaring. En mängd ledande tjeckiska komminister med etablerade NKVD-kopplingar (Slansky, Geminder, Simone/Katz mfl) dömdes till döden, inte för brott de faktiskt begått (som t ex under utrensningarna 1948–50) utan för mer eller mindre påhittade. Under långa, pressande förhör, som överträffar Kafkas värsta mardrömsskildringar, tvingades de att bekänna ”brott” som valts för att maximalt kompromettera Berija.

I Sovjetunionen nåddes kulmen vintern 1953 med ”den judiska läkarekomplotten”. Efter ett sionistiskt attentat mot Sovjets ambassad i Tel Aviv bröts till och med de diplomatiska förbindelserna med Israel. I Väst ryktades att inte bara Berija och Malenkov ur den ”nya klassen”, utan också Mikojan, Molotov och till och med Chrustjev skulle rensas bort och ersättas av yngre förmågor.

Just då, den 1 mars 1953, drabbas Stalin av ett slaganfall. Berija lyckades i 12 timmar förhindra att Stalin kom under läkarbehandling. Vid hans dödsbädd gjorde han, har både Chrustjev och Stalins dotter berättat, inga försök att dölja sin glädje och lättnad. Den 5 mars dog Stalin. Den högsta ledningen intogs nu av Malenkov och Berija.

Nästa avsnitt (4): Avstalinisering à la Berija

Föregående artikelDemokratin, nu som gammal våris
Nästa artikelJemen: En outsäglig katastrof – en krigsförbrytelse under FN:s beskydd

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.