Fallet Berija – Berijas fall (4 av 5)

Den första "avstaliniseringen" inleddes inte av Nikita Chrustjev 1956 utan av Lavrentij Berija 1953.

Chrustjevs kampanj för “avstalinisering” 1956 mottogs skeptiskt i väst, bland annat med avseende på agerandet i Ungern senare samma år.

I traditionell historieskrivning om Sovjetunionen heter det att “avstaliniseringen” inleddes 1956 med Chrustjevs tal vid 20:e partikongressen och följdes av några halvhjärtade “töväder” på sextiotalet. Först vid Gorbatjovs makttillträde 1985 genomfördes en slutlig “avstalinisering”.

Är detta en riktig bild? Var Chrustjevs och Gorbatjovs kampanjer progressiva reformer eller utgjorde det taktiska reträtter för att slå vakt om den härskande nomenklaturans makt och privilegier? För det senare talar att den första “avstaliniseringen” egentligen inleddes av den “ökände” Lavrentij Berija 1953.

En nyckel till förståelsen av hur just hemliga polisen blir en av spjutspetsarna i olika “töväder” och “reformperioder” ges bland annat i Zdenek Mlynars devota hyllningsbok Min kamrat Gorbatjov (Ordfront, 1988):

“Så länge kampen mot korruption, maktmissbruk, ineffektivitet och inkompetens inom den officiella apparaten utgör ett absolut nödvändigt och viktigt element av reformen, förblir KGB-apparaten ett nödvändigt instrument för reformpolitiken. Den är förhållandevis lite korrumperad och får betalt för att avslöja de verkliga förhållandena istället för att försköna dem [som partiet]”.

Att KGB var en av pådrivarna bakom “reformpolitiken” skrevs det om i amerikanska och västeuropeiska analyser redan när KGB-chefen Juri Andropov under kuppartade omständigheter efterträdde Breznjev 1982 (se t ex Marin Ebon, The Andropov File, 1983).

Från stalinist till anti-stalinist
Dessa analyser blev aldrig uppmärksammade i Sverige och försvann i övriga västvärlden sedan stora delar av den internationella konservatismen, liberalismen och socialdemokratin slutit upp bakom Michajl Gorbatjov.

Teorin att den dialektiska motsättningen mellan teori och praktik i Sovjetunionen urartat till en situation där partiet förvandlat teorin till en ideologi för att motivera och befästa sin egen position, är i linje med den antiimperialistiska 70-talsvänsterns. Svårare har det varit att övertygande beskriva hur “den nya klassen” med hemliga polisen som kärna ur praktikens erfarenheter sökt formulera en alternativ borgerlig politik: om analysen stämmer så borde ju Berija, den främste polischefen av dem alla, ha varit lidelsefull anti-stalinist, liberal reformist och förespråkare för utrikespolitiska eftergifter i både Östeuropa och Tredje världen.

När Stalin dör och Berija och Malenkov tar över ledningen i Sovjetunionen är detta exakt vad som händer!

Till skillnad från 1949 då sovjetdignitärer överträffat varandra i hyllingsartiklar om Stalin, publicerades 1953 inte en enda sovjetledare någon minnesartikel. Det var vidare påfallande att Stalin låg på lit de parad endast tre dagar och inte sju som Lenin på sin tid. Av de tre begravningstalen var Molotovs det enda som var personligt, Malenkovs var snarast en politisk programförklaring och Berija nämnde den döde knappast vid namn.

Utländska korrespondenter som övervarade jordfästningen hade en känsla av att Kremls nya ledare önskar att Stalin skulle försvinna i glömska så snabbt som möjligt.

Frigav läkare
Redan efter ett par veckor gav Berija, som ny inrikesminister order om amnesti för alla som döms till brott “vilka inte utgör någon större fara för statens säkerhet”. I början av april frigav han också de läkare som häktats i januari, anklagade för att ha mördat höga funktionärer. Förre inrikesministern Ignatijev avsattes och polischefen Riumin arresterades. Inför 1:a maj publicerade “hovpoeten” Ilja Ehrenburg en förhoppningsfull dikt med titeln “Hopp”.

[Kommentar 2018: När jag ville kolla detta på nätet, inklusive Wikipedia, hittade jag inget om någon dikt av Ehrenburg strax efter Stalins död. Den “tövädersdikt” som brukar nämnas i sammanhanget skrevs året därpå. Men i Dagens Nyheter 2 maj 1953 kan vi läsa att Ilja Ehrenburg inför 1:a maj i Pravda faktiskt skrev en dikt (möjligen prosadikt) med titeln “Hopp”:

“Alla inser att monologernas tid är förbi och att det nu är tid för dialoger”

Detta är fredens vår, skrev Ehrenburg, en hoppats vår:

“Naturligtvis är frost ännu något ofrånkomligt. Men historien liksom naturen går sin gång. Man bör inte förväxla de första vårdagarna med en indiansommar”.

Ehrenburgs dikt “Töväder” från 1954 brukar anges som starten för Sovjetunionens avspänningspolitik i mitten på 1950-talet, dikten “Hopp” ett år tidigare har förts åt sidan, eftersom Berija då skulle hamna i positivt dager.

Slut på kommentar, åter till Clarté 1992]

Tövädersmotivet är populärt i rysk konst. Här av en modern konstnär Andrei Raputo.

Också nationalitetspolitiken påverkades. Ukrainas förste partisekreterare Melnikov, som angripit “borgerlig nationalism” avsattes den 12 juni, offentligt anklagad för att ha bedrivit russifiseringspolitik i västra Ukraina (som tillhört Polen fram till 1959). Internt kritiserade Berija strax därefter partibossarna i Vitryssland och de baltiska staterna för samma sak. Medlemmarna av nationella minoriteter, letter, vitryssar, kaukasier och centralasiater, sattes i ledningen för statsäkerheten i sina områden.

“Förnuftig politik”
Också dåtidens sovjetexperter var klara över den kvalitativa förändringen i den nya sovjetiska politiker. Robert Conquest kallade den t o m “en anmärkningsvärt förnuftig politik”. Man var dock osäker på om det skulle syfta till att skapa ett mindre “storryskt” Sovjetunionen eller bara ett taktiskt drag av Berija för att vidga sin maktbas utanför hemliga polisen. Den exilryske sovjetexperten Boris Nicolaevskij (Robert Conquests lärare) skrev 1953 om Berija som förespråkare av ekonomiska reformer:

“Detta rimmar dåligt med vad vi vet om Berijas personlighet och förflutna. Om någon kan bli friad från misstankar att begå synder av ‘rutten liberalism’ så är det Berija… Men hur otroligt det än kan verka, det faktum att Berija föreslog en plan för ekonomisk reformer är utan tvivel. Han förespråkade faktiskt en lättnad i sammanslagningen av kollektivjordbruken.”

Nikolaevskij och andra sovjetologer har sett detta som en påverkan från det dagliga underrättelsearbetet:

“Berija var en man som i kraft av sin ställning, bäst förstod den verkliga situationer i landet, både med avseende på de objektiva möjligheterna och de subjektiva stämningar som kommit att dominera bland folket.”

Detta gjorde dem inte till demokrater, minst av allt Berija:

“Det var just därför att han förblev vad han alltid varit som han klarare än andra såg att diktaturen nått en återvändsgränd, ut ur vilken den bara kunde ledas genom en radikal kursförändring.”

Sovjetiska avhoppare från KGB har berätta hur man med avundsjuka såg hur bra kollegorna i väst hade det. Dessa ofta högutbildade sovjetiska tjänstemän läste västerländsk press mer noggrant än Pravda och hade få illusioner om sovjetsystemet.

Under Berijas fyra månader i toppen försvann all anti-amerikanism från sovjetiskt press. Från att propagandan tidigare sagt att ett atombomskrig skulle “förgöra kapitalismen” hette det nu att den hotade “förstöra civilisationen”. När drottning Elisabeth kröntes på sommaren 1953 deltog också sovjetkryssaren “Sverdlov” i den marina kröningsparaden. I Korea accepterade plötsligt nordsidan förhandlingar den 28 mars. Bara tre dagar senare gick Sovjetunionen med på att utse Dag Hammarskjöld till ny FN chef.

I början av juni gjorde Sovjetunionen trevare till Titos Jugoslavien för att återuppta de diplomatiska relationerna. I Österrike slopade ryssarna i början av juni oväntat all militär kontroll av identitetspapper vid gränsen. Det uppfattades som ett svar på en framstöt av den nytillträdde amerikanske presidenten Eiasenhower som i april efterlyst fredsvilja i handling, till exempel ett statsfördrag med Österrike. Men mest dramatisk blev kursändringen i Tyskland.

Nästa avsnitt (5): Ett enat Tyskland 1953?

Dela detta inlägg...
  • 6
  •  
  •  
  •  

  2 kommentarer for “Fallet Berija – Berijas fall (4 av 5)

  1. Anders Persson
    2018-03-11 kl. 10:23

    Det har alltid förvånat mig att sovjetmyndigheterna tillät västerländska historiker att verka i de historiska arkiven i Sovjetunionen. Inte helt fritt, men ändå. Men myndigheterna hade en hållhake. En västerländsk historiker som kunde luta sig mot originalkällor hade ju ett enormt övertag på hemmaplan. Men man fick inte bli impopulär i Moskva och vad som där var “populärt” eller inte var inte självklart. Men de karriärsugna västerländska historikerna var beredda att kompromissa. En som kritiserat detta, kanske den ende, är professorn Kristian Gerner, som ofta låg illa till i Moskva.

    Själv förundrades jag under arbetet med 1917-serien ofta av likheterna mellan anti-kommunistisk västerländsk historieskrivning och sovjetisk “kommunistisk”. Båda överdriver t ex Lenins roll våren 1917. Och det här med Ilja Ehrenburgs “bortsorterade” dikt 1 maj 1953 får mig ytterligare att undra. Var Berija en så “het potatis” att västerländska historiker här var tvungna att följa de sovjetiska direktiven?

  2. Leif Stålhammer
    2018-03-11 kl. 14:34

    Som sagt, mycket intressant läsning! Ser fram emot nästa avsnitt. Blir det en bok eller broschyr av materialet?

Kommentera