Fallet Berija – Berijas fall (5 av 5)

Sökte Berija åstadkomma ett enat Tyskland redan 1953? Gick han för hastigt fram? Var det detta som blev hans fall?

Demonstrationerna i Östberlin 16-18 juni 1953 har beskrivits både som genuint arbetaruppror som iscensatta av antikommunistiska provokatörer. Men det blev Berijas fall.

I maj 1953 började ryssarna göra omflyttningar inom högsta militären i Öst-Berlin. Kontrollkommissionen upplöstes och av de 2.800 officerarna bytes 1.700 ut. Detta tolkades som en början till en nyorientering av Sovjetunionens Tysklandspolitik.

Det sammanföll med påtryckningar på de östtyska kommunisterna. I april 1953 hade partichefen Walter Ulbricht bett Sovjetunionen om omedelbar ekonomisk hjälp. Han hade genast fått svaret att ingen hjälp var att vänta om inte kommunistpartiet modifierade sin politik, reducerade takten i socialiseringen och lättade trycket på diverse sociala skikt. Berija lär också ha sammanträffat med Ulbricht för att förklara den nya politiken.

Ulbricht var tvungen att göra självkritik och i mitten av juni talade partiorganet Neues Deutschland om nödvändigheten att “korrigera misstag” för att stoppa utvandringen från republiken. Socialiseringsbeslut skulle rivas upp, konfiskerad jord återlämnas, tvångsleveranserna minska, alla som dömts till tre års fängelse eller mindre skulle få amnesti. I början av juni inställdes angreppen mot kyrkan, om den i sin tur avstod från “statsfientlig verksamhet”.

Enligt avhoppare östtyska partifunktionärer som Fritz Schenk och Heinz Brandt hade “reformisterna” i DDR med glädje registrerat dessa nya politiska signaler medan “apparatjikerna” hade blivit mycket bekymrade. Berija skall ha utsett chefredaktören Rudolf Herrnstadt till att förbereda en ändring i kommunistpartiets ledning.

[Kommentar 2018: En recension i Independent hade gjort mig uppmärksam på en nyutkommen bok om “Berijaperioden” i Öst-Tyskland. Helmut Müller-Enbergs Der Fall Rudolf Herrnstadt – Tauwetterpolitik vor dem 17. juni (LinksDruck Verlag, 1991) var med sina 350 sidor en vertiabel guldgruva att ösa ur för kunskaper om “Berijaperioden” i allmänhet och hur den yttrade sig i DDR i synnerhet.]

Herrnstadt hade sedan 1929 varit knuten till det sovjetiska underrättelsetjänsten. Under kriget hade han verkat bland tillfångatagna och avhoppade tyska militärer, ett annat av  Berijas projekt. En annan av “Berijas män”, den östtyske säkerhetschefen Wilhem Zaisser hade i mitten av juni haft samtal med sekreteraren i östtyska kommunistpartiets politbyrå Fritz Lange. Zaisser hade sökt övertyga “appratjikern” Lange:

– Du har uppenbarligen ännu inte begripit vart vi är på väg. Dom håller på att göra en helomvändning på 180 grader. Öst och väst måste närma sig varandra. Förstår du min vän, Väst har det ju lättare. I Väst behöver man bara gå ett litet stycke framåt. Vi, som har gått allt för långt fram, måste gå ett stycke tillbaka, för att komma på ungefär samma linje som Väst.

Zaisser ställde i utsikt att inom några månader skulle Tysklands enhet stå på dagordningen genom fria val. Därvid kunde en borgerlig regering för hela Tyskland bli resultatet och kommunistpartiet blir ett oppositionsparti!

– Här gäller det inte oss, utan om hela storpolitiken i världen, för att säkra freden i världen. Du vet ju, att för att bevara freden är inget pris för högt. Då kan du inte säga stopp.

Också denna tidiga “glasnost” och “perestrojka” hade negativa konsekvenser för det arbetande folket. Arbetsnormerna hade den 28 maj höjts med 10% utan motsvarande inkomstökning. Den 16 juni bröt en omfattande arbetarrevolt ut i Östberlin. Den slogs ner först sedan ryska trupper intervenerat, efter viss tvekan från Berijas sida.

Nagy, Berijas man?
I Ungern hann utvecklingen gå längre. Där hann Berijas politik skapa betydande personförändringar i toppen. Den 17 maj hade det varit “val” i Ungern där 98% av röstsedlarna tillfallit kommunisterna. Trots detta var man i Moskva inte nöjd med partichefen och statsministern Matyas Rakosi. Den 24 juni, en vecka efter Berlinrevolten anlände Rakosi till Moskva tillsammans med sin politiska antagonist Imre Nagy. Nagy hade varit i onåd sedan 1949 efter att i majvalet utsetts till vice statsminister. Rakosi hade helst velat ha med sig Ernö Gerö, en av sina närmaste män, men Moskva ville annorlunda.

I Kreml mottogs de av Malenkov, Berija och övriga sovjetledare. Rakosi fick nu sina fiskar varma; han hade fört landet till randen av en katastrof och befolkningen var nära en revolt som i DDR. Berija hade varit mest aggressiv:

– Hör nu på här kamrat Rakosi. Jag har hört att Ungern haft Habsburgska kejsare, polska prinsar och turkiska sultaner som sina härskare, men det har aldrig haft en judisk kung och det verkar för mig som om du försöker bli just det.

Rakosi och Nagy återvände till Budapest och till ett centralkommittémöte den 27–28 juni. Rakosi kritiserades för “äventyrspolitik” och fick överlämna statsministerskapet till Nagy, men fick behålla partiledarskapet. Då hade – dem ovetande – stora saker timat i Moskva: Berija var arresterad som “förrädare” och “fiendeagent”.

Berija arresterad
Berija lär själv ha planerat en egen kupp den 27 juni, ett dygn innan han själv arresterades. I Georgien hade det strax innan gått rykten om en “Bartolomeinatt” över hela Sovjetunionen då parti- och polisfunktionärer lojala mot Moskva skulle “slaktats”. Berija hade fått överbefälhavaren för Moskvas militärdistrikt att sända garnisonen till Vitryssland på manöver. Säkerhetspolisen hade då varit allenarådande i Moskva.

Bulganin hade dock kallat in en pansardivision till Moskva. När Berija anlände till ett politbyråmöte arresterades han. Enligt vissa uppgifter skall han ha skjutits samma dag; de flesta versioner berättar dock att han avrättades först i december efter en hemlig rättegång. Under förhören lär han ha svarat enstavigt och i ett skede gått i hungerstrejk. Senare kom han med vissa “medgivanden” som bildade grund för en 75-sidig, hemligstämplad anklagelseakt.

De anklagelser som offentliggjordes gick ut på att Berija “bromsat viktiga beslut angående jordbruket” d v s uppmuntrat avvecklingen av kolschossystemet, “undergrävt vänskapen mellan Sovjetunionens nationaliteter”, d v s sökt motverka förryskningen, samt “sätta inrikesministeriet ovanför partiet” d v s sökt ta makten i landet.

När det gällde anklagelserna om “förräderi” baserades de på uppgifter att Berija skulle ha spelat dubbelt med turkarna och britterna under sin tid som dubbelagent bland mensjevikerna 1919. Med Berija avrättades hans närmaste män Dekanosov, Merkulov, Mesjik, Kobulov och Vlodsimirskij, alla från Georgien eller från Säkerhetspolisen.

Avbruten reformrörelse
Förändringarna i Ungern genomfördes den 4 juli men Centralkommittebeslutet, den så kallade “juniresolutionen” offentliggjordes aldrig, ty i samma veva hade Chrustjev ringt upp Rakosi från Kreml och i största förtroende meddelat att Berija arresterats den 26 juni. När beskedet om Berijas fall blev offentligt den 10 juli inledde Rakosi genast motangrepp på Nagy. Det skulle dock dröja till 1955 innan Rakosi återtog statsministerposten.

Under veckorna efter Berijas fall skedde stora utrensningar i det östtyska kommunistpartiet: förutom Zaisser och Hernnstadt avsattes rustningsministern Bernd Weinberg för “defaitism”. I Nordkorea skedde under sensommaren stora utrensningar i partiet av påstådda “Berijamän”, vilka har tolkats som att Berija också syftat till eftergifter i Koreafrågan.

Arvet efter Berija
Politiken efter Berija blev att undvika motsättningar mellan parti och säkerhetstjänst genom att förflytta ledningen från inrikesdepartementet till partiet själv. KGB bildades 1954 som “kommitté”, “Kommittén för statssäkerhet” (Komitet gosudarstvennoj bezopasnosti) underställd partiet. Kulten av den tidiga Tjekan och dess chef Dzerhinsky återupptogs 1958 efter två decennier. Denne hade, trots sin viktiga position och stora inflytande, aldrig varit medlem av Politbyrån.

Det skulle dröja innan ledningen av Sovjetunionens kommunistiska parti återigen vågade utse en stark man till polischef och KGB styrdes under de följande 15 åren av andraklassmän som noga övervakades av Kremls ledare.

Sovjetunionens statschef Juri Andropov på promenad med en ung lovande partichef i södra Ryssland.

 

1967 utsågs dock den “pålitlige” partimannen Juri Andropov. 1956 hade han som ambassadör övervakat den sovjetiska interventionen i Ungern och likvideringen av Imre Nagy. Men liksom Berija blev Andropov efterhand snarare KGB:s man i partiet än tvärtom. Återigen hade det inom hemliga polisen utvecklas krafter som ville bryta de “ideologiska bojorna” och skapa en effektiv superstat.

Andropov brukade semestra i Stavropol. Där hade partiideologen Suslov sin hemmabas. De båda männen enades efterhand om en lokal ung partipamp som lämplig framtidsman: Mikael Gorbatjov

  14 kommentarer for “Fallet Berija – Berijas fall (5 av 5)

  1. 2018-03-15 kl. 21:02

    Med tanke på att västmakterna (= USA i första hand) redan hade sett till att Tyskland splittrats på ett svårreparerbart sätt – en valutareform i slutet av 1940-talet samt bildandet av Förbundsrepubliken Tyskland och NATO – borde det väl ha varit ganska klart för Moskva att det inte fanns mycket att göra i återföreningsfrågan. Borde inte en smart underrättelsekille som Berija ha förstått det? Väst vägrade att samarbeta, hur vänligt Sovjet än ville vara.

  2. Anders Persson
    2018-03-16 kl. 3:13

    Björn N!
    Idén om ett återförenat, neutralt Tyskland framfördes av Sovjetunionen redan 10 mars 1952 och backades upp av Stalin i svar på frågor från amerikanska journalister 1 april samma år. Det sovjetiska erbjudandet motiverades inte av “vänlighet” emot västmakterna utan av att det föll i god jord bland den tyska befolkningen. Till och med den tyska socialdemokratin var öppen för förslaget. De regerande konservativa var dock emot, bland annat för att de ansåg att den polsk-tyska gränsen omöjligen kunde vara Oder-Neisselinjen. Västmakterna och de konservativa i Tyskland satte därför in en våldsam motpropaganda.

    Politiken efter Stalins död gick ännu längre än förslaget 1952, eftersom det var kopplat till sovjetbeordrade interna reformer i DDR och andra öststater. Tilläggas bör att Väst-Tyskland vid den här tiden inte tillhörde Nato. Man blev medlem först i maj 1955, varpå Sovjetunionen och öststaterna bildade sin militärallians, Warszawapakten, som alltså kom till sex år efter Nato.

  3. Jan Arvid Götesson
    2018-03-16 kl. 9:09

    Anders P!
    Har du kunskaper att förmedla om Lavrentij Berija och Finland?

  4. Anders Persson
    2018-03-16 kl. 12:28

    Jan Arvid G!
    Relationerna mellan Finland och Sovjetunionen är en hel vetenskap, mest skriven på finska. När jag bläddrade i mina få källor hittade jag ingenting.

    Om det är så att Berija och Finland är en vit fläck i historieforskningen beror det nog på att finländska historiker följt den amerikansk-sovjetiska bilden av “monstret” Berija och inte funnit det intressant att undersöka om de turbulenta förhållandena i kommunistiska och pro-sovjetiska kretsar våren 1953 också rådde i Finland. Men jag kan ha fel, kanske har någon historiker i Finland, oanfäktad av de historiska myterna, tittat djupare i saken.

    Utanför ämnet: Under mina forskningar fann jag en notis att när Finland i slutet av 1950-talet gick in i TV-åldern framfördes i amerikanska tidningar bekymmer över att Sovjetunionen med hjälp av sändningar från Tallinn skulle “smula sönder” finländarnas självständighetsvilja. Den amerikanska övertron på rysk propaganda är alltså inte ny.

  5. Jan Arvid Götesson
    2018-03-16 kl. 14:08

    Det nämns på engelskspråkiga Wikipedia att Berija ville ge tillbaka delar av den avträdda sydöstra delen av finska Karelen till Finland. Källa anges ej tyvärr. Det skulle stämma med de djärva tankarna om Berija som du beskrivit.

  6. Anders Persson
    2018-03-16 kl. 17:43

    Jan Arvid G!
    När jag var ute på stan här i Uppsala och passerade “Röda Rummets” livaktiga antikvariat, vad ser jag då i skyltfönstret? Jo, en bok av finländaren Unto Parvilahti med titeln Berijas gårdar. Jag var tvungen att köpa den. Den kom ut 1957. En hastig bläddring ger dock inga svar på dina (och mina) frågor om Berija och Finland.

    Men varför bara Finland? Hur avspeglades de fyra månaderna efter Stalins död, Berijas uppstigande och sedan arrestering, i det Svenska Kommunistiska Partiet? Har någon titta på det? Där lurar en liten akademisk avhandling.

    I början av april 1953 hade SKP sin 16:e kongress och den stora grejen där var att den mycket populäre Seth Persson lämnade partiet. Han tyckte att partiet stod för långt år höger och fjäskade för mycket med sossarna.

    Jag tror dock inte att detta hade någon koppling till Berija, men det är en intressant episod i den svenska kommunismens historia.

    Men kan inte någon gå igenom SKP:s press och dokument för “Berija-perioden”?

  7. Sven-Eric Holmström
    2018-03-18 kl. 10:58

    Artikelserien i Clarté är välskriven och unik i sitt slag. Men som jag sa tidigare så har tiden sprungit ikapp den i så måtto att vi nu har nyare och bättre källor.

    Påståendet att Berija skötte jobbet bättre än Jagoda och Jezjov berodde helt enkelt på att han hade order att rensa upp efter dessas excesser, i synnerhet då Jezjov. Berija sa själv senare att hans uppdrag var att likvidera ”jezjovsjinan”, dvs. massrepressalierna som denne drog igång med stöd av lokala partiledare. Hundratusentals godtyckligt arresterade frigavs och i dess ställe burades NKVD-folk in som förbrutit sig mot lag och rätt.

    Det är också helt fel att säga att Jezjov ”tappat kontrollen” över utrensningarna. Det var i allra högst grad planerat av honom och hans hejdukar bakom ryggen på sovjetledningen. Det var inte heller Berija som fick Jezjov avsatt utan Stalin själv.

    (Fyra ytterligare kommentarer kommer och ska läsas som en helhet… Redax)

  8. Sven-Eric Holmström
    2018-03-18 kl. 11:00

    2. Jezjov försökte själv ta makten i en kupp som var tänkt att gå av stapeln den 7 november 1938 under revolutionsfirandet men det stoppades då hans handgångna män greps. Jezjov själv avgick några veckor senare ytterst motvilligt. Stalin själv sa senare till flygplanskonstruktören Jakovlev att Jezjov skjutits därför att han gett sig på oskyldigt folk.

    Det är en överdrift att påstå att dödligheten i Gulag var ”skrämmande hög”. Den uppgick som mest till drygt 17 procent under krigsåren då sovjetsamhället led brist på allt. Däremot är det sant att förhållandena förbättrades efter Jezjovs fall.

    Påståendet att med ”Berijas aktiva medverkan inleddes närmandet till Hitlertyskland” skulle jag vilja se en riktig källa till.

    Sen har vi det här påståendet om ett möte mellan Zhukov, Berija och Stalin den 7 oktober 1941. Det här kommer från boken KGB inifrån och är ett rent påhitt.

  9. Sven-Eric Holmström
    2018-03-18 kl. 11:01

    3. För det första så var den bulgariske ambassadören som här nämns, Ivan Stamenov, i själva verket sovjetisk agent och det här utspelade sig sommaren 1941 och inte i oktober. Pavel Sudoplatov, den högste ansvarige för den här operationen, hävdade att avsikten var att utnyttja Stamenov till att så desinformation i tysklägret och att det aldrig fanns några sådana här separatfredsplaner. För det andra så finns inget möte mellan Stalin och Zhukov noterat den 7 oktober 1941 utan nästa träff dessa herrar emellan ägde rum nästan exakt en månad senare.

    Uppgiften om att Stalin började vända sig mot vänstern inom kommuniströrelsen 1948 är logiskt. Precis som AP visar i sin ytterst läsvärda bok Kuppen i Prag så var Stalin aldrig nån gång allsmäktig, utan tvärtom omstridd. Det är också värt att notera, som AP skriver, att 1945–1948 var Jugoslavien det mest militant revolutionära landet i Europa.

  10. Sven-Eric Holmström
    2018-03-18 kl. 11:02

    4. Det här med att Berija skulle ha förhindrat att Stalin fick läkarbehandling skulle jag vilja se en källa på. Om källan enbart är Chrusjtjov och Svetlana Allilueva så får man ta det med en hel näve salt.

    Att Stalins död skulle ha haft någon som helst inverkan på fredsförhandlingarna i Koreakriget tror jag inte ett dyft på. Det skulle innebära att man från sovjetisk sida medvetet förhalat kriget.

    Att Kremls nya ledare ville att Stalin skulle försvinna i glömska är fullt förståeligt med tanke på att hans politik var ett hot mot nomenklaturan.

  11. Sven-Eric Holmström
    2018-03-18 kl. 11:03

    5. Påståendet att Berija ”efter Stalins död ville initiera en radikal inrikes och utrikes reformpolitik” är en sanning med stor modifikation. Det han gjorde under sina 112 dagar var att försöka implementera den politik som Stalin själv förgäves försökt införa sedan mitten av 1930-talet. Det är därför fel att säga att Berija gjorde någon form av ”avstalinisering” då han endast fullföljde den politik Stalin själv försökt införa. Om Berija fått fullfölja den politiken så hade kanske Sovjetunionens historia, den internationella kommuniströrelsen – kalla kriget eller om man så vill – alltså den andra halvan av 1900-talets historia sett dramatiskt annorlunda ut.

    Ett återförenat icke-socialistiskt neutralt Tyskland hade varit oerhört populärt bland tyskarna men i allra högsta grad ovälkommet för Nato och USA.

  12. Anders Persson
    2018-03-18 kl. 14:32

    Jag har inga allvarligare invändningar emot Sven-Erik Holmströms kommentarer, som inte verkar gå emot huvuddragen i min artikelserie. Att bemöta eller kommentera hans kommentarer skulle dock kräva att jag satte mig ner och gick igenom tillgänglig litteratur efter 1992 – vilket jag för närvarande tyvärr inte har tid med.

    Det är dock anmärkningsvärt att min artikel i Clarté verkar ha varit den första biografin över Berija, tätt följd av Amy Knights 1993 och Sergo Berijas 1994. I april 1992, ungefär samtidigt som jag lade mina sista amatörmässiga händer på manuset till Clarté publicerades i USA en samling dokument från Politbyråns sammanträde i början av juli 1953.

    Och som sagt Montefiore lägger till en mängd detaljer om Berija i sin biografi över Stalin, men inget som rubbar grunddragen i det jag skrev.

    Amy Knight påpekar (s.4) att myterna om Berija har skymt komplexiteten i hans karriär och den viktiga roll han spelade i Sovjetunionens politiska historia – och DDR och Ungern 1953.

  13. Sven-Eric Holmström
    2018-03-18 kl. 17:33

    Tilläggas bör också att den rehabilitering av felaktigt dömda under 1930-talet som Berija förespråkade hade gjorts på ett helt annat sätt än det som senare skedde under Chrusjtjov, som ”rehabiliterade” flera som odiskutabelt var skyldiga.

  14. Sven-Eric Holmström
    2018-03-18 kl. 17:34

    Avslutnignsvis om Berias öde. Sen har vi det här med Berijas öde 1953. Det finns inga bevis för att Berija skulle ha rannsakats i december 1953. Inga rättegångsprotokoll har någonsin publicerats från den här påstådda rättegången. Rimligen borde den rättegången dessutom ha föregåtts av förhör med honom. Dessa förhör borde i så fall finnas i de sovjetiska arkiven. Med tanke på att det sipprat ut förhör under förundersökningarna mot både Jagoda och Jezjov så är det högst osannolikt att samma inte skulle ha skett i fallet Berija – om nu sådant funnits. Det mest troliga är att Pierre Commins redogörelse för sitt samtal med Chrusjtjov i april 1956 och där denne hävdar att Berija sköts direkt i juni 1953 är sanningen.

    Det här påståendet att Berija skulle ha planerat en kupp är rent spekulativt och saknas bevis på. Sudoplatov hävdar bestämt att några sådana kupplaner inte existerade utan är ett rent påhitt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.