Fallet Berija – Berijas fall (2 av 5)

När Lavrentij Berija sommaren 1934 anlände till Moskva var han ett "ungt löfte".

Berija med Chrustjev på Moskvas tunnelbana1936

Berija var inte bara den yngste, bara 39 år, tjugo år yngre än Stalin, utan också en av de mest välutbildade sovjetledarna med en byggnadsteknisk examen från Polytekniska Högskola i Baku.

Under 20 år hade han byggt upp en stark politiskt bas i de transkaukasiska republikerna Georgien, Azjerbadjan och Armenien. Med sig till Moskva förde han sina närmaste georgiska medarbetare Sergei Gorlidze, Bogdan Kobulov och Vladimir Dekazanov, av ryssarna kallade “den georgiska maffian”.

Berijas namn brukar alltid förknippas med skoningslösa utrensningar och utskiljningslös terror. Men när han 1938 tillträdde sitt ämbete som högste chef för NKVD var det bland annat för att bromsa en utrensningskampanj som polischefen Nikolai Jezhov tappat kontrollen över. Sedan Berija stoppat häxjakten och fått Jezhov avsatt, lät han till och med frige flera tusen som arresterats “av misstag”.

Som ny chef för NKVD basade Berija också för ett imperium av arbetsläger. Till skillnad från sina föregångare såg han “Gulagarkipelagen” inte bara som en straff- och förvisningsinrättning, utan också som en tvångsarbetsorganisation. För att öka den ekonomiska avkastningen började han snygga upp och modernisera fängelserna och arbetslägren. Hans åtgärder fick ner den skrämmande stora dödligheten och med förbättrade födoämnen ökade det ekonomiska utbytet av internerna.

Vladimir Dekanosov anländer till Berlin i november 1940 som Sovjetunionens ambassadör. Inom ett halvår blev han dock tvungen att återvända hem.

Berijas avancemang 1939 sammanföll med ökande sovjetisk misstro mot västmakterna som (med rätta) misstänktes för att vilja provocera fram ett tyskt angrepp på Sovjetunionen. Med Berijas aktiva medverkan inleddes närmandet till Hitlertyskland, som sensommaren 1939 ledde till den beryktade Molotiv-Ribbentroppakten. Berijas närmaste man Dekanozov, som sänts som ambassadör till Berlin, återkallades vid Tysklands angrepp 1941, men skulle snart komma att användas som hemlig kontaktman.

Den 2 oktober 1941 inledde tyskarna sin offensiv mot Moskva. Den 7 oktober kallades Stalin till sig general Zhukov för ett möte. Också Berija var närvarande. Röda Armén var inte stark nog att motstå en attack mot Moskva, förklarade Stalin. Det var därför nödvändigt att följa “Lenins exempel” från 1918. Han vände sig till Berija och bad honom förhandla fram en separat fred à la Brest-Litovsk med Nazityskland till priset av de baltiska staterna, Vitryssland Moldavia och delar av Ukraina.

Dekanozov sökte kontakt med tyskarna via den bulgariska ambassadören i Moskva. (Bulgarien var den enda av axelmakterna som, på grund av sin traditionella panslavistiska kultur inte förklarat Sovjetunionen krig och behållit de diplomatiska förbindelserna.) Fredsinviten viftades dock bort av tyskarna och två dagar senare lät Hitlers pressombudsman Dietrich vid en herostratiskt ryktbar presskonferens för en förstummad journalistkår förkunna att kriget mot Sovjetunionen var slut och att bara lokala upprensningaktioner återstod…

Skötte “hemmafronten”
Kriget 1941-45 befäste Berijas ställning. Medan Stalin, Molotov och andra ledande kommunister koncentrerade sig på kriget mot tyskarna och relationer med de allierade västmakterna, var det Georgi Malenkov och Berija som skötte hemmafronten. Malenkov var ansvarig för statens industriproduktion och försörjning, Berija för de tvångsarbetsläger som svarade för en viktig del av krigsproduktionen. Det var nu som en djupare intressegemenskap utvecklades mellan dessa två ganska icke-ideologiska teknokrater, som hellre såg till resultaten än hur de motiverades ideologiskt.

Efter den amerikanska atombomben över Hiroshima 1945 fick Berija överta ansvaret för den sovjetiska atombombsutvecklingen från Molotov, som visat ointresse. Berijas allmänna kunnighet och administrativa förmåga ledde till en omedelbar uppryckning av arbetet. Till det kom en arbetskraft som Gulagarkipelagen ställde till förfogande samt tillfångatagna tyska atomfysiker. Arbetet flöt dock inte utan principiella konflikter. Nobelpristagaren Pjotr Kapitsa skrev den 25 november 1945 till Stalin:

“Kamrat Berija, det är sant, har som dirigent taktpinnen i sina händer. Det är bra, men samtidigt bör en vetenskapsman spela första fiolen. Ty fiolen slår an tonen för hela orkestern. Kamrat Berijas grundläggande svaghet är att dirigenten inte bara skall vifta med pinnen, utan också förstår partituret. I detta avseende är Berija svag.”

Berija hade, enligt Kapitsa, bara för avsikt att kopiera amerikanernas bomb, dels för att det var bråttom, dels för att förtjänsten av att ha utvecklat bomben då skulle tillfalla hans underrättelseväsende och arbetsläger. Kapitsa argumenterade, dock utan framgång, för att sovjetiska vetenskapsmän skulle försöka utveckla en egen billigare och snabbare version. Redan hösten 1945 var många av atombombshemligheterna i ryssarnas händer och den 25 september 1949 skedde den första atombombsdetonationen.

En större sovjetisk självständighet hade kanske, tvärtemot Berijas farhågor, påskyndat den sovjetiska atombomben. Man vet nu att en del “hemligheter” som bland annat atomspionen Klaus Fuchs förmedlade till de sovjetiska forskarna avspeglade resultat som delvis var vilseledande och tillfälligt ledde de sovjetiska forskarna in på felaktiga spår.


Nästa avsnitt (3)
: Berija i onåd hos Stalin?

  5 kommentarer for “Fallet Berija – Berijas fall (2 av 5)

  1. Leif Stålhammer
    2018-03-06 kl. 8:26

    Mycket intressant! Väntar på nästa avsnitt. Berias roll behöver vi veta mer om.

  2. Arne Nilsson
    2018-03-06 kl. 12:34

    Anders P!
    Du skriver: “Men när han [Berija] 1938 tillträdde sitt ämbete som högste chef för NKVD var det bland annat för att bromsa en utrensningskampanj som polischefen Nikolai Jezhov tappat kontrollen över.”

    Jag känner inte till några belägg för att “Nikolai Jezhov tappat kontrollen över” “utrensningskampanj[en]”. Om du vill få mig att tro att högsta stats- och partiledningen inte hade full kontroll över rättegångarna och över Nikolai Jezhov vore det bra med övertygande källhänvisningar. Så vitt jag kan bedöma var Nikolai Jezhov högsta stats- och partiledningens lydiga och effektiva verktyg.

  3. Anders Persson
    2018-03-06 kl. 13:21

    Som jag sagt har jag just nu inte tid att bedriva grundforskning i Sovjetunionens historia, utan har bara återpublicerat vad jag skrev 1992. Tyvärr saknas litteraturlistan för första kapitlet.

    Det är egendomligt att du skriver att du “inte känner till några belägg” för det jag skrev. Detta kan förstås vara helt sant, därför att du inte vet något alls, men det kan misstolkas som att du gått igenom all existerande litteratur på alla språk och missat en av de mest spridda och lättillgängliga böckerna, nämligen Montefiores bok om Stalin. En bra referens där är kapitlena 25 och 26 som utförligt handlar om Jezhovs fall och Berijas uppstigande.

    Sedan citerar du mig oriktigt. 1992 skrev jag “en utrensningskampanj” som du omformulerar till “rättegångarna”. “Rättegångarna” pågick under större delen av 30-talet medan Jezhov var NKVD chef bara från september 1936 till april 1938.

  4. Sven-Eric Holmström
    2018-03-06 kl. 19:54

    Jag väntar som sagt tills alla fem delarna är utlagda innan jag kommenterar i detalj. Kan dock redan nu säga att tiden lite grann sprungit ifrån den här serien i så måtto att nyare och bättre källor finns idag jämfört med 1992.

    All heder dock åt Anders P som är föredömligt objektiv i sitt skrivande.

  5. Arne Nilsson
    2018-03-06 kl. 20:05

    Anders P!
    Bakgrunden till min första kommentar var att det är ett välkänt faktum att stats- och partiledningar av och till behöver syndabockar för att själva kunna svära sig fria från skuld. Därav min kommentar: “Så vitt jag kan bedöma var Nikolai Jezhov högsta stats- och partiledningens lydiga och effektiva verktyg.”

    Att du tillstår “Tyvärr saknas litteraturlistan för första kapitlet.” är OK för min del.

    Din kommentar: “du inte vet något alls” är mest larvig och magsur.

    I sista stycket skriver du: “Sedan citerar du mig oriktigt.” Om du läser min text och din egen kommentar noggrant inser du att du inte har något fog för ditt påstående.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *