lambertz-quick
Manipulerat bokomslag på fallet Quick/Bergwall – analys av en vård- och rättsskandal (Manipulatör redax)

I oktober år 2009 blev jag kontaktad via e-post av Sture Bergwall, internerad på rättspsykiatriska kliniken i Säter och tidigare känd och ökänd som Thomas Quick. Bergwall hade av en slump läst ett par av mina texter på nätet, funnit dem intressanta och ville nu få till stånd ett meningsutbyte.

Efter viss tvekan svarade jag följande dag. Det blev inledningen till en mejlväxling som pågick i fyra och ett halvt år och i perioder var ganska intensiv. Ungefär 90 procent av våra respektive e-brev handlade om ”Fallet Quick”, alltså om det patenterade 1990-talselände som innebar att Sture B – under namnet Thomas Quick – i sex skilda rättegångar bortom varje rimligt tvivel förklarades skyldig till att ha dödat åtta människor.

Sommaren 2012 hade orosmolnen skingrats på natthimlen över Säterkliniken. Vid den tidpunkten var Bergwall, tack vare en segsliten resningsprocess, friad från tre av de åtta morden, och Hannes Råstams utförliga studie av hans fall – Att skapa en seriemördare (Ordfront) – låg formligen i drivor på boklådediskarna över hela Svea rike.

Vad de flesta människor länge anat blev för var dag alltmer uppenbart: Bergwall hade dömts oskyldig.

Men i det läget kom ett tillfälligt bakslag. I två sensationella artiklar på DN Debatt (20 och 31 aug. 2012) påstod justitierådet Göran Lambertz att bevisen för Thomas Q:s skuld var utomordentligt starka, att samtliga dömande instanser fullgjort sin uppgift på bästa sätt, att det utbredda talet om ”rättsskandal” saknade all grund o s v.

Efter att ha tagit del av Lambertz båda debattinlägg föresatte jag mig att gå systematiskt tillväga. Jag läste in allt material jag hittade med Quick-anknytning och satte därefter under några hektiska månader mina slutsatser på pränt. Tankar på att ge ut det skrivna hade jag aldrig – inte förrän i arbetets slutskede. Det färdiga manuskriptet sände jag till förlaget Norlén & Slottner i Kristinehamn, och några veckor senare gestaltades mina skrivarmödor i bokform: Fallet Quick/Bergwall – analys av en vård- och rättsskandal (april, 2013).

Bergwall är en verbal existens och en flitig kommunikatör. I tre års tid skickade han massor av intresseväckande dokument till mig direkt från sjukhuset i Säter, till exempel några av resningsansökningarna, men nu hade han – till min ohöljda förvåning – noll och intet att säga om min bok. ”Jag tycker att din ton är bra” var allt han undslapp sig. I gengäld lovade han att stilla min nyfikenhet och att svara på en rad andra frågor jag ställt honom ”över en kopp kaffe”, så snart han blivit frisläppt. Det löftet gav han mig för säkerhets skull två gånger. ”Okej”, svarade jag. ”En kaffe, lämpligen i Säffle, blir utmärkt för min del.”

I dag misstänker jag att vår Quick-session är på väg att frysa inne och att Säffle-kaffet löper betydande risker att kallna. Mer än ett år har nu gått sedan Bergwall senast hörde av sig. Det är i och för sig helt i sin ordning. Någon obligatorisk samtals- och umgängesplikt finns ju inte här i landet.

Men om nu Sture B har varit förtegen om mitt blygsamma Quick-arbete, så klargör justitierådet Lambertz desto tydligare sin inställning till detta arbete. Det gör han under rubriken ”Se allt extramaterial” på sin egen hemsida.

Som väntat tycker Göran L illa om min text. Själv finner jag hans nyutgivna Quickologi (Fri Tanke) avskyvärd. Det rör sig om ett intellektuellt och moraliskt totalhaveri på drygt 500 boksidor, innehållande så många detaljer och så mycket kvasijuridiskt finsnickeri att den genomsnittligt Quick-intresserade inte har en chans att värja sig mot ordmassorna. Än en gång undrar vänner och bekanta i min närhet, om inte Bergwall trots allt är skyldig till både det ena och det andra.

Det är han visserligen – dock inte till de åtta (eller ännu fler) mord som Göran Lambertz pådyvlar honom. Under Quick-skedet på 90-talet excellerade Bergwall i två typer av bekännelser. Schematiskt kan de beskrivas så här:

Dels påstod Thomas Q (1) att han under barndomen ideligen våldtagits och på andra sätt blivit sexuellt skändad av både sin far, sin mor och av de äldre syskonen. Vidare försäkrade han att modern vid två tillfällen sökt bringa honom om livet, ena gången genom att dränka honom i en isvak, den andra genom att knuffa lille Sture framför en förbiilande rälsbuss. Slutligen lät han förstå att mor Thyra framfödde ett gossebarn, lillebror Simon, då Sture ännu bara var fyra och ett halvt år – men att Simon tyvärr var dödfödd. När föräldrarna insåg detta, greps de av vanmäktigt raseri och attackerade fostret, skar av dess huvud och slungade resterna mot ett element – varefter pliktskyldiga sexualorgier tog vid i familjens sköte enligt beprövat mönster. Följande dag cyklade Sture och hans far ut i skogen och begravde kvarlevorna av Simon, nu inslagen i tidningspapper.

Dels hävdade Thomas Q (2) att han alltsedan sitt 14:e levnadsår mördat ett trettiotal människor i Skandinavien. I ”normalfallet” hade offren skändats, styckats och avätits, låt vara med något enstaka kulinariskt undantag.

Obestridligen makabra bekännelser, kan man tycka. De var det samlade resultatet av den icke-evidensbaserade psykoterapi som Quick utsattes för under hela 90-talet och av hans ofantliga intag av narkotikaklassad medicin.

Dessa båda faktorer kom att samverka och förstärka varandra. Det hindrar nu inte att Quick/Bergwall samtidigt bär ett personligt ansvar för sin morbida framfart.

I dag vet vi att bekännelserna under punkt (1) var helt igenom falska. Om detta har Bergwalls fem syskon – Eva, Gun, Örjan, Torvald, Sten-Ove – och många andra vittnat. Föräldrahemmet var inget ormbo, Thyra en strävsam och älskad mor utan ambitioner att döda sina små, och någon lillebror Simon existerade aldrig – utom givetvis i rättssalarna, där Simons uppgift gång på gång var att tjäna som bevis för ”seriemördarens” liderliga uppväxt.

Bekännelserna under punkt (2) måste rimligen klassificeras som onda sagor av samma typ som under punkt (1). Att (1) och (2) hänger intimt samman är uppenbart. Det har Sture Bergwall själv framhållit otaliga gånger, bland annat i ett mejl som jag fick i december 2013:

… Påstod jag att jag som vuxen hade dödat någon, så krävde detta att jag åtminstone hade bevittnat ett mord som liten. Sade jag att jag hade våldtagit som vuxen, så krävde detta att jag själv blivit våldtagen som barn. Det ena gav det andra eller rättare: det ena krävde det andra. Allt enligt de teorier som då var i svang på Säter.

Göran Lambertz sitter fast i 90-talet. Bildligt talat kan man säga att han ägnat sina 500 boksidor åt att analysera den olidliga hettan i Saharas öken … utan att för ett ögonblick bry sig om den inverkan som härrör från solen.

Föregående artikelEn kommentar på 1 maj
Nästa artikelAlliansfrihet ger fred
Mats Parner
Mats Parner är pensionerad matematiklärare, skribent, motinslöpare och bosatt i Karlstad.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.