Vi bodde några veckor på ett tämligen anspråkslöst hotell, med övervintrande DDR-atmosfär, strax utanför Potsdam sommaren 1992. Finansierade vistelsen med forskningspengar jag erhållit från den högskola jag sedan höstterminen 1991 var knuten till.
Inga närmare direktiv hade lämnats från högskoleledningen om hur anslaget skulle eller borde brukas. Fritt fram med andra ord att göra något meningsfullt av de disponibla pengarna.
När hyrbilsfirman i Potsdam snappade upp att vi ämnade resa in i Polen, blankt nej till att använda den bokade folkvagnen av senaste årsmodell. Så det fick bli vår gamla Audi som tog oss österut.
Vi färdades på polsk landsbygd i den fagraste sommargrönska. Plötsligt dök den välbekanta portalen upp, där de förslutna godstågen körde in med sin last av människor.
Därefter vidtog selektionen. Alternativen: gasas eller slavarbeta till döds. Doktor Josef Mengele (”Dödsängeln”) huvudansvarig på rampen.
Rudolf Höss hette kommendanten i Auschwitz. Han hängdes efter kriget på sin forna ”arbetsplats”. Han skrev boken Kommendant i Auschwitz, om vilken det ryktats att det skedde medan han misshandlades. Boken skrevs under brutal diktamen.
Auschwitz bestod i själva verket av flera läger. I Birkenau uppfördes de gaskamrar som ”förintelseförnekarna”, bland dem David Irving och Robert Faurisson, påstått är ett påhitt av judiska intressen. De har aldrig funnits i verkligheten.
Kemister har skickats till Birkenau för att på ”vetenskaplig” grund bevisa att någon gasning av människor aldrig har ägt rum. Genom diverse mätningar.
Gasen, Zyklon B, var enligt förnekarna till för avlusning, inget annat. Sedermera är det i flera europeiska länder vid lag förbjudet att förneka förintelsen. Fängelsestraff väntar om man gör det.
När man vandrar runt bland söndersprängda krematorier och ruiner i Birkenau, styrs blicken av alla böcker och filmer. Bland dem den nio timmar långa dokumentären Shoah av Claude Lanzmann. Liksom Nobelpristagaren Imre Kértez inifrånskildring av lägret, Mannen utan öde.
Häromdagen köpte vi på SF Anytime och såg den omtalade Oscarsvinnaren The Zone of Interest (2023). Om hur familjen Höss bakom höga murar lever ett bekvämt, ombonat liv, granne med lägret.
Inga interiörer från det senare. Det ”bara” är där, i bakgrunden. Familjen lever under upprepade rutiner som om det inte fanns.
Ljud tränger fram, schäferhundar hörs ilsket skälla. Rökmoln tornar upp sig på himlen, åskådaren anar de härstammar från krematorierna.
Familjen Höss lever sin vardag, som vilken familj som helst. Fadern kommer hem efter ”jobbet”. Pratar aldrig om det med sin familj.
”Arbetsrelaterade” spörsmål sköts på telefon med SS-kolleger. Eller i upphandlingsmöten med representanter för Topf und Söhne, leverantör av krematorier. När ritningar kyligt diskuteras och ordet ”människor” aldrig yttras.
På fritiden ägnar sig fadern helhjärtat åt barnen. Läser sagor för dem. Håller ett öga på dem när de plaskar i poolen. Släcker och stänger ner huset om aftonen. Hustrun pysslar i trädgården. Bjuder in till kafferep med väninnorna, skvallrar. Skickar barn till skolan.
Jag vill minnas att Rudolf Höss beslogs med korruption. Pälsar, andra klädesplagg och pengar som stulits från fångar hamnade hos familjen.
The Zone of Interest framkallar rysningar, obehagskänslor dröjer sig kvar. Vi ser inte förintelselägret i filmen, inga interiörer. Men vi förnimmer det. Under huden.
En återkommande fråga om människors rädsla som även framkallar tystnadens bekväma samförstånd. Samma tysta ställningstagande kan medföra att dom stora katastroferna tillåts ske inför öppen ridå. Så underordnar sig den enskilde individen ondskans förödande kraft och blir därmed moraliskt delaktig på något plan. Svåra och återkommande medmänskliga frågor om att upprätthålla ett oerhört viktigt moraliskt värde!
Denna anpassling finns att upptäcka även i vardagens enkla samtalston om att välja ståndpunkt för att inte avvika från mängden. Säkert är det något igenkännande som inträffat i ett sammanhang, Kanske gäller det en känslig fråga när ett enskilt tyst ställningstagande sker inför ett känsligt styrelsebeslut. Ty ingen önskar bli betraktad inom gruppens gemenskap som en rättshaverist.
Det finns en bok med titel En tysk mans historia av Sebastian Haffner där han skildrar sina uppväxtår i det framväxande nazismens samhälle. En mycket intressant beskrivning görs i boken över att vara tysk nationalist och samtidigt människa med en inneboende moralisk kravbild, Antingen tvinga sig att resignera, alternativt göra motstånd eller fly.
På boken omslagsbild befinner sig en man med armarna i kors under en stor folklig sammankomst där övriga gör ett tydligt heiltecken med högerarmen utsträckt.
En mycket talande bild om ensamhet i en stor gruppgemenskap (jag hittade inget annat bättre sista ord).