Fantasifullt om trotskismen

Bild från filmen Babylon Berlin.

ilmer och tv-serier som utspelar sig i förfluten tid är ibland rent dokumentära. Två filmexempel från 2018 var The Post och Darkest hour, två välgjorda filmer, där huvudrollsinnehavarna Meryl Streep och Gary Oldman spelade de högst verkliga Kay Graham och Winston Churchill.

Men historiska filmer och tv-serier kan naturligtvis vara fiktiva när det gäller de inblandade personerna och deras livsöden. Däremot tycker åtminstone jag att större dramatiska omvärldshändelser av politisk art, som naturligtvis har effekter på rollfigurernas liv, bör ha förankring i verkligheten. Herman Wouks ytterst populära tetralogi Krigets vindar från tidigt 80-tal, som blev en minst lika populär tv-serie, är ett bra exempel. Huvudpersonerna är helt fiktiva (om någon av dem hade någon förebild i verkligheten vet nog bara Wouk själv), men de yttre omständigheterna är helt realistiska: andra världskriget med Förintelsen, japanernas attack på Pearl Harbor och det efterföljande kriget i Stilla havet o s v.

Nu har dock SVT börjat visa en tysk serie, Babylon Berlin, som utspelar sig 1929. Två avsnitt har visats hittills, och i dem finns ett dramatiskt inslag som så vitt jag vet helt saknar verklighetsförankring. I Berlin finns (eller fanns, eftersom praktiskt taget alla likviderades i slutet av första avsnittet) en oppositionell trotskistisk grupp exilryssar, som försöker smuggla ut guldtackor från Sovjetunionen som ska skickas vidare till Trotskij i Istanbul. Efter att brutalt ha skjutit ihjäl den ordinarie tågpersonalen lyckas de också passera gränsen – eftersom de har personkontakter på hög nivå i den tyska gränspolisen. (Tyska gränspolisen förresten – Tyskland och Sovjetunionen hade väl ingen gemensam gräns under mellankrigstiden?! Det fick de först i september 1939, när de i enlighet med Molotov-Ribbentrop-paktens hemliga tilläggsprotokoll delat på Polen.) Den här historien blir extra fantasifull genom att de oppositionella kallar sig “Fjärde internationalen”, som Trotskij bildade först 1938!

Att jag skriver om detta till den här bloggen beror på att en del “Stalinkunniga” personer som brukar medverka här kanske vill hävda att historien har verklighetsförankring. Under Moskvarättegångarna i slutet av 30-talet hävdades ju att de dömda hade haft kontakter med Tyskland efter nazisternas maktövertagande. Det vore intressant att se om någon nappar på min krok!

Eller är jag så okunnig om mellankrigstidens historia att jag totalt har missat något?

En rekonstruktionsbild av 1 maj 1929, “Blutmai” från filmen Babylon Berlin.

Sen får man naturligtvis tycka att det är helt ok att ha med historien, även om den är helt påhittad. Det är en fråga om tycke och smak.

  13 kommentarer for “Fantasifullt om trotskismen

  1. Anders Persson
    2019-06-30 kl. 9:27

    Jag antar att Benkt Lundgren räknar bland andra mig till de “Stalinkunniga”. Nu har jag inte sett serien (de glimtar jag skymtat har inte inspirerat till mer seende), men man behöver, som BL säger, inte vara någon expert på mellankrigstidens historia för att veta att tågen mellan Sovjetunionen och Tyskland hade att passera en väldigt lång bit över polskt territorium – vare sig man reste från Moskva via Minsk eller Leningrad via Riga eller Vilna.

    Därefter skulle det bli ett dj-la bök att transportera guldtackorna från Tyskland genom Östeuropa till Istanbul. Serien verkar dessutom vara gjord av folk som fått underkänt i skolan i fysik som inte vet att ett 1,5 liters mjölkpaket – fyllt med guld – skulle väga 30 kilo!!! Hade det inte varit lättare att ta guldet i en båt från Odessa till Istanbul? Men då hade det ju inte blivit någon serie med tysk anknytning.

    Sedan brister det nog även i min “Stalinkunnighet” ty jag har aldrig hört att någon blev anklagad för att ha smugglat guldtackor till Trotskij.

  2. Sven-Eric Holmström
    2019-06-30 kl. 10:11

    Filmer och TV-serier ska man nog alltid ta med en nypa salt. Först och främst var Trotskij sedan april 1929 inte bosatt i Istanbul, utan på en ö i Marmarasjön vid namn Prinkipo eller med dagens namn Büyükada. Sedan låter det där som ett makalöst omständligt sätt att förse Lev Davidovich med kapital.

    Enklare sätt var att som t ex huvudmannen i 1937 års rättegång, Jurij Pjatakov vittnade om. Vid ett besök i Berlin 1931 skulle han lägga ett antal ordrar till två tyska företag med avsevärt högre priser än vad som påkallats på varor som dessutom var av tvivelaktigt värde. Överskottet skulle sedan slussas vidare till trotskiströrelsen. Att det gick till på det viset bekräftades av en amerikansk gruvingenjör som följde med på den här inköpsresan som sakkunnig och som sedan skrev en bok om sina upplevelser i Sovjetunionen.

  3. Håkan Larsson
    2019-06-30 kl. 17:56

    Just detta vet jag absolut ingenting om. Däremot vet jag att folk ofta kokar soppa på historien under det att kockarna höjs till skyarna och hela industrier byggs kring deras produkter. Just nu tänker jag på Jan Guillous korsriddarhistorier, men det finns så mycket annat att reta sig på…

  4. Arne Nilsson
    2019-06-30 kl. 21:59

    Benkt L!
    Du har helt rätt då du skriver: ”Under Moskvarättegångarna i slutet av 30-talet hävdades ju att de dömda hade haft kontakter med Tyskland efter nazisternas maktövertagande.”

    Men det som var anatema 1938 skulle ett år senare visa sig vara höjden av statskonst då Sovjetunionen den 23 augusti 1939 slöt ett icke-angreppsavtal med Tyskland. Kort därefter, den 28 september, slöt dessa båda stater ett vänskaps- och samarbetsavtal.

  5. Sven-Eric Holmström
    2019-06-30 kl. 22:37

    Det var inte i enlighet med tilläggsprotokollet som Polen delades lika lite som att pakten skulle ha varit något grönt ljus för tyskarna att hoppa på Polen. Hitler hade bestämt sig för krig innan dess oavsett vilket.

  6. Arne Nilsson
    2019-07-01 kl. 8:51

    Sven-Eric H!
    Du har rätt då du relaterar ett vittnesmål från Pjatakov från rättegången 1937, men du har fel då du försöker göra gällande att Pjatakovs vittnesmål bekräftas av en ”amerikansk gruvingenjör”.

    John Littlepage motsäger din beskrivning:

    ”Men jag hade gjort min plikt, och köpet hade inte gått igenom. Delegationen hade till slut köpt den rätta typen av hissar, och ingen skada var skedd.” (JL, s. 96)

    Om Moskvarättegångarna skriver Littlepage:

    “Naturligtvis har jag ingen möjlighet att veta om den politiska konspiration som nämns i alla bekännelser vid denna rättegång var organiserade på det sätt som fångarna uppgav”. (JL, s. 102-103)

    Noter: [JL] John D. Littlepage, Demaree Bess. In search of Soviet Gold. Harcourt, Brace And Company. New York. Second printing, August, 1938.

  7. Sven-Eric Holmström
    2019-07-02 kl. 12:31

    Det här är vad Littlepage skrev om anledningen till Pjatakovs beteende:

    “At the time I attributed their attitude to obstinate stupidity, or perhaps some personal graft. But this incident was fully explained by Pyatakov’s subsequent confessions. The matter was so arranged that Pyatakov could have gone back to Moscow and showed that he had been very successful in reducing prices, but at the same time would have paid out money for a lot of worthless cast iron and enabled the Germans to give him very substantial rebates. According to his own statement, he got away with the same trick on some other items, although I blocked this one.”

  8. Arne Nilsson
    2019-07-02 kl. 16:46

    Sven-Eric H!
    I din första kommentar angående Pjatakov och 1937 års Moskvarättegång hänvisar du implicit till en bok av John D. Littlepage med titeln In search of Soviet Gold där du gör gällande att Littlepage bekräftar en del av Pjatakovs erkännande. I min förta kommentar visar jag med citat från boken att så inte är fallet. Du återkommer med ett citat som du hävdar är från Littlepage. Jag kan dock inte finna detta citat i boken. I ditt citat är Pjatakovs namn i din engelska text ”Pyatakov” men i Littelpages bok skrivs det ”Piatakoff”. Du har inte angett källa och sidhänvisning. Detta får mig att förmoda att du inte citerar Littlepages bok.

    Sista delen i sista meningen i ditt citat ”although I blocked this one” visar att det inte går att använda Littlepage för att bekräfta Pjatakovs bekännelse avseende smutsiga inköp i Berlin 1931.

  9. Sven-Eric Holmström
    2019-07-02 kl. 20:10

    Mitt citat är från Littlepages artikel Red Wreckers in Russia som publicerades i tidskriften The Saturday Evening Post den 1 januari 1938. Därav skillnaden i stavning.

  10. Sven-Eric Holmström
    2019-07-02 kl. 20:27

    Jag har inte alls citerat från In Search of Soviet Gold vilket klart framgår för var och en som bemödar sig om att läsa mitt inlägg utan som sagt från Littlepages artikel i The Saturday Evening Post.

    Stycket innan det du själv citerar på sidan 101 lyder så här:

    “This passage in Piatakoff’s confession is a plausible explanation, in my opinion, of what was going on in Berlin in 1931, when my suspicions were aroused because the Russians working with Piatakoff tried to induce me to
    approve the purchase of mine hoists which were not only too expensive, but would have been useless in the mines for which they were intended. I had found it hard to believe that these men were ordinary grafters, as they did
    not seem to be the kind interested in feathering their own nests. But they had been seasoned political conspirators before the Revolution, and had taken risks of the same degree for the sake of their so-called cause.”

  11. Arne Nilsson
    2019-07-02 kl. 22:52

    Sven-Eric H!
    Varken ditt citat från tidningsartikeln eller boken ger stöd för att Pjatakov lyckades genomföra skumrasksaffärer i Berlin 1931. Littlepage slår fast att hans agerande medförde att affären genomfördes på ett korrekt sätt. Littlepage bekräftar således INTE Pjatakovs erkännanden i 1937 års Moskvarättegång, vilket du hävdar i ditt första inlägg.

  12. Sven-Eric Holmström
    2019-07-03 kl. 6:15

    Det faktum att du dessutom i dina citat utelämnar stycken som motsäger dina teser är vad som kallas “lying by omission”.

    1. Pjatakov erkände detta. 2. Littlepage bekräftar att han stoppade just detta försök. 3. Littlepage var inte överallt och kunde således inte avslöja allting men fann Pjatakovs erkännande trovärdigt.

    Jag överlåter till andra läsare att dra sina egna slutsatser av det.

    Avslutningsvis så ska min sidhänvisning vara 102 och inte 101 som jag skrev i förra inlägget.

  13. Arne Nilsson
    2019-07-03 kl. 8:33

    Sven-Erik H!
    Det är glädjande att vi är överens om att det inte går att använda Littlepage för att bekräfta Pjatakovs erkännande i den andra Moskvarättegång 1937 att han deltagit i skumraskaffärer i Berlin 1931.

    Huruvida man skall sätta tilltro Pjatakovs erkännande är en annan fråga. Dewey-kommissionen behandlar detta och skriver: “Vi har redan deklarerat … vår slutsats att Pjatakovs vittnesmål saknar trovärdighet utifrån rättegångsprotokollet.”

    Avslutningsvis kommer du med ett påstående som saknar grund i de citat du anför: “Littlepage […] fann Pjatakovs erkännande trovärdigt.”

    Som jag citerade tidigare menade Littlepage att han inte kunde ha någon uppfattning om innehållet i vad de åtalade sade under Moskvarättegångarna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.