Till Jonas julen 1990
När Jonas klev in i sin rymdkapsyl visste han inte att det skulle bli hans sista resa. Men så var ju inte heller de interplanetära tidssprången upptäckta ännu. Det hade ju varit stiligt att få dem uppkallade efter sig. Tänk att bli ihågkommen med begreppet Jonassprång i fysikböckerna för all framtid. Men Jonas visste alltså ännu inte att det var han som skulle upptäcka det första tidssprånget och inte heller att eftervärlden aldrig skulle få veta det.
Det susade lätt, när kapsylen lyfte från uthustaket. Men inte mer än att några hundägare, som stod och bytte ord utanför butiken Vesslan, trodde att det var en lätt vindil som drog nedåt Tryffelstråket i kvällningen.
Jonas tog vägen under viadukten, drog ett varv runt vattentornet bara för nöjet att känna att han hade kapsylen under kontroll, gjorde en snäv gir kring silon och riktade med dubbel ljudfart in kapsylen mot hålet efter den påkörda bron för att göra en Jonasroll. Det var ju läckert att ha en avancerad manöver uppkallad efter sig, precis som Max Immelmann och de andra stora grabbarna. Det var av en slump som han upptäckt att den kvarliggande brodelen var en stor permanentmagnet och att rymdkapsylen sattes i kraftig rotation längs med längdaxeln när man passerade på precis rätt ställe. Eftersom vridmomentet var proportionellt mot hastigheten i kvadrat och omvänt proportionellt mot avståndet till den kvarliggande brostumpen, upphöjt till tre, hade det blivit en sport bland grabbarna i fantasiklubben att slå rekord i antalet varv fram till passagen mellan bropelarna i nya bron.
Jonas hade förlorat rekordet kvällen förut och satsade nu stenhårt på att ta igen det. Pensionärsparet, som stod vid landfästet och ojade sig över den tyske skepparen som petat brohalvan från sina fundament, såg inget annat än vad de trodde var en reflex av den nedgående solen i fönstren på hotell O’Henry. Allt ljud från passagen drunknade i ljudet från kajorna som låg i landningsvarv för Ugglans Park.
Siffran 4711 lyste upp på rolldetektorn och Jonas grymtade missnöjt. Tusan också, det räckte inte, och inom klubben hade man kommit överens om att bara två försök fick göras den kväll man fått sig tillottad.
För att samla sig för nästa försök bestämde sig Jonas för att gå upp på satellithöjd och vara tyngdlös ett tag. Det finns inget bättre sätt att koncentrera tankarna på. Jonas hade redan använt det flera gånger inför viktiga skrivningar och kammat hem högsta betyg på löpande band. Han kallade det själv för Jonaseffekten men hade inte avslöjat metoden för kompisarna. Det kunde bli inflation i felfria skrivningar och devalvering av betygen om det kom ut. Det var det inte värt.
Han lade sig i en ny bana som han inte prövat förut. Den gick rätt över Bermudastriangeln och för att ha något att skingra tankarna med räknade han ut läget för triangelns tyngdpunkt med sjutton decimaler. Sen finjusterade han kursen så den gick prick däröver.
När man rör sig fortare än ljuset svartnar det för ögonen sa Jonas för sig själv och just då gjorde det verkligen det. Bara för ett kort ögonblick, som han uppfattade det, men det blev plötsligt så förbaskat trångt i kabinen och byxorna räckte bara halvvägs ned på vaderna. Han tog sig fundersamt om hakan och upptäckte att den var alldeles fjunig. Ett lent, ca 10 millimeter långt fjun som inte funnits där alldeles nyss.
Snett nedåt höger såg Jonas månen som ett stort ilsket gullysande klot och en fruktansvärd tanke grep som en iskall hand om hjärtat på honom. Fullmåne, mångalenskap, vampyrer, varulvar…
HAN HADE FÖRVANDLATS TILL EN VARULV!
ZWEIFELSOHNE WAR ES SO!!!
Eller förresten, var det riktigt säkert? Med den fria handen petade han runt i såväl överkäke som underkäke och hittade inga vargtänder. Bara ett hål i en kindtand nere till vänster som han inte vetat om. Förbaskat också att han monterat bort backspegeln bara för att kunna skryta inför kompisarna med att han hade den snabbaste kapsylen och inte behövde hålla uppsikt bakåt.
Nu gällde det att sticka snabbt hemåt och kolla i badrumsspegeln vad som egentligen hade hänt. Men han skulle ta mig tusan i vilket fall som helst göra sitt andra försök att slå rollrekordet fastän det verkade vara senare på kvällen än han räknat med. Över Sibirien var det kolsvart och det var inte mycket bättre över Finska viken. Men han kände Strängnäs lika bra som sin egen byxficka och kunde på långt håll rikta in kapsylen med hjälp av blinkandet från masten på höjden vid Kilen-Lundavägen, ljuset på silon och fasadbelysningen av bropelarna på nya bron.
Kursen var perfekt, hastigheten ljudets gånger tre, rolldetektorn nollställd, här kommer Jonas, från och med nu rekordinnehavare med råge…
Man kom sedan aldrig underfund med hur den där förbaskade tyska skepparen kommit undan med båten. Det var ju för jäkligt att han skulle komma dagen efter invigningen av den nyreparerade bron och peta ner den igen. Den här gången åt andra hållet. Och enda märket på bron var en ordentlig inbuktning med en fuktig fläck som enligt polisen inte innehöll någon båtfärg. Däremot några tunna skäggfjun som med kol 14 metoden befanns komma från en tonåring.
Nu fick de kära Strängnäsborna ett nytt samtalsämne och det var ju för väl. Det hade blivit lite tjatigt att ständigt spekulera i vad som hänt med den där grabben som försvann spårlöst på väg till fantasiklubben för några år sedan.
