Färöarna – där lever folkets kultur

faeroarna

Det året jag fick mina bestående politiska intryck under en sommarresa i Norge 1974, var också den tid då jag blivit trött på SMHI. Jag ville ut i världen och spå annat väder än det svenska. Hade det inte varit att en norsk tjej i Stockholm, som varnat mig för de beckmörka polarvinternätterna vete f-n om jag inte suttit däruppe nu med svensk-norska barn och barnbarn.

Anders Persson

Anders Persson
Här ett bidrag från arkivet som blivit liggande en tid. Men, oroa er inte, fler rapporter från Vilda Östern är att vänta inom kort.

Men året efter bar det av till Färöarna. Inte för att söka jobb, men för att undersöka om det var sant att dessa öar inte bara hyste radarstationer och lunnefåglar, utan också ett fascinerande folk, med en särpräglad kultur i en vacker natur.

Medelhavsöar i Atlanten
Det visade sig stämma. Medan Island skulle vinna en skönhetstävlan bara i jämförelse med någon av Saturnus månar var Får Öarna vackra som de i Medelhavet. Det var bara solskenstimmarna, regnmängderna och medeltemperaturerna som skilde sig.

Nästan alla de 40 öarna var bebodda med vackra hus som lyste i alla möjliga färger. Broar och färjor uppehöll kontakterna mellan färöingar som då räknades till drygt 40 tusen (nu är de nästan 50 tusen).

Det visade sig också att det färöiska språket var ett mellanting mellan isländska och nynorska (västnorska) och kunde begripas, åtminstone i skrift. Deras ledande tidning 14 september (efter en misslyckad självständighetsförklaring på detta datum 1946) gick att få ut begriplig information av som t ex att Torbjörn Fälldins “mittflock” d v s Centerparti, hade problem med “kjarnorka” , d v s “kärnkraft”.

“Harkaliðið”
Sista dagen i Thorshavn köpte jag en till omslaget läcker LP-skiva med gruppen “Harkaliðið”. Orden i låtarna begrep jag inte, men musiken var suggestiv. Jag hade i affären i Thorshavn fått veta att folkmusiken på öarna också hämtat inspiration från Skottland och Irland, och det tror jag man hör.

Jag ville göra reklam för gruppen i Sveriges Radios folkmusikprogram “Filikromen”  så jag skrev till den ledande gestalten i “Harkaliðið”, Annika Hoydal, för att få veta vad låtarna handlade om. Svaret kom snabbt, på danska som alla färingar till sin förtvivlan är tvungna att lära sig. Inte bara att danska är ett världens svåraste språk (objektivt sett) det ligger illa till munnen på färingarna som hellre velat lära sig norska eller till och med svenska.

Olof Riddren
Nåväl, detta är vad Annika skrev: Den mest kända “Ólavur Riddararós” (Olof Riddaren) är samma berättelse som en dansk folkvisa om riddaren Olof (full färöisk text):

Hr.Oluf han rider. Ólavur rider ud [på?] dagen før sit bryllup. Han møder en elvepige, som lokker ham at træden dansen med sig. Han vægrer sig på grund af sit bryllup. Så giver hun ham to valg: Enten at ligge 7 år syg i sengen ellar at dø den neste dag. Han vælger døden. Visen slutter med, at han kommer ridende hjem og falder død af hesten foran sin fæstemøs og sin moders fødder. De dør begge to af sorg.

Det finns tio sånger till på LP-skivan som Annika förklarade för mig. Hör av er om ni vill veta mer.

Folket på “Filikromen” reagerade positivt och ett program om “Harkaliðið” förverkligades med en intervju med Annika Hoydal.

Avstickare till Grönland, Finland och Frankrike
Året därpå, på väg till ett nordisk meteorologmöte på Island, stannade jag över på Färöarna och sonderade bland annat möjligheterna att bo och arbeta där. Men den enda vädertjänsten var ett litet rum på flygplatsen Vagar långt från storstadslivet i Thorshavn.

Så nästa år hade jag mina känselspröt ute på Grönland med några dagars besök hos kollegor på sydspetsen Narsarsuaq. Men nästan år var det Finland och hade inte den där trevliga fransyskan som läste svenska i Lille, och som jag delade kupé med i tåget från Paris hösten 1981, inte stigit av tåget redan i Lille, utan fortsatt till Sverige, så hade det kanske varit fransk-svenska barn och barnbarn nu.

Folkets kultur
När jag nu via nätet återknöt till mina bekantskaper 1975-76 så blev jag gripen över att sångtraditionerna på Färöarna lever, inte bara den uråldriga “kvaddansen”, utan också den folkmusiktradition som vi 40-talister växte upp med som unga. “Katrin”, visan som jag alltid kom att identifiera med mina dagar på Färöarna, på färjor från ena gröna ön till den andra och med lunnefåglar flaxande omkring, finns här på en lite skrapig version…

Till slut ett par upptagningar från en sommarfestival 2013. Först “í dans”

Samt “Vi kommer snart igen”

Begå inte misstaget att tro att visan är på svenska. Orden “vi kommer snart igen” är faktiskt 100% färöiska – vilket gör den nordiska samhörighetskänslan än större! Och är det inte “folkets kultur” vi möter i publikbilderna av färöingar som sjunger med?

... är läst 266 gånger!

  2 kommentarer for “Färöarna – där lever folkets kultur

  1. Leif Strandberg skriver:

    Ja, Färöarna, detta rika rike i Nordatlanten! Som pensionär kan jag numera tillbakablicka på mitt yrkesliv. Och ett av russinen i detta liv är nog när min bok om Vygotskij översattes till just till färöiska. Men jag måste säga att det inte är lätt att ens läsa sin egen text på detta vackra språk (vars grafiska form för tankarna till samiskt skriftspråk.)

    Men att Nor?ursvørike betyder nordsverige går att begripa och att sálarfrø?i = psykologi kanske också går att ana, men att ”utveckingszon” blir menningarøki kan vara värre? (Ursäkta teckenfattigdomen här på bloggen /redax)

  2. Anders Persson skriver:

    Jag vet inte om Knuts länkar verkligen ledde fram till de fantastiska sekvenserna från festivalen i Thorsdhavn.

    https://www.youtube.com/watch?v=pZ62Z3OBCj4

    https://www.youtube.com/watch?v=I_HulCy_Jd8

    Om inte detta är “folkets kultur” så vete f-n,

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.