Efter att ha läst Åsa Linderborgs halsbrytande uppgörelse med Socialdemokratin i AB den 27 januari är det inte utan att man börjar fundera på sitt eget förhållande till det där stora partiet. Mitt är krångligt.
Socialdemokratin kom aldrig på frågan
Min uppväxt präglades av allt annat än respekt för arbetarrörelsen i allmänhet och Socialdemokraterna i synnerhet. Kommunisterna var inget att ens spilla ord på, blodtörstiga nackskottsfigurer som de var. Något perspektiv på tsardömets bottenlösa förtryck av de ryska bondemassorna var det ingen som intresserade sig för.
Nej, det var Hollywood som satte normen. Filmkomedin Ninotchka (från 1939) med Greta Garbo i huvudrollen och filmen Anastasia (från 1956) om den mytomspunna tsardottern som mördades av bolsjevikerna, också med Garbo i huvudrollen. Dessa filmer präglade min tidiga bild av bolsjeviker, ryska revolutionen och Sovjetunionen. Det ryska folkets insatser och gigantiska offer för att försvara sitt land, och det faktum att de gjorde slut på Hitlers tredje rike, fanns inte på kartan. England och USA var det självklara politiska och moraliska fundamentet. Men detta skulle komma att ändras.
På 60-talet när ungdomar började flockas i demonstrationstågen mot USAs krig i Vietnam blev jag ganska förvirrad. FNL och Nordvietnam skälldes ju för kommunister och stöttades av Sovjetunionen. Var det möjligt att försvara FNL?
Det var alltså en stort politisk kursomläggning som jag började omkring 1968 under inflytande dels av en äldre syster, men också av allt annat som hände de där åren.
Men Socialdemokraterna kom aldrig på frågan. De var både motståndare till FNL-grupperna och ett statsbärande pampparti. Tage Erlander kallades hemma nedsättande för ”Erlandsson”, sågs som en värmländsk bonnlurk och Olof Palme var en klassförrädare, som väckte rent hat hos vissa i min omedelbara närhet.
Socialdemokraterna i ny dager
Under de första åren med Folket i Bild/Kulturfront träffade jag många som växt upp i socialdemokratiska hem, som blivit FNL-are och gått ännu mer åt vänster. Men aktiva socialdemokrater var sällsynta. IB-affären bekräftade bara min bild av partiet med Olof Palme i spetsen som en manipulerande och maktfullkomlig apparat.
På 90-talet, när FiB-arbetet sjunkit ihop ute i Östhammar förändrades också gradvis min bild av socialdemokratin. Jag var nu på det klara med att jag inte var (och aldrig varit) någon revolutionär, eller kommunist i någon inskränkt politisk mening för den delen. Föreningsdemokrati av hederligt folkrörelse-snitt var vad jag trodde på som folklig demokratisk drivkraft. Övertygelsen att folkbildningsarbete, en allmän och lika skola mm var grundläggande i kampen för ett rättvisare samhälle. Ja, för nödvändigheten att avskaffa det avskyvärda klassamhället hade vid det laget ätit sig in djupt. Jag var alltså i själ och hjärta en socialdemokrat, även om jag inte såg mina idelal företrädda hos någon ledande partiföreträdare då, inte ens i hos Olof Palme alltså. Jo, Bengt Göransson var en klok och kunnig karl att lyssna till, den ende som traskade vidare i den goda folkbildningstraditionen.
Mina första år med sossarna
1992 gick jag i alla fall med i partiet. Har berättat om detta i en oavslutad serie artiklar som jag kallat ”Mina år med socialdemokraterna I-VIII”.
Men det blev inte helt oväntat en tråkig erfarenhet, som slutade med att jag stängde dörren och blev passiv. Mitt enda bidrag till partiet var årsavgiften under många år. Omkring 2010 återupptog jag emellertid kontakterna med partiet efter att ha bott i Uppsala 10 år. Det var annorlunda, här var ordföranden i min förening (Centrala staden) en vänlig och resonerande person och det blev en tid av goda diskussioner. Jag blev väl emottagen med en slags ärlig nyfikenhet. En kort tid av förhoppningar och ganska fria diskussioner följde. I föreningen trodde man att medlemmarna hade betydelse. Jag lyckades nästan få en motion antagen till kongressen om att ta hem soldaterna från Afghanistan, men den stoppades på distriktskongressen efter tunga inlägg av länets tungviktare. Om det kan man läsa här.
Så kom partiledarstriden efter Mona Sahlin, som kulminerade i Juholtaffären. Från Uppsala lanserades Lena Sommestad av ett gäng aktiva unga till partiledarposten. Jag hakade på, för jag hade noterat hennes envisa och modiga motstånd mot vinster i välfärden. Efter att Håkan Juholt blivit vald i maj 2011 och drevet på Juholt dragit igång på allvar, myglades Lena Sommestad bort från länets riksdagslista inför valet 2014, vilket jag var den första att offentliggöra på denna blogg.
När allt återgick till det gamla vanliga efter den affären, tog det stopp för mig. Jag blev åter passiv.
Socialdemokratin styrs av pr-konsulter
Är man inte född in i rörelsen så är förhållandena omöjliga att uthärda. Att påverka underifrån är i praktiken omöjligt. Partiet är en apparat enbart inriktat på att vinna val. Folkrörelsedelen är idag helt avkopplad från partiets samlade rikspolitik. Den utformas av pr-byråer och deras konsulter. Demokratin är realiteten avskaffad i partiet.
Åsa Linderborg skriver att hon ”tillhör dem som på allvar velat förverkliga visionen om ’demokratisk socialism’, som ansett att partiledningen varit överdrivet servil mot Kapitalet.”
I det är vi många som kan mötas. Jag är en av dem. När jag blev medlem i partiet 1992 var jag 43 och Åsa Linderborg 24 och förmodligen i början av sina historiestudier, vilka ledde till avhandlingen 2001 om partiets egen historieskrivning. Hon var uppfödd i ett ett ”kommunistiskt arbetarhem”, vilket gjorde våra utgångspunkter helt olika.
Klassresor åt olika håll
Men då på 90-talet möttes vi ändå. Hon skrev om arbetarklassen på 70-talet, inifrån, den som vi i FiB/K inte hade särskilt mycket kontakt med, utan mest betraktade utifrån. Åsa gjorde sin egen klassresa uppåt till akademikernas, journalisternas och författarnas värld och jag hade då redan gjort min nedåt från högborgerligheten till folkskolans och folkhemmets idévärld. Men båda håller vi fast vid vårt respektive ursprung.
Jag skäms inte (längre) för att min borgerliga bakgrund. Den har ju givit mig respekt för historiska och kulturella värden och ett intresse för kunskap och för skönhet. Jag omger mig som pensionär med god konst och annat arvegods, som jag ser som min egendom och som ingen har rätt att ta ifrån mig. Men jag har däremot åsikter som ingen tidigare innehavare av detta arvegods haft.
Åsa lever idag säkert ett mycket bekvämare och ekonomiskt mera bekymmersfritt liv än sina förfäder, men hon står kvar vid sina åsikter från barn- och ungdomen. Det intressanta är att man kan mötas politiskt, trots olika bakgrund. Men vi förblir förstås olika, vilket borde kunna berika oss alla.
Hat är ett starkt ord, men . . .
Åsa går så långt att hon till och med använder ordet hat mot socialdemokratin. Man kan förstå arbetarklasstjejens känsla av djup besvikelse över partiets svek vid så många viktiga vägval från 60-talet till idag.
Hon fångar på pricken även mina tankar i följande passage:
Att man svek den tyska revolutionen 1918, att man förbjöd frivilliga att strida för den spanska republiken; IB-affären; fulspelet kring gruvarbetarstrejken i Malmfälten. En av Gustav Möller påbjuden razzia mot alla kommunister midsommaren 1941, …
Ibland kan jag skämmas över ilskan, såsom mina tonårs revolutionsvalpiga aversioner mot Olof Palme. Det var lika osakligt som den hjältegloria vänstern nu satt på hans huvud.
Frustrationen över de senaste decenniernas politik tänker jag aldrig be om ursäkt för; privatiseringar, åtstramningar, avregleringar, snabbt växande klassklyftor, en lismande satsning på medelklassen i storstäderna. Fan, far åt helvete.
Men samtidigt som jag har varit förbannad på socialdemokraterna har jag alltid närt ett hopp om att de nån dag ska fatta. Att de ska vakna lite yrvaket och säga att, oj hoppsan, borgarna kollrade visst bort oss. Innerst inne har jag alltid trott att de till slut ska kavla upp ärmarna och säga, sorry att ni fått vänta, men nu kör vi!
https://www.youtube.com/watch?v=HRnfDXkxqvM&list=PL59452F048CB49FAE
tyvärr är ljudet lite svagt …
Juholtaffären, partiets sista suck
Alltså, jag kände precis som Åsa beskriver det ovan efter det som följde på Håkan Juholts triumfatoriska framträdande på kongressen – enhälligt vald till partiordförande – men sedan nesligen utsopad av en maktfullkomlig partielit. Allt mitt hopp om en vitaliserad demokratisk socialdemokrati slocknade definitivt.
Däremot har jag inte brutit kontakten med personer som fortfarande är aktiva i föreningar, som fortfarande kämpar för att medlemmarna ska få ha ett ord med i laget, som fortfarande skriver motioner och agiterar på Facebook etc. Och fortfarande kämpar Daniel Suhonen till synes outtröttligt. Jag har faktiskt betalt årsavgiften 240 kr – efter lång tvekan (en påminnelseavi). Det var kanske sista gången. Varför slänga pengar i sjön? Vi får se …
Knut!
Det som fick ”vår” generation att bli vänsterradikala var till 2/3 internationella frågor – och där var vi framgångsrika. I den återstående tredjedelen som gällde inhemska, klassmässiga var vi det inte.
Det tror jag berodde på att vi felaktigt trodde att ”kapitalismen” stod inför sin död, inte hade mer att ge. Vi var för idealistiska, inte materialistiska nog. Vi underskattade ”kapitalismens” innovationsförmåga.
Det gjorde också VPK-are och vänstersossar, men inte högersossar. Det var också samma fel Moskvakommunismen gjorde, men inte Pekingvarianten.
Ja, Åsa är ett ljus i mörkret, vår egen Bernie Sanders kanske? Även om jag inte tror att ens Sanders kan åstadkomma mer än vad Obama lyckats med (alltså ingenting) är det hoppfullt att det ”dånar uti rättens krater”. Folkliga rörelser – ett steg av verklig rörelse – är ”the motive force in the making of world history” som någon kines uttryckte det. Partier i all ära – men det är massorna som är de verkliga hjältarna. Den som närmade sig 68-vänstern med den insikten – eller snarare med de fötterna – är kvar.
Nu är det bara att hoppas att våra fötter pinnar på och kommer före den s k Folkets demonstration (som också de är på marsch).
SAP = Svenska Amerika Partiet. Varför slösa bort pengar på dem? Du kan väl få en låda drickbart vin för 240 bagis. Finns inga trovärdiga tecken på att kvarvarande medlemmar i partiet vill/kan/orkar göra något för att vända utvecklingen.
Björn Nilssons kommentar får mig att fundera. Jag som är nykterist (medlem i IOGT-NTO sedan barndomen och alltjämt aktiv) noterar att han hellre tröstar sig med en låda vin än engagerar sig i ett opinionsarbete i en basorganisation.
PS till föregående anmärkning
Minns du den s k primegateskandalen för några år sedan? Partimedlemmar motarbetade mot betalning partiet. Vad blev tacken för det (förutom pengar från högern)?
Uteslutning, vilket borde ha varit det normala i vilket parti som helst med lite självaktning? – Icke. En av mutkolvarna belönades med en hög position i Luleå, där han enligt uppgift sysslar med att sälja ut kommunala bostäder. Ett sådant parti kan knappt ens kritiseras längre, det är så uselt att det är bortom all kritik. Lena Sommestad var nog sista chansen för SAP att lyfta.
I demokratiska (någorlunda, i varje fall) stater har vi ju att rösta fram det (som majoriteten av väljarna anser) minst dåliga alternativet av de vid varje valtillfälle deltagande partierna.
Om man nu inte anser att inget alternativ klarar något slags miniminivå, för då får man ju bilda ett alldeles eget parti och söka väljarnas förtroende.
Något annat alternativ finns ju egentligen inte, om man är demokrat alltså, och det är väl i detta sammanhang man ska sätta diskussionen om det gamla ”arbetarepartiet”. För med partiengagemang följer även aktivitet, i vart fall även där på en viss miniminivå.
Det var mycket klargörande att läsa Åsa Linderborgs ”Farväl till den förbannade socialdemokratin” och f ö inte bara det inlägget; nu på sistone har ÅL skrivit åtskilligt av värde, inte minst om Nato och om terrorattentatet i Paris den 13/11 i fjol. Men det är också givande att ta del herr Lindelöfs erfarenheter av det parti som vi en gång i tiden kallade SAP. Det är en konst att skriva personligt utan att bli privat – men ytterst är allt detta med socialdemokratin, både i Linderborgs och i Lindelöfs respektive versioner, omåttligt trist och nedslående. Men vi kämpar vidare – som om det vore meningsfullt …
Eller som Göran Johansson (S) i Göteborg sa till journalisten Mats Wångersjö 2014 (Tre Böcker förlag, 2015):
Bra Åsa Linderborg! Jag hoppas du kan elda massorna genom att bli chef över Aftonbladet så att ditt budskap sprids. Det är inte många kvar som är uppfödda med kommunismen som religion. Palme var ju ingen kommunist, men han strävade och fick gehör när han skanderade SATANS MÖRDARE och USA UT UR VIETNAM, en ledare vi hade velat ha i dag!
Det måste ännu finnas RÖDA sossar som fortfarande är beredda att kämpa för rättvisa åt mänskligheten!
Stefan Jarl har ju avslöjat bedrägeriet. Filmen fick inte visas före valet!
Fackföreningsrörelsen är stendöd. En massa pellejönsar har givits ansvaret. Nu ser vi resultatet. Vem vill liera sig med såna döskallar?
GE INTE UPP SÅ LÄNGE VI HAR ÅSA LINDEBORG. UNDER HAR SKETT FÖRR. VI KOMMER ATT FÅ EN KVINNLIG LEDARE – ÅSA LINDEBORG
Bengt G!
Jag gjorde ett kortare aktivt nedslag i en intresseorganisation med anknytning till ”rörelsen” för inte så länge sedan. Fick dessvärre intrycket av att just medlemmarnas och målgruppens intressen inte smällde så högt när andra ”högre” intressen kom med i bilden. Så jag drog mig ur. Men nej, jag dränker inte sorgerna i vin för det. Kranvatten med några gurkskivor går lika bra.
Jag har på min egen blogg också kommenterat Åsa Linderborgs artikel.
Läs även denna bloggkommentar av Mario Matteoni
Är det partiet i sig själv ni hatar och avskyr? Eller är det den lilla odemokratiska grupp som nu länge levt gott på folkets dumhet, vilken utveclats av, icke partiet, utan denna lilla grupps radarpar: Borgarmedia?
Vad krävs för att avsluta detta klassförräderi? Avståndstagande till August Palm och LOs en gång stolta parti … eller intagande på bred front, så att majoritetens dominans av partistyrelsen blir till en skugga av sitt forna kulissmakeri?
Om man skriver ner SITT parti som Åsa och du, leder vägen ofelbart endast bakåt till monarkernas maktfullkomlighet, och till det slaveri som följer på detta.
Ni måste komma med hållbara alternativ, och jag har gett er det alternativ ni kanske inte tänkte på.
Läs stadgarna kap. 1 första stycket, så ser ni vad en demokratisk socialistisk majoritet skulle kunna göra. Om ni ens orkar ta reda på det och sen tänka till.
Socialismen föddes inte på 17-1800-talet, utan många hundra år tidigare. Hitler och Stalins väg till diktatur gick snabbare uppåt om de KALLADE sig socialister. De var enbart fascister a la skolboken. Ingen tycks längre kunna definiera socialism. Det är grundproblemet, och jag bär även på den lösningen, då jag forskat på ämnet i snart 40 år.
En tydlig definition av socialism av idag borde vara rimligt att fråga efter när så många verkar vilse med sina inre kompasser. Elitism är ett känt problem inom kommunismen och det är uppenbart att socialismen drabbats än mer av den motsägelsefulla kulturen. Ett svek mot partiet och dess medlemmar, dags för rannsakan eller låta Moderaterna ta över kopplet igen.
Bara en kort kommentar. Det gäller ”socialismen”. Detta system måste betecknas som ett av 1900-talets mest glorifierade fiaskon. Den förkättrade kapitalismen har som jämförelse gett både mer bröd och mer frihet och demokrati. En av svensk socialdemokratis främsta förtjänster är att ”socialismen” bara varit en verbal symbol, aldrig något de försökt genomföra. Från 1920-talet och framåt kritiserade man skoningslöst den socialism som fanns i Sovjetunionen och efter 1945 snart i halva Europa. Den kritiken var helt riktig. Kan någon anständig person tycka något annat?
Benkt!
Ett problem du har är att stora delar av världen anser att vi i Sverige haft ”socialism” åtminstone från 1945. En del har gillat det, andra inte. Amerikanare och britter i synnerhet har varit mycket ambivalenta, to say the least.
Jag hade en gång all möda i världen att övertyga en amerikan att man inte skulle få svenskarna att bli mindre ”socialistiska” genom att bomba dem! Han utgick från att det hela var någon kommunistisk konspiration medan jag hävdade att det som han uppfattade som ”svensk socialism” snarare var gammalsvensk bondekultur, som SAP anpassat sig till*).
Men som ni sett seglar ”socialisten” Bernie Sanders i politisk medvind i USA och ironiska kommentarer att han skulle bli en bra president – i Sverige – snarare ökar hans anseende!
*) Detsamma kan kanske sägas om den ryska kommunismen, som delvis grundade sig på den gamla mir-traditionen. Vad säger Mats L?