Arnstad-Karlstad
Fullsatt i Karlstad 17 februari [Bild från H Arnstads Twitterkonto]
”Fascismen 1919-2015: från Benito Mussolini till Sverigedemokraterna” löd rubriken på den sammankomst som ägde rum i Karlstads Migrationscentrum den 17 febr. Inbjuden gästtalare var historikern och debattören Henrik Arnstad i ett trippelarrangemang av Bokcaféet, Humanisterna och något som heter Etisk pub. Föreläsningssalen var fullbesatt; senkommen publik tvingades vända om i migrationsdörrarna och fick i stället ägna tisdagskvällen åt Champions League: PSG – Chelsea 1-1.

Mina egna förväntningar var inte särskilt högt uppskruvade. Henrik A är gissningsvis ”en alarmistisk och allmänt gapig typ” som med obändig styrka hamrar fast sina teser inför sitt auditorium för att timmen senare spika upp dem, alla 95, på domkyrkoporten borta vid Tingvallagymnasiet. Så gick mina funderingar, och så skrev jag också på Facebook innan jag lämnade mitt eget residens och styrde kosan mot fascistseansen.

Jag tog miste. I och för sig visade sig Arnstad vara alarmistisk – något som han för övrigt gärna tillstår – men samtidigt framstod han som prestigelös och klart sympatisk. Dessutom var han starkt engagerad, kvicktänkt, rapptungad och utmärkt i rollen som pedagog. Under sin timslånga föredragning brast han flera gånger ut i sång (”Don’t cry for me, Argentina…” och mycket annat). Det enda som kan anföras mot honom är väl att han råkar ha fel på en rad principiellt viktiga punkter. Men att han reser land och rike runt och delger oss sin oförytterliga mening om fascismen av i går och i dag ser jag inte, i varje fall inte nu längre, som en nationell katastrof.

Frågestunden blev livlig och pågick även den i cirka timmen. Här tedde sig ett och annat obegripligt, åtminstone för mig. Till exempel ville någon i publikhavet att Henrik A skulle redovisa sin uppfattning om ”den sionistiska rörelsen”, men svaret uteblev helt. Av någon anledning var det temat alltför känsligt. ”Nästa fråga!”

Också adjunkten emeritus Mats P intervenerade. Som så ofta (p)åtog jag mig glädjedödarens roll och vände mig direkt till Arnstad med följande tankegångar:

”Låt oss anta att du frågar mig vad en kvadrat är för något. Jag svarar att kvadrater är plangeometriska figurer med fyra sidor. Efter några minuters stilla kontemplation protesterar du milt: fyra sidor – är det enda villkoret? I så fall kvalar ju varenda rektangel, varenda romb, varenda romboid, vartenda parallelltrapets, ja, i själva verket allting med fyra sidor in som kvadrater. Det kan du väl ändå inte mena? Jovisst, replikerar jag. Eleverna i dagens svenska skolor har så usla kunskaper i geometri att våra krav måste sänkas. Kan de studerande bara lära sig att kvadrater är någonting med fyra sidor, så kommer vi att hävda oss bättre i nästa Pisamätning.”

”Givetvis är det här resonemanget befängt på gränsen till rent idiotiskt”, fortsatte jag. ”En kvadrat är och förblir en kvadrat oberoende av hur illa det går för skoleleverna. Men resonerar du inte själv, Henrik A, på ett sätt som är intimt besläktat med det nyss redovisade? Det faktum att 2000-talets fascism inte är identisk med 1920-, 30- och 40-talens tar du, i Roger Griffins anda, till intäkt för att modifiera definitionen av fascismbegreppet. Men är inte den omständigheten att fascismen (liksom alla andra ismer) förändras över tid ett argument för att behålla den hävdvunna definitionen? Om demokratisk ultranationalism ges samma fascistiska status som den totalitära ultranationalismen, så blir ju själva förändringsprocessen svår att beskriva med ditt synsätt. Nydefinitionen står så att säga i vägen. Dessutom blir det rätt poänglöst att göra affär av det förhållandet att Sverigedemokraterna har fascistiska rötter. Vem, om någon, behöver påminnas om att NSDAP har nazistiska rötter?”

”Ett avståndstagande från alla former av demokrati är, vill jag tro, en hörnsten i den fascistiska ideologin.”

Henrik A blev närmast exalterad av min utläggning och kommenterade inlägget som i trance. Men ingenting av allt han sade berörde ens avlägset min tankegång. Jag uppfattade vissa haranger om att naturvetenskapsmän – dit jag tydligen räknades – hade förmånen att kunna experimentera, medan ”vi samhällsvetare” tråkigt nog inte var lika privilegierade. ”Man kan inte skjuta Adolf Hitler ena gången och sedan underlåta att skjuta honom i ett nytt försök.” God dag yxskaft!

Men det blev som sagt en givande kväll. Jag kan livligt föreställa mig att nästan alla besökare vände hemåt med nyförvärvade kunskaper – om såväl fascister som kvadrater.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , ,

Föregående artikelPartiledaren som klev in i kylan
Nästa artikelMyten om ”München 1938”
Mats Parner
Mats Parner är pensionerad matematiklärare, skribent, motinslöpare och bosatt i Karlstad.

1 KOMMENTAR

  1. Tack för dessa vänliga rader som värmde mig! Frågan om fyrkanterna var ju mycket bra. Jag har funderat lite på den sedan kvällen.

    Om jag lånar metaforen om fyrkanter, så kan man säga att forskningen om ”generisk fascism” är forskning om fyrkanter, som ju skiljer sig från cirklar, femkantingar, etc.

    Problemet vi har då, om metaforen fortsätter, är att det under mellankrigstiden fanns ett par väldigt starkt profilerade kvadrater. Fascismforskningen pekar då på att alla fyrkanter inte ser ut som dessa kvadrater gjorde 1919-1945. Där fanns alla möjliga fyrkanter och till och med massor av blandningar mellan fyrkanter och andra geometriska former.

    Det gäller alltså att definiera ett sorts ”fyrkants-minimum”, något som alla fyrkanter har gemensamt. På samma sätt som fascismforskningen idag talar om ”the fascist minimum”.

    En annan (och bättre) metafor kan vara vatten. Vetenskapen definierar vatten som en kombination av väte- och syreatomer. Då reagerar kanske lekmannen och säger att ”vadå väte och syre, vatten måste ju vara blött och blått och man ska kunna bada i det”. Men då säger vetenskapen att nej, vatten kan även vara is, stenhårt och du blir inte alls blöt och sedan kan det vara gas också. Varpå lekmannen invänder att ”nu vidgar du definitionen alldeles för långt”.

    På exakt samma sätt kan diskussionen bli om man utgår från forskningen om fascism och tanken på en kombination av ultranationalism/nationens pånyttfödelse. ”Var är den totalitära antidemokratin”, undrar då lekmannen. Svaret är att antidemokratin finns inbyggd i ultranationalismen. På samma sätt som ”blöthet” kan finnas inbyggd i kombinationen av syre och väte (vatten).

    Nu gick metaforerna kanske lite väl långt? 🙂 Hoppas jag ändå lyckades framhålla min poäng! Forskningens teorier kan ju bli väldigt abstrakta (se bara på relativitetsteori). Men det innebär ju inte att de inte tål att lyssnas till!

    Allt gott hälsar jag …

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.