Allan, Lisette med sin nyfödde Alex – Schulman
Mitt förhållande till den numera avsuttne blogg-mobbaren Alexander Schulman har genom åren varit rätt ansträngt. Det förbättrades när jag läste hans gripande berättelse om fadern – Skynda att älska – men försämrades återigen av hans tonårsmässiga hyllning till sköna Amanda, i dag Alex äkta hälft: ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött” (puh – dubbelt puh!).
Nu är jag på nytt redo att dra en lans, en av de mindre, för Alex. Det beror på att jag den 2 november läste Glöm mig (Bookmark), hans tredje litterära nedslag i kärnfamiljen på sju år, och fann skildringen både tankeväckande och bitvis insiktsfull. Någon omistlig bok är det inte, men den är god nog. Många läsare kommer att fängslas av det lättflytande innehållet, lättflytande i mer än en bemärkelse.
I handlingens centrum finner vi Lisette Schulman (1951 – 2015), född Stolpe, gift med den 32 år äldre teve-producenten Allan Schulman och mor till brödratrion Niklas, Alex och Calle. Fallen efter Karin von Euler och Sven Stolpe visade Lisette prov på både mångsidighet och begåvning, men hon var också oberäknelig och, från och med 1983/84, starkt begiven på brända och destillerade drycker.
Enligt Alex drack hon som en svamp i ca trettio år. Utanför den närmaste kretsen var hennes vidlyftiga dryckesvanor höljda i totalt mörker. ”Genom hela livet har det varit min främsta uppgift att se till att mammas drickande förblir en hemlighet”, inhämtar vi på sid 53. Detta självpåtagna uppdrag verkställde den ridderlige mellansonen till belåtenhet. Medberoende kallas sådant.
Några gånger gjorde Alex halvhjärtade och valhänta försök att konfrontera modern, som han älskade ända tills vin- och konjaks-pimplandet helt tog överhanden, och föra upp hennes drickande överst på agendan. I det misslyckades han fullständigt, och Lisette underlät inte att ge igen. Hon översåg aldrig med hans ”indiskretioner”.
Det visade hon genom att behandla Alex och det som var hans som något icke-existerande. Ja, sonen ignorerades och osynliggjordes och andra med honom: När Frances, Amandas och Alex andra dotter, var tre dygn gammal och hela tjocka släkten bjuden för att hälsa den nyanlända välkommen hit till den bästa av världar, så undvek farmor Lisette under hela tillställningen att vidröra eller ens att se på den lilla – i timme efter timme. Som ren härskarteknik var det beteendet mer än verkningsfullt. Frances pappa bröt samman.
Värmland har en framträdande plats i skildringen med pizzerian i Hagfors, patriarken Stolpes Filipstad och den schulmanska sommarstugan, ”torpet”, utanför Gustavsfors som de viktigaste knutpunkterna.
Rader av Alex skarpaste – och bittraste – minnesbilder från uppväxtåren har omisskännlig Värmlands- och torp-anknytning. Modern låg ofta ”sjuk” i sovrummet, medan innehållet i hennes många buteljer successivt sjönk undan.
Sommartider, hej, hej…
1964 utnämndes Sven Stolpe till lektor i svenska vid gymnasiet i Mjölby – inte vid den aldrig påtänkta ”Mjölby folkhögskola” som Alex skriver – och ett par år senare blev Lisette elev på sin fars arbetsplats (där f ö jag själv redan tagit studenten). Som förhoppningsfull tonårssnärta skaffade sig fröken Stolpe en jämnårig pojkvän i kamratkretsen, en ytterst olämplig pojkvän enligt fadern. Killen visste nämligen inte vem Franz Kafka var. Mot denna chockerande brist på elementär bildning markerade lektor Stolpe med närmast sömngångaraktig självklarhet – genom att tre dagar i följd belamra gymnasiets samtliga anslagstavlor med handskrivna meddelanden till allas gemensamma uppbyggelse. Depeschen var klar som korvspad:
”Lisette Stolpe är en hora”.
En jämförelse
Alex Schulman är idag smärtsamt medveten om att illvilja och elakhet är egenskaper som gärna går i arv.
Erik Wijk är nästan tretton år äldre än Schulman, men båda har rötter i de övre samhällssfärerna, och båda gav ut arbeten om sina respektive fäder år 2009. Allt vi här drömma om (Atlas) är titeln på Wijks 420-sidiga pappaporträtt. Hans moderskildring, Bara de riktiga orden (Natur och Kultur), kom redan i fjol, alltså sex år senare.
Familjelitterära tvillingsjälar således? Inte alls. Eriks anslag är djärvare, hans satsning ambitiösare och hans kring-, tve- och vidsyn är av annan kaliber än hos Alex. Det omgivande samhället, klassamhället, har också långt tydligare konturer hos Wijk.
Men Schulmans spritindränkta opus är som sagt gott nog. Det bör varken gömmas eller glömmas.
Står det där om Sven Stolpes lappar på anslagstavlan (om dottern) i Schulmans bok – eller var kommer det ifrån? Förfärligt är det i alla lägen.
Att Stolpe var ett råskinn, det har jag förstått. Och det har jag delvis haft överseende med. Jag har haft mycket roligt med Stolpes anekdoter och litteraturhistoria. Jag har länge satt stort värde på de här figuerna som inte försökte att vara till lags, som ställde till debatt. Men i en del fall var de kanske bara neurotiker, bråkmakare.
Det här anslaget som Stolpe har begått mot dottern, det är bra jävligt… Jag har nästan lite svårt att tro det. Är det Alex som berättar? Eller såg du det själv Mats P?
Leif och Mats!
Det är Alex Schulman som återger historien om Sven Stolpes trakasserier av sin dotter på anslagstavlorna i Mjölby gymnasium: ”Lisette Stolpe är en hora”. Själv har jag inte sett detta budskap på ort och ställe.
Provokationerna, om de nu är sanna, har emellertid en fortsättning i Alex skildring. Men det skulle föra alldeles för långt att referera vad som, enligt författaren, hände efter anslagstavle-attackerna.
Men läs gärna själv och ta ställning. I min anmälan borde jag nog ha gett uttryck för ett visst mått av tvivel på sanningshalten i Alex framställning. Sven Stolpe var onekligen en rå sälle – men var han SÅ rå?
Japp, så rå var Herr Stolpe.
Idag 2019 har vi alla chans att läsa ’Bränn alla mina brev’ skriven av Alex Schulman (ljudbok även berättarröst).
Kort å koncist: Tack, Alex för denna vackra, horribla och modiga berättelse om din morfar Sven Stolpe och mormor Karin (född von Euler). Med en driven självrannsakan, nyfikenhet och mod visar Alex upp en släkthistoria som går nedärvd och som visar sitt fulaste tryne i en dold vacker kärlekshistoria.
Kunde ha blivit ett annat avslut vilket vi aldrig kommer få vetskap om. Endast i fantasin och utan Alex penna.
Louise Attling!
Du besvarar jakande denna fråga: Har Sven Stolpe satt upp lappar på anslagstavlorna i Mjölby gymnasium med texten ”Lisette Stolpe är en hora”?
Var du åsyna vittne till detta? Eller har du annan information som kan besvara frågan?