Påsken närmar sig och som vanligt, vid en storhelg, tänker jag lite extra på mina föräldrar och de andra som gått före mig. Mormor och morfar, farmor och farfar – alla födda och uppväxta i Fattigsverige, långt innan folkhemmet var påtänkt och långt innan allmän och lika rösträtt infördes.
De levde hårda liv, mina mor- och farföräldrar. Sex års folkskola, barnarbete som drängar, pigor, murarlärlingar och skogshuggare. När de gifte sig (farmor och farfar 1908, mormor och morfar 1911) hade inte ens allmän och lika rösträtt införts. Likväl skapade de drägliga liv åt sig, och bildade familjer formade av trygghet och kärlek.
Inte förrän mina föräldrar var tonåringar började Sverige förändras på allvar. Ända fram till 1945 var statsystemet i bruk och både mamma och pappa kunde berätta om hur det var då de någon gång besökte en statarlänga. Trångbott, ohygieniskt och fattigt. Oerhört fattigt.
Det var den verklighet som rådde när mina mor- och farföräldrar växte upp. När mamma och pappa blivit vuxna hade samhället förändrats. Vägglössen var ett minne blott, svälten likaså, och när mamma och pappa gifte sig kunde de se fram emot en tillvaro som på många sätt var lättare än deras föräldrars.
Lättare. Men inte nödvändigtvis alltid bättre.
Pandemin har också fått mig att tänka lite extra på mor- och farföräldrarna, och alldeles särskilt på mormor och morfar, som själv drabbades av en annan pandemi under hösten 1918. Min mormor var en av alla de som drabbades av spanska sjukan. Knappt 33 år gammal och höggravid med sitt tredje barn blev hon så sjuk att läkaren gav upp hoppet. Men min 32-årige morfar satt vid hennes sida varje ledig stund och vägrade ge upp. På läkarens ordination matade han henne med konjak, teskedsvis, vid de tillfällen hon var vid medvetande. Det var det enda läkarna ordinerade i slutfasen, när allt annat visat sig vara verkningslöst.
Vare sig det var konjaken, morfars omtanke eller mormors livsgnista – eller ren tur – så överlevde mormor. Barnet också. Min morbror föddes bara ett par veckor efter att mormor tillfrisknat, och till allas lättnad var han fullt frisk. I alla fall nästan. Likt många andra barn, vars mödrar haft spanska sjukan då de var gravida, led han av rakitis eller engelska sjukan som det kallades på den tiden. Men den hade inga andra effekter på honom än att han var något senare än andra barn med att börja gå och blev lite krumbent i vuxen ålder.
När morfar själv pratade om den tiden gick det inte att missta sig på att det var en svår tid och att han var djupt oroad över att hans hustru skulle dö. Men mitt i rädslan för att förlora en älskad hustru var han ändå trygg, eftersom han visste att hans liv skulle gå vidare oavsett hur det gick. Tillvaron skulle ha blivit svårare utan hans hustru Elin och barnen skulle ha blivit moderlösa – det som låg i moderlivet skulle inte ha fått födas alls – men morfar skulle fortfarande ha kvar sitt hemman, sina djur, sina odlingar och sin livsuppgift. Han skulle fortfarande kunna försörja sig och sin familj, eftersom de levde av det jorden och djuren gav, oberoende av vad som skedde i resten av samhället.
Så var det förstås inte för alla. Industrialiseringen var i full gång och många var de arbetare som stretade i fabrikerna, bodde trångt i arbetarbostäderna och vars lön långtifrån alltid räckte till att mätta familjen. Men det fanns fortfarande många små och mellanstora lantbruk som kunde föda en hel familj, och där maten sällan saknades på bordet. Lantbruk där vardagen visserligen kunde vara nog så slitsam och hård, men där livet gick sin gilla gång på ett självklart sätt, i takt med naturen och årstiderna.
Idag finns inte många av de där små lantbruken kvar. De passade inte in i folkhemmet, som ju dels efterfrågade opersonlig stordrift mer än något annat, dels hade svårt att förlika sig med självständiga och egensinniga bönder. Morfar kunde ändå bo kvar i sitt hem till sin död 1979, och även om han med tiden gav upp djurhållningen och lät sina söner ta över det mesta av odlingarna, så hade han fortfarande tillräckligt med grönsaksland, frukt och bär för att slippa handla massproducerat.
Idag är morfars hus, mammas barndomshem och mitt smultronställe under hela uppväxten, jämnat med marken. Den vackra trädgården, som dignade av frukt och bär varje sommar, är skövlad och omvandlad till en golfbana i miniatyr av människor som uppenbarligen inte förstår skillnaden mellan att skörda sina egna bär och handla masstillverkad gelé på Konsum. Men mormors och morfars strävsamma liv ger fortfarande eko i mitt och jag bevarar deras minne i ett tacksamt hjärta.
Tack för texten, men det är inte nog att bevara i tacksamt hjärta. I Sverige behöver vi påbörja milliontals återuppbyggnadsprojekt där vi river golfbanan (eller vad det nu är som förstört vårt smultronställe) och återskapar de timrade husen, nygrundar glasbruk och gör handblåst fönsterglas, planterar träden igen, och så vidare.
Sverige är nu så olevbart vad gäller materiell och immateriell kultur och natur, att alla medborgare oavsett ålder borde dömas till straffarbete, till exempel att knacka sönder betong och återuppbygga grusåsar med det befriade gruset.
Tack Bitte!
Det som en gång var en självklar relation mellan människorna och vår ämnesomsättning med naturen har nuförtiden perverterats in på Mandelmanns gård på Österlen ”Självförsörjande”, jo pyttsan. Miljonregnet in på Djupadal kommer naturligtvis från TV 4:s reklamintäkter (och en liten rännil från Migrationsverket).
Det är synd att den helt nödvändiga omställningen tillbaka till små jordbruk, landsbygd och hög grad av självförsörjning i dagsläget leds av falska profeter, och att Bondeförbundet/Centerpartiet bytt ut sin väljarbas från oss som bor på landsbygden till HBTQ-folket på Stureplan.
Vi skulle verkligen behöva en helt annan politik för självförsörjning. Jag hoppas att vi snart kan meddela att: ”bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse.”
Idag i Sverige är det också stress, precis som då. Även om det är annorlunda stress nu. Alltid är det arbetarklass i Sverige som framförallt ska stressas med effektivitet på arbetsplatser. I dagsläget ska en familj helst både kvinna och man arbeta i det att kunna försörja familj. Och både man och kvinna ska förväntas att vara sociala varelser i hemmet trots att de båda behöver återhämtning efter 8 timmars arbetsdag. Det var bättre förr i min uppväxt, då en vuxen kunde försörja hela familjen då barnen var små. Varför har det blivit så att båda föräldrar är stressade att arbeta för jämnan? I Tyskland och Frankrike är det lag på 7 timmars arbetsdag p g a all automatisering. I Sverige råder konservatismen vad gäller 8-timmars arbetsdag. Inte underligt att just Sverige ligger högt vad gäller familjesplittring!
Visst, det var tufft förr och det är tufft nu, vad gäller familjeliv. Framförallt inom arbetarklass, vilket jag praktiserat istället för att göra karriär.
– Jävla kommunistjävel, sade mina kolleger på skoj på en arbetsplats.
– Tack, sade jag! Tycker mig ha utvecklats!
Mina arbetskamrater skrattade åt min kommentar, förnöjsamt.
Bitte A!
Jag känner igen mycket av det du skrev. Min farfar började arbeta som dräng när han var 14 år, farmor föddes samma år som Ivar-Lo och i samma sociala situation (dagsverkstorp), bara 3 mil ifrån Ivar-Lo fågelvägen, men i en mycket större syskonskara. Min morfar prövade den ”klassiska” vägen, öppen för män att försöka komma ifrån den sociala orörligheten i Sverige, som var ett resultat av att Sverige inte var i krig (vilket normalt slukade överklass och gav möjlighet till social klättring) och minskad barnadödlighet: han tog värvning. Han var en överdängare på att räkna (som Stig i Bara en mor av Ivar-Lo), så han nådde det som räknades som den teoretiska slutpunkten för en som helt saknade utbildning i dåtidens Sverige: bokhållare.
Samtidigt så kan man inte jämföra förhållandena i Sverige med min frus släkt i Sovjetunionen. Endast en av fyra av henne mor- och farföräldrar dog en naturlig död. Farmor svalt ihjäl, morfar stupade i Röda arméns första försvarslinje i kampen om Hitlertyskland, och farfar försvann till Sibirien. Min svärmor, som bor hos oss i perioder, överlevde som ett under när tyskarna stängde in alla byns kvinnor och barn i en lada och satte eld.
Kriget är för henne ett trauma som hon aldrig kommer att komma över.
Mats L!
Jo, Sverige och svenskarna slapp malas ned i nittonhundratalets europeiska köttkvarnar. Just därför är Bittes bilder av vårt land så viktiga. Bilder som visar att det fanns hyfsat bra ställen att leva på. Dessa bilder som idag grovt förtalas av de postkoloniala, de normkritiska, de identitetspolitiska och de ädelfeministiska propagandisterna blir här och nu våra motståndsbilder. De kommer att håna oss för att vara nostalgiska neandertalare. Men dessa våra bilder är en kompass som åtminstone kan visa vad som är upp och ner, svart och vitt, klokt och mindre klokt. I denna relativistiska tid när studenter inte vet om de är en katt eller människa, flicka eller pojke behövs dessa bilder som vägvisare ut ur detta galna kvartssekel.
Leif S!
Jag håller helt med dig. Vi kan ju också skatta oss lyckliga med att ha en förnämlig litteratur som beskriver fattigsverige: Ivar-Lo, Moberg, Moa, Fridegård.