Fredrick Federley och två andra framträdande centerpartister har visat sig leva dubbelliv, ett officiellt i politikens rampljus och ett dolt i kretsar där promiskuitet och till och med brottslig sådan verkar ha varit standard. (Aftonbladet 2020–09–20 och Aftonbladet 2020-09-22)

Fredrick Federley (Foto: Wikipedia)

Dock, det finns ingen anledning att tro att det skulle vara värre i Centern än i andra partier. Det finns istället all anledning att misstänka att denna dysfunktion förekommer lite varstans i politikerskråets toppskikt. Självklart finns det heller ingen anledning att misstänka alla förtroendevalda toppolitiker för brottsliga sexhandlingar och drogdealande. De flesta är hederligt laglydiga personer som förfasas lika mycket över dessa avslöjanden som alla vi andra.

Men, inom partierna är man å andra sidan angelägna om att tysta ner dylika missförhållanden för att inte skada partiernas rykten. Därför försöker man dölja och tysta för att hindra att det kommer ut i medierna. Medierna i sin tur är alltid på jakt efter säljande storys med sexinslag som kan fälla en 12-taggare. Det här är som en dans kring häxbålet med sin egen inre dynamik, svår att sätta broms på.

Torbjörn Nilsson skrev en intressant krönika i Expressen 2017–11–24 om politik och sex. I SvD 2016–09–06 kunde man läsa om en fransk EU-parlamentariker som erkänt att han onanerat framför flickor i en affär, och en brittisk tidigare EU-minister som filmats när han köpte sex och diskuterade köp av droger. Så fenomenet finns överallt, inte minst i EU-politiken.

Politiska sexskandaler har mer eller mindre regelbundet utspelats genom åren. Jag kan erinra mig Profumoskandalen i Storbritannien på 60-talet, Lewinskyskandalen i USA på tidiga 90-talet och Geijeraffären i Sverige på sena 70-talet*. Det finns många fler exempel om man rotar runt lite. Men det som ger lite extra skjuts till de aktuella bland svenska centerpolitiker är att två ledande politiker faktiskt dömts för sexbrott mot barn, alltså pedofili, och tydligen också för narkotikabrott i något fall.

Men när det gäller Fredrick Federley är han visserligen känd för ett utsvävande liv runt Stureplan för 10–15 år sedan, men inte dömd för något brott. Han är dock nära knuten till en av de dömda, vilket han försökt dölja.

Frågan alla nu ställer är om det ska komma mer? Är Centern värre än andra partier i det här avseendet? Nej är mitt svar. Har problemet med illegitima sexförbindelser i politiken ökat nu för tiden? Möjligen. Toppolitiker lever ett liv i sus och dus i sina elfenbenstorn långt borta och avskiljda från väljare och medborgare i allmänhet. Demokratin och dess valda representanter var närmare sina väljare förr, när kommunerna var mindre. Partiapparaterna har delats i ett professionellt maktfullkomligt toppskikt och en krympande, åldrande och helt maktlös medlemsbas. Som toppolitiker kan man leva i en avskiljd värld utan gräsrotskontakter. I sådana miljöer degenererar relationslivet. Lägg därtill obegränsat med pengar, droger och alkohol. Sådan är min amatöranalys.

Är det här ett demokratiskt problem? Ja, i allra högsta grad ja! Behöver jag förklara varför? Antagligen inte. Men, en sak måste jag ändå säga om det här.

Politiken i alla länder och inte minst i EU bygger på att förtroende kan byggas. Det gäller inte bara i demokratier, utan även i stater med andra konstitutionella system. I demokratier, med fria medier, organisationsfrihet, rättssäkerhet och fri och allmän rösträtt är det särskilt viktigt för politiker att värna sitt förtroende bland medborgarna. Därför är det extra oroande att toppolitiker som Fredrick Federley m fl beter sig som de gör. Det skadar inte bara Centern, det skadar förtroendet för hela vårt inhemska politiska systemet som är så intimt sammanlänkat med EU långt, långt ovanför alla vanliga medborgares huvuden. Federlaygate är ett symptom på demokratins förfall.


* Gejeraffären uspelade sig 1977, inte på sena 90-talet.

Föregående artikelPER LINDVALL: JAG SOM VAR MUF:ARE, VARFÖR FRÅGAR MIN SON OM JAG ÄR KOMMUNIST?
Nästa artikelBloggåret 2020
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

34 KOMMENTARER

  1. Hans M G! (och ni andra)
    Var kvinnorna håller hus, eller varför inga träder fram är faktiskt ett mycket ledsamt fenomen. ”Kvinnan tige i församlingen” (Korinthierbrevet 14:34) hänger tungt över oss alla än i dag. Denna gamla könsnorm präglar oss fortfarande. Saken har diskuterats tidigare här på bloggen, men någon ändring har inte kommit till stånd.

    Kanske är det så att i alla tider har kvinnor ansett att män tar tillorda för mycket och på så sätt orättmätigt dominerat scenen (predikstolen). De har anpassat sig och funnit egna vägar att påverka sin omgivning. Kvinnor har talat i mindre sällskap i intimare kretsar där kvinnor varit mera frekvent förekommande. Det verkar fortfarande fungera som snigeln som omedelbart drar in sina antenner så fort de stöter på denna gubbdominans. Jag är uppväxt bland kvinnor och känt mig som snigeln många gånger, särskilt i sällskap med många okända kvinnor. Allt det här är kulturellt betingat.

    När det gäller att locka yngre läsare är det andra krafter som verkar, men det är för komplicerat för att reflektera över i en kommentar.

    Ulf Lundell-dokumentärerna snuddade vid dessa fenomen. Fitt-stim-affären innehöll mycket av detta. Låt oss tala mer om saken, men för ett sådant samtal kvävs förstås kvinnor och även yngre människor.

  2. Det är lite sent att beklaga ”demokratins förfall”, Knut L.
    Sverige är ingen demokrati. Det är inte ens Sverige längre. De inslag av folkstyre som en gång fanns, de finns inte längre.

    Det där vet du bättre än de flesta. Du lade ut filmupptagningarna från Nils Bejerots föredrag om knarket 2017. Varför blev knarket och narkomanin en sådan påfrestning för oss, frågade sig Bejerot. Jo, svarade han; det blev de därför att vi svenskar dessförinnan hade råkat ut för två rätt våldsamma strukturella förändringar: ”standardhöjningen” och kommunsammanslagningarna. Svenskarna fick semester, kyl och teve men vi blev berövade allt annat: familjen, föreningarna, folkstyret och staten. Och nu: nationen, språket och identiteten.

    Folkstyret har monterats ner, och staten har, av vår egen överhet, lagts in under EU, Natos civila gren.

    De personer som nu agerar i politiken är bara platshållare och statister. De bollar med lite pengar. De fattar en del beslut. Det ser ut som politik. Men Federley och hans gelikar är bara på plats för att slå i oss att vi allt är som det var.

    Var snäll och var inte upprörd över att en av de nyliberala platshållarna visar sig vara nihilistisk i moralen och pervers och knäpp i levernet. För det är sakligt sett inte ett dugg överraskande.

  3. Det är väldigt vad en del av er kommentarskribenter blir förnärmade och sippa när man kommer in på frågan om offentliga personers moral. Varför det?

    Tror ni verkligen att en dålig människa samtidigt kan vara en god företrädare, en ledare med auktoritet?

    Var fick ni den tanken ifrån? (Gustav Vasa?) Winston Churchill? Mao? Joe Biden?

    Det är en sak att ni är lite ängsliga för skvaller och massmediedrev. Det kan man förstå. Ni litar väl inte på att vi vanliga människor kan umgås civiliserat till exempel med det sakförhållandet att nyliberalen Federley också är en skumraskfigur. Lika lite som vi kan umgås med, låt säga, invandring och mångkultur. Ni tror väl att vi tvunget måste förgå oss och bli ”konspirationsteoretiker” och förfalla till kränkning, ”näthat” och ”hets”. Och, kanske, oj voj, gå och rösta på SD!

    Moral och sätt hos en person, en politiker, hänger ihop, förstås. Och det är en helt naturlig sak att de styrda vill veta vad det är för figurer som styr. Att vi är många som just vill höra riktigt saftigt skvaller – särskilt om systemmediernas idoler –, söker oss till alternativmedier och blir ”konspiratonsteoretiker” och QAnonister beror framför allt på att systemmedierna helt har lagt ner journalistiken. Och att folkstyret har tagits ifrån oss.

    Ta och reta er på det istället.

  4. Var håller kvinnorna hus?

    Jo, det ska jag säga dig, Knut. Kvinnorna fascineras av våldet och dras till makten. Precis som vi. Det är ett av skälen till att de inte precis flockas på lindelof.nu.

    68-orna och deras ”hangarounds” utstrålar inte makt. Längre. Därför infinner sig inte kvinnorna. Kvinnorna dras till makten. Och det kan man inte klandra dem för. De dras till makten därför att de behöver beskydd. Mot våldet, bland annat.

    De är inte ointresserade av skönhet, sanning och rätt. Eller av frihet och rättvisa. Eller ”klasskamp”. Men de är intresserade bara om vi kan övertyga dem om att vi har makt att göra allvar av allt vårt högstämda pladder.

    Jämställdhet och tolerans? Jo. Men bara i en parallell värld av rena abstraktioner. Eller på ett litet katolskt universitet i den amerikanska Mellanvästern. Miljardärerna kapade det. Nu sitter det neurotiska judiska flickor där och är ”queer”, låtsande att de bedriver vetenskap. Där finns jämställdheten inte heller. Men man kan ju alltid låtsas. Om man får betalt.

    Det du upplevde som ung snigel, Knut, det var nog inte att de stackars kvinnorna är alldeles förstörda av patriarkaliskt förtryck utan att även kvinnorna utövar våld, så gott de kan. Även mot barn. Har du verkligen inte hört talas om härskartekniker? Nä, det var så sant: feministerna är inte så pigga på att tala om dem längre; inte sedan de själva började att använda dem, mot männen.

    Var är ungdomarna? De kommer. Det kan jag lova dig. Villkoret är att man yttrar sig om våldet, könen och politiken som jag just gjort. Det jag just sagt är fullt begripligt för vem som helst av dem. Det är nämligen verkligt och sant. I motsats till det moderna och postmoderna snömos som man har erbjudit dem i skolan och på universiteten de senaste femtio åren.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.